Sonen lyste upp: "Det är jul idag också, inte torsdag!" Igår var han arg då vi sade att det var onsdag - "det är ingen dag idag, det är JULAFTON!". Det är skönt att leva i denna veckodagslösa julhelg med tillgång till många familjemedlemmar. Och SNÖ!

Jag fick en mycket liten dator i julklapp, som en total överraskning. Hade knappt förstått att jag önskade mig en sådan - så sent som i förrgår såg jag för första gången på nära håll en alldeles liten laptop och blev naturligtvis förälskad. Min nya dator var då redan inhandlad, vilket jag var omedveten om. Ser framför mig alla underbara nya möjligheter som denna lilla maskin medför! Dikter var som helst, i köket, på tåget, i garderoben.

Dan före dan

Det är ett slags uppesittarkväll: jag har slagit in de sista paketen och maken har bjudit på promotion-choklad som en av hans affärskontakter försett honom med. J hostar i sömnen, E sover djupt. Den äldre generationen sysslar med julmat.

Låg förra natten sömnlös (dock i sällskap av Tua Forsströms "Jag studerade en gång vid en underbar fakultet" - en bok jag hittade igår för fyra euro, precis då jag hade insett att jag måste läsa mycket Tua F). Mina bihålor värkte. I förmiddags skrev en läkare med förnamnet Jesus ut antibiotika åt mig. Det ska nog hjälpa så småningom.

Sent igår kväll kom jag på att barnens dockor borde få varsitt paket med lite nya kläder till jul. Jag har lätt för höga tankar om mig själv gällande sömnad, men imorse slog jag mig ändå ner vid symaskinen och satte igång. Resultatet blev en klänning åt E:s docka Felicia och en tröja åt J:s docka Amelia, samt varsitt par galonbyxor (midjemodell) och galonhandskar åt dockorna. (Hade ett par galonisar som gått sönder och blivit för små, perfekt för detta ändamål!) Var sedan till Bettans bod och fann mycket små babykläder för en spottstyver, så nu kommer dockorna att bli så glada så glada på julafton.

Ett fint barndomsminne som jag har är att jag satt med min mamma och sydde dockkläder som fyraåring - sent en kväll. Hur sent det var på riktigt vet jag inte, men känslan av att jag fick vara uppe extra länge på grund av denna trevliga syssla har dröjt sig kvar. Tyvärr är jag lite för hastig i humöret då jag ska sy, så det är ingen vidare idé att göra det tillsammans med E. Måste träna upp sykonsten först... sedan kan det bli en fin gemensam syssla.

Eländigt förkyld och fingret sjukt. Vissa svårigheter att övergå till vanlig vardag efter Åbohelg med lyriktema. Behöver jag säga att jag hade en underbar helg... var så uppskruvad och ivrig under hela vistelsen att jag knappt sov i mitt lilla varma rum på Domus. Det känns i kroppen nu.

Helgen innebar: Claes Andersson som hjälpte oss inse hur lätt det är att hitta på motstånd då man ska skriva, julfest, samtal, dikter, dikter, improviserade måltider, Gefilussoppa och lördagsgodis (något jag har som min egen lilla Åbogrej). Insåg dessutom att det jag längtat mest efter i december var just skrivhelgen, vilket gör att det nu efter hemkomsten från Åbo känns underligt att det som egentligen ska väntas på - julen - ännu inte varit. Jag tänker redan vårvinter.

(Stukade fingret inatt då jag steg av anslutningstaxin i Mariehamn och fastnade med väskan i taxins dörrhål. Det gör ont.)

Just nu begriper jag
att då jag fått flyt på skrivandet och känner orden strömma till, måste jag låta de förmånliga rotsakerna och köttfärsen vänta vid Kantarellen. Erbjudandet gäller ända till onsdag, trots allt.

Då jag lämnade Emmaus-kollektivet i La Ville Dieu du Temple i närheten av Toulouse för nästan på dagen elva år sedan hade jag delat vardagen med ett femtontal män, compagnons, i närmare ett halvår. De hade mycket varierande bakgrunder och det var mycket som pågick hela tiden i kollektivet. Jag råkade aldrig illa ut, men jag skulle aldrig ha åkt iväg för att utföra min språkpraktik på Emmaus om jag hade vetat hur livet där var. Jag skulle inte ha vågat. Men jag är glad att jag gjorde det.

Nu har det alltså gått elva år, och nästan tio år utan desto mer nyheter om stället. Med jämna mellanrum har jag tittat efter på nätet - kanske finns det någon sida nånstans som berättar om "mitt" La Panouille, några bilder med folk jag kan känna igen? Hittills inget. Men så ikväll: kollektivet har fått en egen hemsida! Med otaliga bilder. Mycket känner jag igen och mycket är alldeles nytt. Kollektivet har vuxit. Det bor 60 personer där nu. Ett par känner jag igen! Gabriel, Jean-Claude och Max...

Det var ett så underligt ställe att vistas på, sannerligen.



http://emmaus82.praksys.net/

Idag har vi upplevt en någotsånär frisk dag och det känns härligt. Kroppstemperaturerna har normaliserats, hostorna skräller lite mindre och snuvorna är hanterliga. Barnen har varit hos dagmamman och jag har skrivit. Översatt några små snuttar, skickat iväg lite texter, men främst ägnat mig åt sådant som är bara mitt eget. För nu är en deadline lyckligen passerad och fokus ligger för mig på den snart stundande Åbohelgen med litt. skaparna.

De senaste åren har jag inte kommit in i någon riktig julstämning. I år har den ramlat över mig med kraft. Mina två små går, står och sover med tomteluvorna på, de pyntar och pysslar och leker jul hela tiden. Knäskadade maken klarar inte av så mycket annat än att baka pepparkakor och bullar med julig fyllning, alltså bakar han och stortrivs. Jag sitter i soffan med min reparerade laptop och gör det jag trivs med. Allt är väl.

Mycket jobb.
Mycket trött.
E har feber.
Det hänger mängder av kottar i en hög gran som ljuset faller på i gulrosa eftermiddagsmedgivande. - Det är OK, snart kommer skymningen.

Sitter med starkt kaffe och jobbar undan morgondagens åtaganden under dessa sena kvällstimmar (som jag tror övergår i natt innan jag är klar). Dottern var febrig och matt då jag hämtade henne hos dagmamman idag, vilket innebär att det inte blir någon arbetsdag för min del imorgon. Gläder mig ändå åt att

vi hade en alldeles frisk vecka just då jag hade en sträng minuttidtabell för att hinna med värsta skrivruschen inför den deadline som är imorgon

jag har förmånen att kunna utföra mitt dagsverke denna sena kväll hemma för att vårda sjuk flicka imorgon.

Men det behövs lite kaffe och tillförsikt.

Makens bemärkelsedag firades smått ikväll med glasstårta och mockarutor. Imorse fick han presenter på sängen och behövde inte ens bemöda sig om att själv öppna dem - pappret på alla fyra småpaketen var avslitet av ivriga hjälpredor innan han ens hann få på sig glasögonen. Han tyckte dock om det han såg. Och hörde - det sjöngs ett par olika spontana födelsedagssånger samtidigt.

Då vi steg upp imorse såg vi att det var ett vinterland ute. Så vackert! E hoppade upp och ner. "Nu kan man skida!" ropade hon.

Och vi som inte haft en tanke på att skaffa skidor än.

Nå, vi gick ut, tog fram pulkor och sådant. Efter en liten stund kom vår 87-årige granne gående in på vår gård. Med ett fint litet par skidor under armen. "Hon som brukade ha dem är stor nu", sa han, och visade oss hur man skulle fästa skorna i bindningarna. E:s runda rosiga ansikte strålade av lycka, och hon skidade, fram och tillbaka, ner och upp, på infarten och gräsmattan. Grannen stod lutad mot sin snöspade och log.

Då vi äntligen gick in för att äta lunch ställde E skidorna mot lekstugan, så att hon med jämna mellanrum kunde titta på dem genom köksfönstret. "De har inte försvunnit nånstans", mumlade hon för sig själv. "Mamma, vi borde nog köpa en present åt grannen", sa hon också.

Jaa-a, det borde vi. Det blev en sådan lycklig vinterdag.

Jobbar just nu intensivt med ett antal små skrivna porträtt av konstnärer, och även ett par krögare. Nästan alla av de intervjuade tycker att de är privilegierade som får jobba med det de helst av allt vill göra, ganska fritt dessutom. Ofta hemma. Det får mig själv att stanna upp och dra andan: jag måste ju medge att även jag känner att jag har det mycket bra.

För ett och ett halvt år sedan höll jag på att förtvina invärtes av vetskapen om att jag vill och kan skriva, men ändå inte gör det. Jag kommer ihåg att jag sa åt någon att jag helst av allt skulle vilja jobba hemifrån med olika skrivuppdrag, gärna skriva porträtt om människor, och kombinera detta med eget skapande. Aldrig i världen kunde jag föreställa mig att jag denna novemberdag år 2008 sitter med knäcklistor och inbokade intervjuer, flera olika deadlines och en massa bokstäver överallt runtomkring mig. Dessutom är jag en av de lyckliga som varannan månad får åka till Åbo för professionell handledning i skönlitterärt skrivande och tillsammans med alldeles fantastiska likasinnade skribenter upptäcka vart ens eget skrivande bär.

Allt detta så plötsligt. Precis som jag ville ha det.

Det blåser snålt. Det är geggigt och vått på gården. Var ute med barnen en stund och kunde bra hålla mig för skratt då vi kom in och ytterkläderna och stövlarna skulle av. Kallt sandklet fastnade på mina armar då halarärmar och -ben skulle vändas räta igen, E:s nya Findusstövlar såg bedrövliga ut och jag förbannade återigen den sortens galonhandskar vars foder inte går att dra ut för att torka. Fodertyg som torkar inuti handskarna börjar lukta illa. Sådana handskar måste tvättas efter varje utevistelse.

Men: det är just denna geggiga vardag som är det bästa. Det jag skulle sakna mest om jag miste min vanliga tillvaro. Kläder och stövlar är till för att smutsas ner, sandiga mammor är bara att skvata åv.

Öppnade en tvättmedelsförpackning, en ny sort. Det doftade som då jag var liten och vi hade handlat julklappar. Plastkassar på golvet, den där doften, och jag som fick slå in alltihop. Försöker varje år återskapa känslan, men den hör barndomen till.

Helgen tillbringade hela familjen på badhotell. Vid ankomsten var sonen varm, på kvällen het, på natten brännhet. Maken hade en del jobbrelaterat att ta hand om och delta i, och tanken var att barnen skulle vara hos sina kusiner så att även jag skulle kunna vara med då lördagen kulminerade i julfest. Men: jag och lilla J låg på rummet hela veckändan, förutom två avstickare till svågern med familj. E var kry och fick vistas hela lördagen hos sina älskade kusiner.

J fick hela helgen två sorters febernedsättande om vartannat för att hållas sval ens en stund, och medan syster och pappa roade sig i bassängerna under söndagen fick han sitta i badkaret på rummet och blåsa såpbubblor. Han njöt. Han är inte den som gnäller och klagar då han är febrig, för han älskar att vila och gosa, vilket han nu fick göra hur mycket han ville. Jag läste Eva-Stina Byggmästars "Men hur små poeter finns det egentligen" med J intill mig, och vi hade faktiskt en mycket bra och minnesrik helg.

Känner igen av det där absurda. Att en glädje och en iver som inte har något med förutsättningarna att göra uppenbarar sig.

Jag är flunsig, hostar och är trött. Jag har mycket ogjort jobb och längtar efter att skriva dikter om fastrar som snubblar på plättlaggar och konfronterar svärande drottningar. Jag ska på resa imorgon och vet inte när jag ska göra alla förberedelser. Men:

jag är euforiskt lycklig och full av inspiration. Och då jag gräver lite i lyckan ser jag ju dess beståndsdelar:

Det är frost ute och jag lämnade imorse mina vinterklädda barn vid församlingshemmet där en massa andra små barn och deras dagmammor samlades för sångstund. E och J var så glada. Sedan gjorde jag en lyckad telefonintervju med en talför människa, och känner att jag nu kan skriva en trevlig artikel om ett ämne som jag egentligen inte är alls bevandrad i. Dessutom har jag anmält mig till en kvällskurs i julkransbindning, vilket känns underligt och stort.

Krassliga dagar igen. Barnen hostar och fräser och är varma, ögonen kliar och näsan är täppt.

Vad skulle vi nu kunna hitta på? har varit den ständigt återkommande frågan idag.

Jag har längtansfullt sneglat mot skrivbordet mellan organiseringen av pyssliga aktiviteter. Har Marthas kokbok uppslagen framför datorn, finner den precis perfekt för inspiration till en viss sorts lyriska äventyr.

Fick vinterns säsongsmugg i Muminserien i överraskningspresent av maken. Kaffet smakar gott i den!

Frost på marken idag. Tankarna börjar gå i vintriga banor. Ifjol i lekparken var barnen arga de få dagar sanden i sandlådan var så frusen att man inte kunde gräva. De små av idag är inte vana med snö och is, de är vana med sandgegga och vattenpölar.

Min son blir tre år i vinter och jag gläder mig enormt åt hans passion och begåvning för att rita. Ibland är det bilar och helikoptrar som fyller pappren, men inte alltid. Idag hittade jag denna teckning på bordet efter honom och frågade vad det var, även om jag tyckte det var ganska tydligt. Ville höra honom säga det själv.

"Ein prinsesso me brysten."

Daggpunkt

är en term i väderobservationssammanhang. Jag har precis lärt mig ordet via ett skrivjobb jag gjorde.

Daggpunkt. Kunde också vara den där exakta sekunden då man inser att här är barndomens gränser, nu kommer jag inte längre utan att bli vuxen. Eller början av barndomen, i kåpans mitt.

- MAMMA!! Jag har blivit vuxen! ropade E.
Och kom springande till köket, satte sig ner på golvet och visade: ett litet hål på de röda strumpbyxorna, i lårhöjd.
- Jag har blivit en vuxen människa och då har mina strumpisar blivit så små att de spruckit!

Förstås.

Det börjar passa sig att dricka kardemummakaffe igen, något som inte känts riktigt aktuellt på ett halvår. Nu är det skönt att kura inne och smutta på kryddad kaffedryck.

Jag sköter om hostig son idag och jobbar på halvfart. Det är underligt för oss båda att vara hemma på tu man hand mitt på en vardag. Storasyster åkte till dagmamman som vanligt imorse, men kvar blev jag och J, och vi satte genast efter morgonrutinerna igång med våra respektive jobb. Han byggde sig igenom alla pussel i den stora pussellådan, och njöt fullt ut av att vara ensam om varje liten bit. Ingen störde honom. Jag gjorde det mesta av vad jag förväntas ha utfört i förvärvsväg idag, och det gick riktigt bra. Nu sover han, och jag har jobbat lite till.

Det är sköna dagar av ovanlighet då någon är lite krasslig utan att vara alldeles däckad och allt får en ny rytm.

Har helt tappat bloggsugen, åtminstone tillfälligt. Läser bara andras, men orkar inte skriva något själv...

Är glad åt nya uppdrag på jobbfronten, samt åt att barnen idag på sin lediga dag njutit av att leka hemma, utan tjafs. Och inatt ska jag till Åbo, det blir kursträff i helgen!

Jag - en alpacka

I lördags besökte vi några gårdar som höll öppet på skördefesten. Jag träffade då för första gången i mitt liv alpackor, och identifierade mig starkt med dessa underliga djur. På en informationsskylt invid hagen kunde man läsa att de måste få leva tillsammans med andra alpackor i små flockar, men att de inte är så mycket för beröring. Sina ungar slickar de inte torra utan lägger dem att torka i solen då de fötts. De kommunicerar hummande och med klickljud, samt utstöter varningsskrik ibland. Mycket riktigt gick de tre djuren jag såg runt och hummade och marrade på ett märkligt sätt, utan att stå och nosa på varandra eller på annat sätt röra vid varandra.

Allt det där lite asociala kan jag känna igen mig i. Ungarna - inte att jag satte mina och ligga ensamma i solen, men lite alpackakänsla fanns det i svårigheten att förstå och knyta an då jag fick mitt första barn.

Det stod också att alpackor är dräktiga i 11,5 månader. Minsann, det tror jag att jag också skulle ha varit båda gångerna om man inte ingripit med medicinska metoder.

Bild från Wikipedia

Fredag - väntar på gäster som ska stanna till kvällen. Vi har inte träffats på länge. Sist fanns det två barn och nu tre, samt ett på väg (och det är INTE jag som är gravid).

I helgen ska vi delta lite i skördefestligheterna. Sådär lagom, på gårdar som barnen trivs på. På markanden på söndag ska jag shoppa loss bland rotfrukter och grönsaker. Tror jag ska ha med mig en korg för ändamålet.

Jag var nyss ute med barnen. E drog sig till minnes kojan vi byggde på terrassen i julihettan och tyckte vi borde ha en nu också. "Snälla projektledare", bad hon, "bygg en koja åt oss!".

Det kändes som en ganska sanningsenlig titel!

Jag fick som företagare äran att fylla i en liten undersökning på nätet och belönades med Helsingin Sanomat gratis hem i brevlådan i en veckas tid. Det gjorde mig riktigt, riktigt glad. Älskar just sådan överraskningslyx! Dessutom ingick i gårdagens HS en liten artikel om Lostein i Pedersöre. Det tog jag som ett personligt tecken, för i mina anteckningar för kommande lyrisk bearbetning finns Lostein med - ett minne, en känsla. Nu har jag dessutom ett urklipp.

Barnen sover. Maken sitter på sängen och spelar upp ringsignaler från Sonera Mobile Fun, ur kategorin finsk schlager. Vi sjunger med och det känns i hjärtat.

En härlig stund denna lediga fredag: Mama Mirabelles home videos i Bolibompa, bärbar dator i knät och kaffekopp bredvid.

Har inte tidigare använt en bärbar dator, men nu har jag tillgång till en och märker att jag nästan älskar den redan efter ett par användningsgånger.

Tror jag måste börja dagarna med några stunder skönlitterärt skrivande för att sedan övergå till sådant som ger mig betalt, de dagar jag kan göra så alltså. Känns som om det skulle vara bästa lösningen. Idag har jag redan suttit med några fragment och letat ord och stämningar, men eftersom jag snart ska iväg på en intervju har jag inte tillräckligt med ro att hänge mig helt. Jag har MYCKET att lära mig om hur dessa skrivande dagar bäst kunde utnyttjas och läggas upp. Är dock fast besluten om att det ska gå att jobba som jag tänkt och skriva som jag vill.

Har ännu ont i nacken efter väsksläpande längs gatorna i Åbo i helgen, och har heller inte sovit ikapp mig efter intensiv kurs och nattligt resande. Vi är alla lite trötta just nu, inte minst E och J som är hos dagmamma sex timmar per dag måndag-torsdag. E somnar sju på kvällen och vaknar sju - jag borde följa hennes exempel åtminstone ett par dagar för att komma ifatt.

Dricker kaffe och förbereder morgondagens intervju. Ute regnar det.

E hade igår hos dagmamman lagt J att sova efter lunchen. Hon hade läst två böcker för honom på sängkanten, stoppat om honom och sagt sov gott. Sedan sov han. Jag är mycket tagen av det där underliga som finns mellan två små syskon, det där som jag inte har något med att göra. Hur de är färdiga att göra allt för varandra och tänker på varandra med stor kärlek och ömhet. Hur de kan bråka och gråta och slita i varandra för att plötsligt skratta och kramas då den ena sagt något förlösande och roligt.

Jag är bara deras mamma, men de är varandras syskon.

Det känns som om jag kommer igen nu. Eller överhuvudtaget för första gången börjar hamna rätt på flera plan samtidigt.

Jag har aldrig förut varit en del av ett studie- eller jobbsammanhang där jag skulle vara genuint intresserad av allt som sker och inse att nu börjar en färd mot ett mål som verkligen tilltalar mig. Men: i helgen träffade jag för första gången mina kurskamrater på Litterärt skapande samt ledarna som ska lotsa oss. Kursen körde igång helt enkelt, och jag fylldes snabbt av en djup lyckokänsla. Det kommer att bli två mycket betydelsefulla år. En rolig sak i sig var att vistas i Åbo igen - gatorna var desamma som hösten 2000 då jag flyttade därifrån, men mycket annat hade förändrats. Jag framförallt.

Barnen har idag börjat hos dagmamma. Jag har inlett dagen med två muggar kaffe, Nyan, plock i rummen. Tänker helga denna första arbetsdag åt att fundera på min tillvaro och försöka få lite ordning på hur jag ska framskrida med jobbskrivande (tre artiklar) och privat skrivande (en själfull ord). Eventuellt smiter jag före barnhämtning in till stan en sväng sådär i all hemlighet och hast, bara för att det är så hisnande att kunna göra det.

Det ösregnar! Vi har målat med vattenfärger, ritat med tuschpennor, och nu strandade vi framför morgon-Bolibompa. Jag har fått ett nytt favoritbarnprogram: Mama Mirabelles home videos. Härliga bilder från den afrikanska savannen - både tecknade bilder och riktiga.

Inatt reser jag till Åbo för morgondagens första Litterärt skapande-träff. Det PIRRAR i magen! Redan det att jag ensam ska vara borta hemifrån i tre hela dagar är så oerhört och jag undrar om jag inte kommer att känna mig vilsen. Senast jag var helt ensam på resande fot var för fem år sedan. Då bodde vi i Kronoby och jag semestrade på Åland med en pytteliten Edit i magen.

Insikten kallar fram morgonkänslan, dagsljusrädslan -
strandstenen är kall och kvar i natten.

Jag är inte rädd för ljuset i denna underbara förhöst - tvärtom är jag djupt lycklig. Men jag ser på tranor, träsktroll och skygga lyssnerskor från sidan, känner av deras hemligheter och vill anteckna allt.

Helt enkelt såhär: höstsol och promenad till lekparken. Kaffe i termos och halvtorr äppelbulle från i förrgår. Barnen glada och rufsiga i blåsten, jag lycklig, så lugn och nöjd i min kyrkby.

På väg hem förkunnar en röst i skolans högtalare att brandlarmet kommer att testas. Jag tänker: vad hade jag inte gett i min barndom för att höra en högtalarröst på en tom skolgård halv fyra på eftermiddagen.

Hur gärna jag än skulle vilja det så härstammar höstluften i mitt liv inte från en öde havsstrand eller tysta sagoskogar. Dess ursprung finns i en glänta lite bortom min hemby, invid en väg.

I all sin obetydlighet var gläntan en mycket underlig plats i mina barnaögon. Då man hoppade över det grunda diket som löpte mellan skog och väg stod man plötsligt på en liten öppen plats med sand. I sanden fanns spår av lek. Vem kunde ha lekt där? I min by fanns bara två barn i lekåldern, jag och en annan flicka, och det var inte vi. Jag bedömde därför att spåren var flera år gamla, och det gjorde allting än mer märkligt. Lämningarna var mycket tydliga: i högra hörnet av sandplatsen, alldeles vid granarna, hade något som påminde om ett indianläger gjorts i ordning. Stenar och pinnar låg på marken och såg ut att ha tjänat som verktyg i en låtsad matlagning. Upp mot en av de större granarna fanns en nött presenning fastbunden på några käppar. Jag tror jag kröp in i detta övergivna indiantält en gång innan det blev trasigt och rasade ihop.

Det var alltid höst i gläntan. Och alldeles tyst. Det kändes spännande att traska omkring och känna efter hur stilla tillvaron låg just där, att krypa ihop inuti den ärvda vindtygsjackan och dra in våt, frän lukt av höst. I dikesrenen fanns en sten som jag försökte hacka in mina initialer i för att ge de besynnerliga spåren av lek en fortsättning. Bredvid stenen fanns några svampar med röd hätta. Flugsvampar, antog jag, och aktade mig för att ens peta på dem med gummistöveln.

Jag tänker enkelhet och lyckas allt bättre låta livet sätta de spår som bildar identitet och minnen.

I lördags gifte sig en kär kusin, en speciell Systersjäl.
Det var en ung man som sjöng på festen. Han sjöng "Kauan, kauan" och "Hän on täällä taas".
Jag fann mig längtande efter språklig revolution.
Jag är ju halvfinsk.

Jag har lite huvudbry.

Jag tänker på den venetianska aftonen - en underlig fest!

Tvär brytning mellan sommar och höst.

Plötsligt solblåst, september, annorlunda himmel och lingonrisdoft. Tranbär.



Har inte firat venetiad på cirka tio år. Jag bor inte längre i den trakten. Jag gläder mig åt den åländska skördefesten istället. Känslan är lite grann ditåt.



Venetiaden firas sista lördagen i augusti i Karleby- och Jakobstadstrakten. Numera är det en stor festival med artister och sådant, men då jag var liten handlade venetiadlördagen om morbrors tummade papperspåsar med raketer, små smällare på dagen i väntan på mörkret, krutdoft, häxpipor, romerska ljus, lemonad, åktur Öjavägen mot stan över broarna på kvällen - på stränderna lyste facklor, i hundratal.

Inatt tänkte jag precis hosta ihjäl mig, och ska därför på återbesök till läkare i eftermiddag. Alla hostmuskler värker idag, och huvudet värker av trötthet, men jag kan konstatera att det är så som det brukar vara då vardagen egentligen borde vara extra tungrodd och svårbemästrad: jag förmår strukturera och vara snäll och hitta på lösningar. Då allt är som vanligt är det värre att få nån ordning på tillvaron.

Men skrivtänk klarar jag inte av idag. Det känns lite trist.

Reflektioner bland vardagsbråte

Det är en kolossal röra hemma hos oss just nu. Högarna av kläder, sand, skräp och leksaker har vuxit i snabb takt under den senaste veckan. Den otäcka sommarförkylningen i kombination med hetta har fullständigt slagit ut vår familj och ingenting har riktigt fungerat. Men vi har plockat lite hallon mellan varven och behållit lugnet. Dessutom har vi lyckats med att potträna J, så att han den gångna veckan riktigt tycks ha begripit hur bra det är att vara torr.

Idag monterade T kusinernas gamla lektält åt barnen på terrassen. Det gav välbehövlig skugga och roligheter för hela dagen. Själv har jag upptäckt att något av det bästa jag vet är att under dessa varma sommarkvällar sitta på terrassen med ett fotbad och blicka ut mot vägen. En väg där det rör sig lite bilar och folk. Och höra ljud från fotbollsplanen, från grannarna. Jag känner mig mycket nöjd då jag sitter så. Ikväll blir det dock att återgå till en översättning som blivit liggande medan jag hostat och yrat.

Bästa läsupplevelsen på länge: "Lev enklare - idéer för en hållbar livsstil" av Giséla Linde. En bra bok att bära med sig bland högarna av osorterat diverse - bara jag blir frisk ska jag röja, kasta och göra mig höglös.

Tänker:

Kulturnatt och Skördefest
Första guldfärgade kvällen med brytning sommar-höst
Åländska krispiga äpplen
Skrivarutbildning, dagvård, rutiner

Jag börjar bli redo för nästa steg.

Onda öron och hallontider

Frågade läkaren jag var till imorse med mitt inflammerade öra om det är många som har den här hemska sommarförkylningen? Det kunde han inte riktigt svara på, eftersom ingen människa som han träffar i sitt jobb är frisk. Mig ordinerade han penicillin, och det fick även lille J senare på dagen av en annan läkare. Han har elak inflammation i båda sina fladderöron.

Det är varmt och det doftar sommar. Det gör inget att tre öron i huset värker, för vi har mediciner och kan plocka hallon ändå. Hittade fyra deciliter på eftermiddagen, och känner för första gången i mitt liv den där bärinstinkten som min mor alltid haft. Att jag kommer att börja ha en påse i fickan då jag är ute och promenerar, utifall att jag skulle hitta bär. Det tog trettiotvå år för mig att utveckla den känslan.

Lista

Det cirkulerar utmaningar, här kommer mina svar på de aktuella frågorna.

Fem saker som finns på min att göra-lista:

1. Översätta en finsk text till svenska
2. Fylla i försäkringsblankett och skicka in barnens medicinrecept och kvitton
3. Köpa två stora fotoramar
4. Kolla upp ett arbetsärende
5. Köpa en treårspresent och skicka iväg den på posten

Vad gjorde jag för 10 år sedan?

Jag tillbringade sommaren i Åbo. I augusti reste jag till Frankrike för tre veckor för att återse ett kollektiv jag bodde i halva 1997. Jag fick veta att min morbror hade långt gången lungcancer och sörjde detta. (Beskedet kom i augusti det året, han dog i oktober.)

Ställen jag bott på?

Båskgränd och Boholmen i Kronoby; ett tiotal adresser i Åbo; La Ville Dieu du Temple i Frankrike; Mariehamn; Karleby; Holman och Bråtö i Kronoby; Ödkarby; Gottby; Mariehamn igen; och här.

Saker jag skulle göra om jag vore biljonär?

Utan prioritetsordning:

Göra mig av med alla halvbra/halvpraktiska kläder och skor och köpa nya, ändamålsenliga. Betala bort huslånet. Köpa mig en liten stuga i Kronoby och en dito på Åland. Ge pengar åt mina föräldrar. Spara åt barnen. Resa till Island igen. Köpa mycket böcker. Prenumerera på tidningar. Köpa en husvagn. Ge till välgörande ändamål. Och så vidare.

Det är sommar mitt i min förundran över hur jag ska hantera ogjorda jobb. Fem barn satt och åt korv och makaroner här ikväll, och i grovköket låg skor i storlekarna 25-32 slängda huller om buller. Sex vuxna glömde gråa blåsten och sega hostor, det var gyllengult i luften av skratt och liv.

I eftermiddags friserade E stora M och tvinnade in rundborsten i hennes långa, ljusa hår. Borstens taggar fick knipsas av med tång under en dryga timmes session på trappan, varefter borststommen sakta avlägsnades ur elvaåringens ömma hårbotten. "Prinsesshår", kommenterade E då kusin M steg upp med håret i en stor tova på bakhuvudet. Det gick att reda ut.

Det ÄR sommar.

Sommarspår

Jag jobbskriver med tankarna flackande hit och dit - Islandsresan står för dörren och jag måste förbereda både mig själv och dem som blir hemma. Vet ej vilket som kräver mer, troligen det senare. Allt praktiskt som rör barnens vardag: var finns kläder för olika tänkbara väderförhållanden, mediciner om sådana skulle behövas, fästingplockaren, fläcksprayen, solkrämen.

Jag skriver inte särskilt effektivt.

Sommaren har brakat igång med gäster och bekanta som kommer på besök. Barnen är upprymda och springer ut och in, E ständigt med så lite kläder som möjligt. Hon fryser aldrig. Hon mår gott med tunn klänning i blåsten. Lillebror ska ha hatt, jacka och skor för att kunna slappna av.

Vi kokar extra mycket mat då en bullrig österbottning med motorcykel plötsligt står på gården. Talar vårt urspråk och trivs. Skriver sommarsidor i sinnet.

Rapport i junikvällen

E sitter och tittar mellan sina tår. Vad letar hon efter?

-Den där... kalasbubblan.

??? Ahaa! Kalasbubbla - födelsemärke. Födelse är nästan lika med födelsedag som är lika med kalas. Och ett litet runt märke är ju som en bubbla.

---

E hittar en bit kol vid vår utbrunna brasa därute. Hon blir svart om händerna och ropar:

-Mamma, nu blir jag som en kolhydrat!

---

I eftermiddag mycket trevligt besök av två damer. Samtalet vilade inte många sekunder medan vi satt och åt rabarberpaj med vaniljsås och rischokladkex därtill. Barnen dansade och sjöng av glädje efteråt, de har sådant behov av att träffa människor i just den där åldern (kring sextio).

Jag tillbringar flera timmar om dagen med att dra upp halvmeterhögt ogräs ur vår antydan till gräsmatta. Det är mitt sommarprojekt därute. Att avlägsna allt det där som stör gräsets grokraft, sakta se hur den fjuniga gräsmattan tar form och blir säkrare. En morgon blommade till min glädje en vallmo mitt i ogräseländet. Det fanns en knopp till på stjälken, men jag är rädd för att jag nu dragit upp hela växten i misstag och således går miste om ytterligare en vallmoblomma. Barnen samlar nyckelpigor och är lyckliga i min gräsvärld. Jag tänker: bara ett ogräs till, bara ett till - och har svårt att sluta. Känslan är faktiskt densamma som infann sig då jag skulle läsa till studentskrivningarna vårvintern 1995 och just hade fått ett sånt där litet bärbart Tetrisspel. Bara ett spel till -

det känns onekligen sundare att bara vilja dra upp ett ogräs till.

Nu ska jag:

- tömma bort barnens badvatten
- samla ihop badleksakerna
- äta en smörgås
- sätta mig ner och njuta av Allsång på Skansen
- översätta transporttext tills jag blir mycket trött

Sedan ännu läsa ett par sidor i "Ingrid Bergman - mitt liv" innan jag somnar. Det är en bok som jag har svårt att lägga ifrån mig - fyndad för 2 euro på Bettans Bod! (Såg imorse i tidningen att det finns buskrosor med namnet Isabella Rossellini, och då hade jag precis läst om hur Ingrid Bergman vistades på sjukhuset med nämnda Isabella då hon var liten och hade svår skolios.)

Trevlig junikväll på er alla!

Mina barn tolkar sången "Arne Alligator" på varsitt sätt och försöker rätta varandra.

E sjunger: "Navi-navigatorn..."

J sjunger: "Var e var e datorn..."

och båda vägrar ge med sig.

***

"Jag är jätte-inte alls lessen", förkunnade J ikväll. "Jag är glad."

Uppvuxen i en anslagslös trakt

Imorgon planerar vi att ta del av invigningen av den nya konstgräsplanen i Jomala. Eftersom jag fortfarande är så fascinerad över att kunna promenera till olika ställen där det händer något, smått eller stort, blev jag oerhört glad då jag läste i tidningen om invigningen och såg genast framför mig hur vi tar en liten promenad till planen och njuter av att se en folksamling så nära vårt hem. Då jag växte upp längtade jag ju alltid efter något i den här stilen. Att det nångång skulle ha hänt något extra nära mitt hem. Det var orienteringstävlingar i skogarna ibland, och då tyckte jag tillvaron direkt blev mer innehållsrik. Och en gång fäste någon ett ANSLAG på smidjons vägg tvärs över vägen - det trodde jag nästan inte var sant och gick genast ut för att titta närmare. Ett riktigt Anslag, om en dans nånstans. Det var så underligt. Själva pappret alltså, inte evenemanget. Vår lilla gårdsgrupp fick en fläkt från andra dimensioner i den gyllengula sommarkvällen.

Tyvärr var jag i Frankrike i juli 1997 då laestadianerna höll stormöte på åkrarna ett litet stycke från mitt barndomshem. Jag borde naturligtvis ha hållits hemma och upplevt hur tiotusentals människor plötsligt intog det lugna landskapet. Jag har sett bilder, men har svårt att fatta att dessa folkmassor verkligen vistats på just de där åkrarna.

Oundvikligheter

Jag har känt mig lite krasslig idag och har inte tagit fler steg än nödvändigt. Det nödvändiga har dock inneburit otaliga turer till barnens rum, där jag antingen fått beskåda vad E och J byggt i samförstånd av hederliga gammaldags träklossar (som plockades fram idag efter en paus på cirka ett halvår och rönte stor uppskattning), eller skilja dem åt i stridens hetta. Det värsta grälet hann utmynna i våldsamheter innan jag var inne i rummet: J stack sin syster med dockgafflar i ansiktet och E knuffade omkull honom så det smällde i golv och bakhuvud.

Men nu: J pratar med farmor i telefon och E står bredvid, beundrande. "Va sötan pojk vi har. Va an talar grömt", säger hon med mycket len röst. Och hon tar luren och berättar åt farmor: "Veit du, vi hitta ein gulan snigel ter ut idaa. He har regna jer idaa. Igår åska e, på riktit!". Konversationen blir lång, och hon språkar på ren och fin dialekt. Det känns så mjukt och vackert i själen de gånger jag hör henne använda vårt ursprungsspråk. Jag vet att hon kommer att sluta använda dialekten en vacker dag, den kommer att leva kvar som en passiv del av henne. Det känns sorgligt. Numera talar hon 50/50 åländska och dialekt.

Jag har skrivit ut en lista på sommarpratare i Sveriges Radio P1 och antecknat när de åländska sommarpratarna ska ha muntur i Ålands Radio. Jag har aldrig riktigt följt med de här programmen tidigare år, men nu ser jag fram emot att göra det.

Det omedelbara i ordet "katt"
stannar kvar för ett ögonblick i barnets tankedröm.
Det slår en volt och bär av i skratt mot pelargonerna
kränger sedan till
och flyter ut i soffkuddens mattrosa blomster.
Vilande mellan solvarm päls och doften av stillhet
räknar barnet hemligheter.
En, två, tre är de -
skogen, ladan och stenen vet.
Allting ryms på den mullbeströdda kanten av en kruka.

Det ursprungliga

Då J gått och lagt sig att sova häromkvällen lämnade han sitt nötskal i vardagsrummet: den gröna traktorn, kallad "Bajons", på den en Muminbok och utklädningshatten, dockan i sin vagn.

Junivemod

Jag har upptäckt att jag älskar pelargoner, och den upptäckten gör mig mycket glad. Jag har två i farstukvisten, två i köket och två på trappan, samt några tillsammans med andra blommor i krukor därute. Ska skaffa fler då jag näst besöker ett ställe där pelargoner säljs.

Fåglarna kvittrar kolossalt utanför fönstret. Vi har idag tagit bort en hel del sly och ljuset som nu faller in i rummet är helt annorlunda än tidigare. Tankarna går till österbottniska juninätter, igen.

Jag saknar de rosa, späda blommorna med lite ludna stjälkar som växer överallt i mina hemtrakter. De finns oftast nära brännässlor, men vad de heter vet jag inte. Jag tror hela tiden att jag ser dem i dikena här, rusar fram - men det jag finner är alltid de där gredelina blommorna som tycks vara lika utspridda här på Åland som de rosa är i Österbotten. Jag skulle faktiskt göra ganska mycket för att få hit mina älsklingsblommor. Jag skulle nästan kunna tänka mig att betala flygbiljetten åt någon som enkom skulle åka till Kronoby och hämta ett par tuvor åt mig att plantera här. Åtminstone känns det så nu, i junikvällen, efter en dag då jag plockat gredelina blommor med mitt åländska lilla barn.

Stilla dag

Igår Norrtälje med barnen och mina föräldrar. Dagen var varm och bökig, Rosella obekant och outforskad.

Idag lugnt. Barnen har skridit omkring i nattlinne och pyjamas hela förmiddagen. E har hängt framför morgon-Bolibompa och J har lekt med sin docka. Han sköter den så kärleksfullt och fick igår en ny docknappflaska med låtsasmjölk i.

Igår åt vi orgelbundet och i otakt med varandra på stojiga cafeterior. Nu kokar jag sejsoppa för att riktigt återfå den sköna vardagskänslan. E stack ut med mormor för att plocka blommor och gräva efter snigelsnäckor i myllan, barfota. Hon är så svart så svart om fötterna då kvällen kommer. J satt en stund vid bordet och pysslade med pärlor, gick sedan ut han med, med den bredbrättade röda utklädningshatten på huvudet. "Ringaraa-hatten" kallar han den, efter Prusiluskans sång (som visserligen inte låter precis så).

Snart är det fotbolls-EM (eller är det VM??), vilket inte intresserar mig. Men jag älskar känslan av att det pågår fotbollsfest, att TV:n kanske står på lite extra och att man hör vem som vunnit matcher och ser med ett öga vem som spelar. Det är något så somrigt över det!

Tänker för övrigt på spontan utfärd till Lostenen i Purmo en sen, ljus sommarkväll då jag var barn. Det var nog en junikväll. Allt kändes mycket österbottniskt, redan då, fastän jag aldrig hade sett något annat.

Inget regn just nu, bara sol, men jag tänker juniregn.

Juniregn i ljumma strömmar
droppar floder ådermönster
vattenfönster

regn blir väg blir skog blir åker
länge långt
och längre bort
hembygd glesbygd någons liv
någons hopp och framtidsrot

regn blir doft blir matta tankar
juninatt
på väg mot vad?

glömmer minns
barnet finns
på väg mot slummersömnig dröm

(Jag skrev denna dikt 1998 och den finns med i antologin "Niin että maailma raikaa - Så att det ljuder i världen" från samma år)

Brist ut i jubelsång, skåla i champagne, häv upp ett glädjetjut - jag är utvald!

Ett rätt så stort antal skrivande människor i Svenskfinland upplever i dessa dagar ett bakslag.

Tolv stycken är utom sig av lycka.

Jag är utom mig. Denna gång hör jag till de utvalda!

Brevet är här nu och jag läser det om och om igen. Det är ett alldeles riktigt brev, och i det står det med riktiga, tryckta bokstäver att jag är antagen till författarutbildningen "Litterärt skapande IV 2008-2010" vid Åbo Akademi.

Jag måste lägga mig ner. Eller koka kaffe. Både och. Min Gud, jag är glad långt in i själaroten!

Kock-fabbo

"Det här är nog min Barnkanal", suckar E förnöjt då vi slår på lokalkanalen och TV-kocken Kaj Forss börjar stycka oxfilé. Ingenting, absolut ingenting som visas på TV trollbinder E så fullständigt som "Lätt till fest à la Forss". Som tur är kan man se vilket avsnitt man vill när man vill. Kaj Forss är E:s idol, hon kan hans repliker utantill och det färgar även hennes lekar. Intresset för Forssen har hållit i sig i snart två år. En gång skickade vi ett brev åt honom med ett fotografi på E som står och rör i en degbunke, och han hade godheten att skicka ett vykort tillbaka åt henne. Jag väntar bara på att vi ska råka se honom vid Kantarellen nån dag, för då kommer E att ropa "KOCK-FABBO" och då får vi vackert traska fram och presentera oss.

Sess jer!

En riktigt glad dag idag!

Jag har på mig en munkjacka med bokstäverna "NYC" och E undrade vad det står där. Jag sa att det står NYC och det betyder New York City som är en amerikansk stad. Hennes blick blev ahaa-ljus: "Betyder e att jer ska ja sita i Amerika?".

Bara Dora har utforskat klart ska vi gå ut. Sedan har vi morotsplättar att äta till lunch, hurra, behöver inte anstränga mig och barnen är nöjda.

Kryddad kaffepaus

Kardemummakaffe. Tomt och tungt i huvudet efter att ha ringt ett viktigt samtal och fått ett ännu viktigare. Jag är så nervös inför samtal som har med jobb, skatteverk eller liknande att göra.

Nu borde jag göra något så angenämt som att fundera ut vad jag vill ha för arvode för att utföra ett ganska trevligt skrivjobb. Men hur ska jag veta? Låter bli att veta bara någon timme till.

Gläder mig just nu åt att ha hittat Lindas blogg. Ny läsning!

Man borde ha en sax i väskan

Det är varmt ute. Blinkarskoan har kunnat bytas ut mot somdaler, för att använda lille J:s ord för sportskor, som vi kallar länkare, och sandaler. Man kan ha sommarklänning, om man har trikåer och tröja till hands också.

En majkväll för några år sedan satt jag och T utanför en glasskiosk vid torget i Karleby och åt glass. Plötsligt kom en medelålders kvinna fram till oss. Hon ledde mödosamt en cykel och undrade om vi kunde hjälpa henne, kanske hade vi en sax? Nej, det hade vi inte. Det visade sig att kvinnan, som på cykel skulle till teatern för att se en föreställning, hade fastnat med sin långa klänning i cykelkedjan. Hon måste ha cyklat ett antal meter innan hon stannade, för nästan hela klänningen satt hårt snurrad runt nånting allra längst in i kedjemekanismen. Hon tog upp sin jacka och visade - på ena sidan hade hon bara en ärm kvar av sin klänning. Nu var hon uppgiven, för hon skulle se en pjäs med sin son och det kunde hon inte göra med bara en liten remsa tyg på kroppen. Dessutom satt ju remsan fast i cykeln, därav hennes mycket långsamma framfart. Tyvärr kunde ingen annan i närheten heller bistå henne med en sax, och så småningom försvann hon runt hörnet.

Säkert hade vi kunnat få loss kvinnan på något vis om vi tagit oss en funderare. Men just då, just där, hade vi mycket svårt att hålla masken. Allt möjligt kan man då vara med om.

Slir inför schlagerfest

Det är alldeles snart schlagerfinal! Något jag tycker mycket om. I hela mitt liv har det varit ett återkommande festligt inslag i övergången mellan vår och sommar, något man samlats kring och skaffat lite extra gott ätbart inför. Vi har grönsaker, dippsås, Taffels potatisskruvar, torkad papaya med limesmak (rekommenderas!) och i frysen även glass. Och två barn som sover gott efter en hel dag utomhus.

Idag har jag tappat greppet om matoljeflaskan och fått olja över ena axeln, armen, innanför och utanpå kläderna samt på köksgolvet, under golvlisten. Det gör säkert gott åt huden och plastmattan.

...tacksamhet

Var nyss till kyrkogården för att för första gången besöka en väninnas grav. Jag stod där med min son i vagnen och dottern lekande i parken bakom församlingshemmet. Jag tittade på de små buketterna av vildblommor som barnhänder plockat åt mamma och placerat på graven. Gick hemåt, och kände stor tacksamhet för att min yviga bukett av maskrosor och hundflokor står i kristallvasen på köksbordet.

BOM, sa det

Imorse halv nio avfärd med rädd Tilda och två barn till smådjurskliniken, där kattdamen skulle sövas ner och bli befriad från sina hårda tovor i pälsen. Från Godby sedan till Feja för att inhandla hushålls- och toapapper för ett kampanjpris och valfritt blandade frukter i hink för en tia. Därifrån sneddade vi till Holmbergs vårmarknad, fick ballonger, korv, pastasallad, bröd, kaffe, saft och kakor - E älskar sådana evenemang, och J också, och jag med egentligen... En sväng till loppisen, där vi hittade några klänningar och ett par glittriga utklädningsskor med "rulv" (=lurv). Sedan skyndsamt till Godby för att hämta trött Tilda, väl hemma snabbt fixa parkmat och byta kläder, E till parken, J och jag hem, han sova, jag ta alla grejer ur bilen, E:s ballong plötsligt försvunnen, skulle ju bara bära in fruktämbaret och lämnade bildörren öppen, J:s hade redan sprängt i stan -

nu orkar jag inte göra något alls mer idag. Eftermiddagen får bli lugn och innehållslös.

Lyx på olika sätt

Igår kväll tog jag och barnen cykel och sittvagn och gick till biblioteket. Vi passade också på att leka lite på lekplatsen bakom skolan. Vi kom hem med en trave böcker på sommarlån, och en massa skatter i lilla cykelkorgen.

Att kunna promenera till ställen där man kan göra något är en lyx som jag alltid drömde om som barn. Det mest spännande som fanns på gångavstånd från mitt hem var Kanalen. Visst var det barndomslyxigt värre att ha en massa skog att leka i och åkrar med Afrikastenar därtill, men jag hade så gärna emellanåt beträtt en tom skolgård eller hejat på folk i en kvällsstilla kyrkby. Det är alldeles underbart att kunna göra det nu.

Har precis destillerat en kopp kaffe åt mig med alternativa metoder, eftersom kaffekannan är i diskmaskinen. Smakar inte så gott, men det fungerar som det ska.

Förmåner, 2

En annan förmån är att om och om igen få peta ut Hemul ur långtradarsläp med fiskpincett.

Förmåner, 1

Som mamma har jag många förmåner. En av dem är att på morgonen bli väckt av en fyraåring som klätt ut sig med den grönaste skjortan i utklädningslådan för att kroppsligen och med denna bild ge liv åt sången Här dansar herr Gurka både vals och mazurka. Här dansar herr Gurka både vals och mazurka. Grön är herr Gurka, grön är hans bror. Båda har strumpor, ingen har skor.

Samlar ihop sommarplagg, sockerärtsplanerar

De senaste dagarna har det i mitt minne poppat upp flera sommarplagg som jag vet existerar, men som jag inte kunnat lokalisera efter dubbla flyttar. Ikväll gick jag upp på vinden för att systematiskt titta i alla lådor. Den allra sista bananlådan allra längst in i den halvfärdiga garderoben stod det "sommar 2008" på. Där hittade jag solhattar, sandaler och E:s jeansjacka med paljetter och pastellbroderier. Jag hittade även några trevliga kokböcker och ett ärtstöd i form av en ståltrådskanin, som maken ropade in på auktion i Godby åt mig den första sommaren. (Ärtstöd - alltså något för sockerärtsrankor att växa runt.)

Idag har mina barn slagits om blomkål och bönor. Är jag inte en lycklig mor! Och T har målat lekstugan andra gången, nu i en ljust gul nyans som nog kommer att bli fin på riktiga huset. Den första färgen trodde vi på basen av färgprovet var ljust beige, men ack. Vi har nu i en vecka haft en svagt mintgrön - och i klart dagsljus kritvit - lekstuga, och det vill vi inte ha som färg på stora huset.

På bilden annat hus, andra tider - men samma frass, samma bananlådor (känns det som i varje fall).

Morsdagsfint...

...med maskrosor i kristallvas. Dem plockade vi väldigt tidigt idag ett stycke bortom postlådorna.

06.25 ramlade E och J in i sovrummet med en tallrik smörgåsar som jag förberett och ställt in i kylskåpet igår kväll. Sedan fick jag äran att stiga upp och hämta ett kort som E gjort i parken, och som jag häromdagen själv fick gömma högt upp på en hylla så att jag inte skulle se det förrän idag.

Klockan var strax efter åtta då vi for ut. Jag drack mitt kaffe i vårt Sri Lanka. Sedan gick vi ut på maskrospromenad, och efter det ner i källaren för att hämta krukor och blomstermylla för kommande små planteringar. Det blev tidig lunch. Och som efterrätt glassöverraskning på trappan.

Idag eftermiddag blir det picknick i Backebergsparken, där vi vistades varje dag förra sommaren. Jag har många soliga minnen därifrån, och förmodligen kommer även E att känna igen sig även om hon nu är frustrerad över att inte kunna erinra sig hur det såg ut där.

Inte så gravallvarligt

Åååå, jag skrattar. T redogör från Österbotten hur han köpt varsin fin morsdagsblomma åt sin mor och min mor, och hur han lämnat dem i bilen då han kom från stan till sina föräldrar där han övernattar. Han delar bil med sin far under den korta vistelsen, och som ett resultat därav är mödrarnas blommor nu på ett helt annat ställe än planerat. Min svärfar hade nämligen intet ont anande åkt iväg och planterat dem på en grav...

Sol och glädje ikväll

Inspirerad av en annan Johanna som besökte mig i förmiddags rusade jag med J efter hans korta dagssömn till Emmaus för att titta på lite annat än trevliga kläder, nämligen möbler och saker. Johanna berättade om byråer och hyllor hon fyndat, slipat och laserat, och det lät roligt. Hittade inget i möbelväg (ska nog vänta med sådant tills övre våningens utrymmen är klara) men köpte en blå skål, tre små turkosa plåtkrukor, en fantastisk ring och en härlig mapp som det står "URKLIPP" på. Allt detta gjorde mig glad och kostade endast 3,40 totalt.

Nu ikväll lade jag barnen på trappan och äta kvällsmål i solen och vattnade själv den nysådda gräsmattan (eller fröna då, som ska bli gräsmatta). Sedan ringde jag mina föräldrar och medan jag pratade hämtade E stövlar åt sig själv och J, hjälpte sin bror att ta på sig dem, och vips for de runt i damm och grus och var alldeles svarta och lyckliga. De var nybadade då vi kom ut.

Nu sover de små och jag ska tömma bort badvattnet och ordna upp de cirka femtio badleksakerna från badrumsgolvet.

På söndag bestämde jag och Johanna oss för att fira morsdag tillsammans, eftersom vi båda har maken på annat håll.

Island, Island, jag ska till Island!

En bättre överraskning har jag svårt att föreställa mig: T har bokat en resa åt oss till Reykjavik i juli! Detta har skett i hemlighet redan i mars, och tanken var att han skulle yppa sina planer för mig först mycket närmare avresedatumet. Men. Han kunde inte hålla sig och det gläder jag mig åt. Nu kan jag i nästan två månader TÄNKA på att vi ska till Island och får då en se-fram-emot-något-present på köpet. Farmor och farfar ska sköta barnen i fyra dagar medan vi dricker dyrt kaffe i Reykjavik, strosar runt bland de färgglada husen och lyssnar på det vackra språket. Det ska bli underbart.

Idag bra dag

Det har varit en smidig dag hittills idag. Jag tycker egentligen inte om att åka till stan och uträtta ärenden med barnen längre, vi blir alla uppjagade och gnälliga, men idag funkade det bra. Jag hade två punkter att klara av på min att göra-lista för förmiddagens stadsutflykt: klädväskor till Emmaus, skaffa fotoram. Av ren glädje över varandra och den smidiga dagen besökte vi dessutom Bagarstugan, köpte ett par rosa pelargoner på Rosenblads, två miniatyrmurgrönor i konstgjort material på EM för badrumsfönstret - och småsmå gula strandsandaler åt E:s docka på Emmaus. Hittade där dessutom ett par snygga byxor åt henne och två böcker. Den ena är begynnelsehistorien om Babar, och jag har ett minne i mitt inre av just den boken. Någon äter flugsvamp, den är giftig, någon dör, jag sitter under en läslampa i mina föräldrars säng och inhämtar allt detta då jag kanske är fyra år och vi ännu bor i lägenheten i Kronoby centrum. Jag ska läsa boken och se vad den framkallar i mig nu.

Ikväll får vi besök av en bekant som besöker oss två gånger om året, i maj och november. Då är han på Åland å jobbets vägnar. Jag tycker om att känna igen sådana mönster i tillvaron och bara log och kände mig nöjd då T ringde och sa att S kommer och hälsar på. -Just det, det är ju maj.

Ändrade planer

Vi skulle inatt ha åkt till Helsingfors för att idag köra norrut, till Kronoby. Då bilen igår sent på eftermiddagen var färdigpackad fick E magsjuka. Nu hålls vi hemma istället, hon hängig, J på alerten och full av upptåg (än så länge), jag lite trött och harmsen för att vi inte kom iväg - T på jobb. Hur många gånger har vi inte fått ställa in såväl bröllopsfester som begravningar, och däremellan alldeles vanliga resor, för att vi drabbats av sjukdom! Magsjukor brukar vi dock inte ha, till min stora glädje. Jag är (har varit?) hysteriskt rädd för just den sortens farsot. Nu ÄR jag inte rädd. Bara orolig för att jag själv ska bli sjuk och inte orka med det jag ändå måste orka med. Särskilt som T ska vara borta mycket nästa vecka.

Låg inatt och oroade mig lite för just allt praktiskt som kan gå snett nu när magsjukan hemsökt oss. Då blixtrade en mening fram i mitt huvud: "Det är preskriberat, änglarna har skrivit upp det." Så nu preskriberar jag min oro så gott jag kan och litar på att änglarna har antecknat att de ska hjälpa till lite extra här.

Vi har tittat på Dora Utforskaren på datorn och målat lite. Vi har ätit ett par Muminkex och läst Silja Lines resetidning. Vi har beundrat den skira grönskan genom fönstret - träden har fått småsmå blad alldeles plötsligt, och snart kommer de att vara intensivt och självklart gröna utan att vi märkt när det skett. Så är det varje år. Jag tror man skulle missa grönskningsundret även om man skulle sitta och titta på träden oavbrutet i en vecka. Då man skulle stiga upp skulle man nog vara lika förundrad som förut: nämen, nu är träden alldeles gröna igen, på en gång!

Snart kommer T hem, då ska jag gå ut och inandas ny björkdoft, vår.

Ikväll andra bullar

Det doftar kardemumma från köket. T bakar. Han fick plötsligt en sådan ingivelse, och började med att städa receptskåpet - som inte ens gick att stänga, det bara vällde ut recept och kokböcker. Nu har han deg på jäsning. Jag tassar omkring och njuter. Barnen sover.

Lådliv

Vi har flyttat så många gånger. Under våra sex år tillsammans har vi inte gjort annat än baxat bananlådor (och senare ordentliga flyttlådor) fram och tillbaka, letat och rotat och hoppats hitta saker på logiska ställen fast vi vet att våra ägodelar aldrig återfinns där man borde hitta dem. Vi försöker skriva på lådorna: Bibel, luftfuktare, små garnnystan. Plåtask, ljusstakar, flätade korgar. Fina tygdjur för senare bruk. Gul reseskrivmaskin, mappar, papper att sortera och arkivera.

Jag tror det aldrig tar slut. Inte ens då vi får i bruk vår stora nya klädkammare på övre våningen, där allt nödvändigt rimligtvis borde få plats. (T har bara på skoj kopplat bredband till den stora garderoben, så att jag ska kunna sitta där och gömma mig med mina skriverier om jag vill. Måste bara skaffa en bärbar dator först...) Jag tror vi helt enkelt är sådana att vi alltid kommer att leva med ena handen i en bananlåda.

Igår var jag uppe på den halvfärdiga övre våningen och letade efter sommarkläder. Jag hittade tre lådor med kläder som jag noggrant gick igenom och sorterade (jag älskar sådant pyssel). Nu har jag kommit på att det saknas flera plagg, men i vilken av alla 30 lådor ska jag leta? De har nog blivit instoppade bland gamla pass och paraplyer, eller tillsammans med urklipp och vackra stenar.

Jag borde starta en loppis. Det försiggår ändå klädsorteringsverksamhet hos oss hela tiden. Olika högar med sådant jag ska ge bort, sälja, som jag nyss köpt eller tagit fram ur gömmorna. Jag skulle verkligen tycka om att arbeta på en loppmarknad. Med en bärbar dator i knät.

Igår Stockholm med N, som jag inte sett sedan sommaren 2003. Idag svåra blåsor på fötterna, värk i hela kroppen - vi gick. Mycket. Och jag hade nya skor.

Lugn, ro, kaffe och Lantliv på Ålandsfärjan. Mandarinjuice och naturgodis i Kapellskärsbussen. God lax och timjanrostade små potatisar på en restaurangbåt i solskenet. Så skönt.

Vardagen känns alldeles ny efter en dags avbrott.

Då jag kom hem sov barnen förstås, jag gick in och rättade till täcken. E vände sig om och sa sömnigt: "Hej... jag har längtat." Lade sig sedan tillrätta och kunde lugnt sova en hel god natt.

Idag fyller Tilda och Foppa fem år och uppvaktades med presentförpackad sardinburk respektive ask med ostbitar.

Dagens saldo

Vi åt korv med bröd till middag idag. E ondgjorde sig över att hon inte hunnit äta alls på sitt jobb idag (inte Sri Lanka-jobbet, utan ett annat jobb där hon skriver på papper och pratar med tanter och farbröder och tittar på datorn, beläget i ett hus nånstans nära bussgaraget, hundra meter från en rondell osv.), och jag undrade hur det kommer sig.

- Nå vänta så ska jag visa dig, sa hon och försvann snabbt från bordet.

Hon kom tillbaka med en liten grävmaskinsliknande sak som istället för skopa har ett klot som man säkert kan söndra betong med, till exempel.

- Med den här, sa hon och visade på klotet, med den här förstördes hela köket. Alltihop söndrades, och det finns inget kvar. Alla farbröder som var inne i köket sa åt farbrorn i maskinen att vad gör du, men han sa bara att före kvällen måste han experera hela köket och så tog han sönder det med den här. Så nu kan man inte alls äta på mitt jobb.

---

Vi har redan ett tag undrat vart alla 15 pusselbitarna som utgör ett Muminpussel försvunnit. De försvann alla samtidigt, och kvar blev bara ramen som de ska sitta i. Vi frågade barnen om de har en aning om var bitarna är. E trodde att de kanske är under soffan, men nej. J sa att "kansti i kassa-na-pschiien", alltså i leksakskassamaskinen, men det avfärdade vi som osannolikt. Kassamaskinens lilla pengalåda är så smal och går dessutom inte att öppna sedan länge.

Idag lekte E bokloppis och skrek plötsligt till. Kassamaskinens låda flög upp, och inuti den fanns 15 pusselbitar i prydliga högar. J plockade ut dem och började bygga sitt favoritpussel, om och om igen. Pappa kom hem och undrade var han hittat de försvunna bitarna.

- I kassa-na-pschiien, sa J.

Det var absolut inget konstigt med det. Tyckte han. Han hade ju hela tiden hävdat att de fanns där. Och mamma som redan tänkte bränna upp pusselramen.

Sri Lanka bakom huset

De senaste dagarna har vi tillbringat mycket tid utomhus. Vädret har varit vackert - och E full av idéer. Hon har nämligen sett ett program i Bolibompa där några flickor i Sri Lanka tillverkar rep av kokosnötshår (det kanske inte är den korrekta benämningen, men ni vet vad jag menar), och är nu ivrig på att förvandla det hon sett till sin egen lekverklighet. Bakom vårt hus har vi en lite dunge med sly och träd, och det har blivit hennes Sri Lanka. Hon hoppar över ett litet dike och börjar arbeta, suckande och förklarande reptillverkningens alla moment. Först ska kokoshåret skäras av (hon river av torrt hö med en smal brädbit), sedan ska det torka i solen och till sist tvinnas till rep. Hon är mycket engagerad i det hon gör.

Igår var jag och lillebror och hälsade på i E:s Sri Lanka. Lillebror hittade flera nyckelpigor på den lilla höbeklädda kullen och låg på mage och tittade på dem i solen. Det blev ett minne.

Jag tänker på hur jag och min vän lekte Afrika på den stora stenen på åkern nedanför vårt hus för länge sedan, då jag var liten. Och då känner jag precis igen det som E nu upplever i sin lek. Afrikastenen finns kvar, förstås, en midsommar för något år sedan fotograferade min vän och jag varandra på stenen. Det var dimmigt i bakgrunden, sagodimma. Jag skulle vilja dit igen.

Nu ropar E att det kommer Sri Lanka på TV, ska gå och se vad som kommer att inspirera henne idag!

Pojken ritar

Jag är så stolt och häpen! Igår kväll kom min lilla J, fyllda två i mitten av februari, från barnkammaren och visade att han ritat ett spöke. Eftersom vi inte var riktigt säkra på om han ritat det utan hjälp från storasyster bad vi honom rita mer.

Då kom han med de här gubbarna, riktiga huvudfotingar! Nu ritar han Mårran, spöken och farbröder på löpande band - mellan sina alldeles kolossala trotsattacker.

(Äh, hade tänkt att bilden med de två gubbarna enbart skulle ha kommit lägst ner, nu finns den med två gånger, får inte bort den ena...)

Vi ser inte Afrika

Det krånglades vid matbordet igen idag. Jag vet inte vad man ska göra åt sådant, känner mig oftast bara ledsen och desperat då tjafsandet sätter igång, och förebrådde idag E sådär klassiskt som jag tänkt att jag inte ska göra: att vi ska vara glada åt att vi har mat, för tillexempel i vissa länder i Afrika har de inte alltid mat. (Skulle gärna komma på någon slående grej alldeles själv, något som inte är en uppnött fras från min egen barndom...)

E: Måste de gå på restaurang då?
Jag: Nja, de har nog inga restauranger heller, utan får bara vara hungriga...
E: Men om de ringer till sina bekanta som bor i Karleby eller Åbo, där det finns mat, och säger att de ska komma till Afrika med mat, då får de ju äta?
Jag: Men det är ju ganska långt från Karleby och Åbo till Afrika...
E: (suck) Ja, man måste kanske åka båt... (sträcker sig upp och tittar ut genom fönstret, mot Williams garage) Jag ser faktiskt inte Afrika härifrån heller.

Förresten, hon åt upp sina nudlar och sin köttfärssås. Hon märkte liksom inte att hon gjorde det medan vi pratade. Ska fundera ut ett nytt tema till kvällsmaten.

För fyra år sedan, den 1. april 2004, hände något som var nästan för bra för att vara sant. Lilla E föddes. Dagen grydde kall och solig över sjukhuset i Karleby, men barnmorskorna försökte luras om vädret. Det var råskväder, sa de. Jag hängde inte med i deras aprilskämt och inte i något annat heller. Jag kunde inte tro att jag nånsin skulle fatta något alls mer. Jag var helt förbi av matthet.

Lokaltidningen skrev en skämtartikel om hur den nya allvädershallens tak skulle förses med specialtillverkade allväderspärtor. Ett foto visade ägarna i Runttujärvi sågbolag (ett fiktivt bolag som skulle tillverka pärtorna) framför den väldiga byggnaden, en av männen med foten upp på en trälåda där de nya pärtorna fanns.

E var fin och välmående och närmare fem kilo tung. Hon hade små öron som såg ut som kattöron, trekantiga upptill. Hennes näsborrar vidgade sig regelbundet där hon låg i plastlådan, hon andades, det var underligt.

Nu tänker hon bara på sin nya rosa cykel.

Samma dag som någon åker

Idag for barnens farföräldrar efter ett besök på nästan två veckor.

Vi återgår till våra egna rutiner med mat, tömning av diskmaskin och mellanmål. Det är alltid skönt. Men jag gillar inte den där känslan som infinner sig på morgonen samma dag som far- eller morföräldrar ska lämna oss. De packar, jäktar med väskor och kläder, sätter sig ner en stund med barnen och frågar om de tänker ringa, påminner varandra om båttider och biljetter och vad som ännu är ogjort, stönar över den långa resan och vad som måste tas itu med hemma. Sedan fälls alltid en tår då det blir dags att säga hej då till barnen och åka till hamnen.

Jag blir konstig i magen av det.

Och eftersom gästerna oftast åker hem en vardag med eftermiddagsfärjan är det jag som får ta alla dessa avsked. Maken är på jobb och får det undanstökat på morgonen innan han far. Då är det ännu inte riktigt verkligt.

Nu: lugnt och tyst. Båda barnen sover, trötta av antibiotikan. Jag skriver lite, försöker komma ifatt jobbsaker och mig själv.

Små beståndsdelar

Sonen grät hela natten. Vi tog honom till läkare imorse, dubbelsidig öroninflammation. Medan vi köade på Hälsocentralen skickade farmor SMS hemifrån: dottern klagar på värk i örat. Vi kom hem, och vid det laget skrek hon av smärta. En tur till jouren igen. Ena örat inflammerat hade hon.

Förra natten var hemsk. Idag har vi försökt ta en minut i taget, glåmiga och lättretliga. Tröttast har lilla J varit, självklart. Nu har han fått medicin och lagt sig att sova. Dottern kom upp i varv efter lite smärtstillande och började städa badrumsgolvet med sina städredskap. Vi pustar en stund.

Bland det bästa

Liten son är täppt och försöker sova dagssömn. Det går inte. Han kan inte andas genom näsan och inte suga på tutten om han andas genom munnen. Han gråter och sätter sig upp var femte minut. Han är alldeles slut.

Liten dotter överraskade med att somna på vår säng efter lunchen utan större protester. Hon är också trött efter en knapp veckas förkylning, som visserligen börjar ge med sig.

Jag själv var imorse körande till Lumparland och intervjuade en glad och driftig sömmerska. Jag borde egentligen ha fokuserat min ork och min möjliga jobbtid på ett helt annat projekt som är på slutrakan, men detta var inbokat sedan länge och också ett så himmelens trevligt avbrott. Jag älskar verkligen att söka upp dessa sömmerskor, pralinmakare och före detta missionärer och ge dem en egen artikel i en alldeles vanlig tidning som läses av vanliga människor i vårljuset vid eftermiddagskaffet. Det är bland det bästa jag vet.

Att uppfylla sitt levnadsöde är människans enda skyldighet.

Citat ur Paulo Coelhos Alkemisten, just nu hittade jag det på ett maj-blad i min ofantligt vackra Paulo Coelho-kalender

Jag tror faktiskt att en del av mitt levnadsöde är att skriva trevliga personporträtt utan krusiduller.

Inlindad i idéer

Påsken är över och det är vanlig vardag igen. E blev förkyld och rosslig i helgen. Mest är hon pigg, men lite vissen och matt mellan varven. Hon och lillebror vaknar varje morgon vid klockan sex numera, och det enda vi kan göra är att lägga dem tidigare om kvällarna. De stiger upp samma tid i vilket fall som helst. Inatt var det mycket oro och bökande med hosta, täppt näsa och från lillebror bara allmänt knorrande. Mamma är slut efter att bara ha sovit några timmar.

Men inom mig spinner själen av trevliga idéer och viljan att rensa, kasta, ordna. Det är bara det att jag inte orkar. Kommer ihåg att det var likadant då jag var barn: då jag var febrig och hemma från skolan kom jag på en massa bra saker som jag ville genomföra - idéer till klubbar som jag och E och L skulle starta, tidningar jag skulle skriva, städer jag skulle bygga åt mina vandrande pinnar av lådor och annat. Jag hade inte krafter att göra något av detta, men den härliga känslan av att ha många idéer var underbar. Idag har jag idéer, tankar, önskningar och en tro på att mitt skrivbord en dag snart kommer att vara fritt från bråte och damm.

Klubbarna... det var en sådan bra tid då jag och syskonen B med några till startade dessa verksamheter. Allt var så spännande och möjligt. Inspirerande.

SMS och tuppspår

Ett påsk-SMS från en saknad väninna blev den bästa överraskningen idag! Är så glad, så glad att jag känner på mig att jag inatt kommer att drömma om att jag återser henne.

Kvart över sex imorse steg E upp och började syna efter tuppspår på hallmattan. Då hon fått syn på några tydliga spår (grus, damm, noppor... tror jag?) sprang hon snabbt och tittade in under sin egen och lillebrors säng - och minsann, påsktuppen hade värpt två stora påskägg åt båda. Innehållande mindre chokladägg, bokstavskex och varsin leksak. Jag rusade upp halvsovande och började dirigera - ingen choklad före frukost, inga kex före frukost, inte stiga på kartongäggen, fram med rispuffar och rågbröd -

Barnen har varit trötta och arga hela dagen som en följd av tidigt uppvaknande och spännande äggupplevelse direkt från morgonen. Striderna har avlöst varandra och ljudnivån har stundvis varit olidligt hög, stämningen så spänd att man knappt vågat andas. E var utklädd till påskhäxa en stund mitt på dagen då J sov, och vi eldade en liten brasa utomhus. Hon föll gråtande ner till marken då hon inte fick stå så nära brasan som hon ville och peta med sin lilla pinne, reste sig sedan ur leran med ett leende och sa: "Va roligt vi har idag då det är påsk!". Och hon menade det verkligen. Barn är inte långsinta, de är bara kolossalt arga precis då något händer, och sedan är allt glatt och vanligt. Har svårt att ta till mig det där då barnen grälar: de skriker nästan livet ur varandra, klöser och kastar, och sedan kommer den ena på något roligt som den andra hakar på och plötsligt springer de skrattande sin väg. Mamma står där paff och långsam medan tillrättavisningarna stockas i halsen.

Glad påsk på er alla!

Radiolyx

Molimååndan, Tränotisdan, Askonsdan... idag är det Tränotisdan, och mycket riktigt flög två vackra tranplogar över mig och barnen då vi var ute. Men snö, såhär mycket, det är inte riktigt vad jag förknippar med Påskveckan.

Bytte imorse köksradions kanal till en rikssvensk, vet ej vilken, men det var som att få en helt ny vardagsdimension. Kan Vega utantill för tillfället. Det känns som en lyx att kunna ratta in alla dessa kanaler från Sverji hur som helst - för fem år sedan då vi bodde i Holman i Kronoby kunde vi vid riktigt kallt och klart vinterväder få in P4 från Skellefteå. Så magiskt det kändes då "Jag vill vara din Margareta" plötsligt ljöd i vårt kök hela vägen över Bottenviken, om än svagt brusande.

Irlands nationaldag

Idag fyller jag trettiotvå år. Hurra! Började dagen med fyrkornsgröt och trolsk tranbärssylt från hembyn. Sedan handlade jag och barnen påskpynt på Sparhallen - det befintliga pyntet ligger längst under i nån kartong på vinden. Vi har varit ute och fäst färggranna fjädrar i ett träd på tomten så som många tycks göra på Åland. Det är fint! Katterna blev ifrån sig av det färgade fladdret, och tillochmed enögda Foppa försökte klättra upp och fånga fjädrarna.

Nu lagar jag födelsedagsmiddag: korvsoppa. Ska bjuda min familj på blåbärsmunkar lite senare.

En man på mitt golv

De senaste tre åren tycker jag att vi hela tiden haft montörer och olika slags hantverkare som kommit och brutit sig in i vardagsbestyren. Just nu ligger en kyl- och värmekunnig på golvet i grovköket och försöker ta reda på varför luftvärmepumpen skallrar och dundrar fast den redan är utbytt en gång. Och jag som borde komma förbi och kalla på frassen. Släppte ut honom på egen hand för första gången sedan olyckan, tänkte att han säkert bara blir sittande på trappan eftersom det slaskar, men så kom montören och katten gick väl undan. Nu ligger den främmande mannen precis där jag borde ställa mina fötter för att nå dörren.

I eftermiddag ska husfabriksmontören komma och byta ut ena köksfönstret. Jag ska försöka komma ihåg att före klockan fyra dra köksbordet från väggen och lyfta ner gardinsstången. Pitabrödet som jag planerat servera till middag får kanske intagas i vardagsrummet, det blir dragigt att sitta och äta utan fönster. Lite genant också med en montör som publik.

Idag har jag inget akut konkret som jag kan eller måste göra i jobbväg. E är i parken och J sover - jag kunde ligga under en filt och vila. Men trots att jag egentligen är väldigt sömnig hålls jag inte under någon filt just nu. Det är våraningar, visioner och möjlighetsyrsel i luften. Jag läser Bodil Malmsten, skrattar för mig själv åt vissa formuleringar, lägger ifrån mig boken, öppnar en annan, vill bläddra i alla tidskrifter som finns i vårt hus och lusläsa varje artikel i lokaltidningen hemifrån. Städa skrivbordet, slänga en massa saker, koka blåbärsgröt åt barnen till eftermiddagen och sätta mig och be. Skriva listor. Rensa bland kläder i skåpen.

Jag dricker mitt saltkornsvatten och gör ingenting till slut. Står och tittar, och det är bättre än något annat.

Utrustning

Kommer inte ihåg på vilken bloggväns sidor jag för länge sedan läste ett inlägg om vad som fanns på personens nattduksbord, men eftersom jag tyckte det var intressant läsning (avslöjar ganska mycket om personligheten, tror jag!) så ska jag göra en likadan lista på vad jag har på mitt sängbord. Med förhoppningen om att någon vill svara med sin egen lista...

Lantliv 12/07
Sex olika teckningar som jag fått av E
Lantliv 2/08
Boken "Annie Krokfors - konstnär på livstid", skriven av min modersmålslärare i gymnasiet, Ulla Sjölind. Om henne (U.S.) vill jag säga att hon hade ett så speciellt och personligt sätt då hon gav anvisningar för uppgifter i klassen - hon adresserade sig till oss alla men använde DU i tilltalet. Det kändes så varmt och bra.
Kuriren 4/08 (Medverkar själv med en artikel, annars är Kuriren något jag förknippar med barndomen! Härligt att stifta bekantskap med tidskriften igen.)
Lantliv 3/08 (Jo, jag är beroende av Lantliv.)
Ytterligare en teckning av E och en av J
Astra Nova 1/08
Boken "Kom och hälsa på mig om tusen år" av Bodil Malmsten (Jag köpte helt på måfå en bok av Bodil Malmsten för något år sedan - "Priset på vatten i Finistère". Efter att jag läst den blev B.M. en författare vars texter jag längtade efter och mådde gott av. Så bra med en alldeles ny bok nu.)
En gul och vit tygblomma (Rester av E:s pysslande igår.)
En liten burk The Original Elizabeth Arden Eight Hour Cream
Åbo Uniteds juniorkalender

Vad som finns inuti bordslådan vågar jag inte riktigt tänka på. Det kan vara nästan vad som helst.

Saltkorn i vardagen

Var med om en verkligen intressant behandling med mycket kraft igår kväll. Dricker nu vatten med homeopatiska saltkorn i och väntar på vad som ytterligare ska ske med mig... under gårdagskvällen lindrades mina otäcka halsbekymmer betydligt, och jag upptäckte mycket sådant som jag inte kunnat ta till mig tidigare. Spännande!

E sitter på golvet och pysslar med äggkartong, sidenband, presentpapper, tygblomma, sax och lim. Jag lär snart ska få se något som jag aldrig sett förut. Imorse läste jag Bodil Malmsten i barnens rum medan J lekte med Duplogubbarna och E skred omkring med värdig min, skuffande på dockvagnen där Parfymia/Felicia/Josef (dockan har olika namn varje dag) satt. Under tröjan hade hon en lurvig uggla. "Stor mage igen!" suckade hon och satte sig på en stol. "Om tio och en halv månader kommer babyn att födas." Jag undrade om det faktiskt är en uggla som ska födas, varpå hon sakta vände blicken mot mig och fnös: "Inte kan man ju säga att det är en uggla, det är ett barn!" -Man känner sig simpel ibland.

Anar roligheter och garderobsdörrar

Sitter här och sluter min själ kring de fullkomliga orden jag just läste i Poetcarinas blogg - att vi har ett strandat sommarmoln till bibliotek. Just så är det ju, just så känns det ju! Och för mig blir alltid sommarmoln bilder, de blir dikter, de blir rysningshärliga hemligheter. Sådant borde alla bli fyllda av som besöker ett bibliotek.

Just nu trivs jag riktigt bra med det mesta. Troligen har helgens litteraturdagar med det att göra. Jag satt och stod och strosade omkring på biblioteket hela lördagen, för mig själv, och fick en massa olika intryck. Dem lever jag länge på. Nu är jag i en sådan sinnesstämning att jag plockar ner lite böcker ur bokhyllan, läser ett par rader, ställer dem tillbaka, antecknar några ord i min bok, bläddrar i kalendern, radar upp tidningar på bordet, skummar igenom någon artikel, läser gamla skriverier i mapparna på datorn. Allt detta plock betyder att jag är fylld av liv. Känner av en massa roligt som kan komma och redan finns i luften. Känner mig rätt.

Vi har en montör från husfabriken hos oss idag. Han har äntligen med sig de där garderobsdörrarna som vi beställde vecka 39. Och en diskbänksplåt, ett fönster och lite annat diverse.

Sinnet på högkant

Mitt i allt grått, ruskigt, plaskigt och blåsigt ser jag redan mina sommarbilder! Sjunger lite grann med katthår i munnen, viker tvätt som aldrig tar slut, tror på tid som komma borde.

Smakar sommar:

Skillnaden är himmelsvid mellan rusk och skur.
Det ena ett konstaterande ingenvart bland jämna nödtorfter,
det andra en salig uppståndelse i berså på högkant.
Porslinet tål vatten, trots allt,
och lemonaden i vackra glas var aldrig utspädd.

Vardagshopplöst

Något av det mest hopplösa man kan göra en vanlig vardag tycker jag är följande: att skala ett kallt ägg som svalnat på fel sätt så skalet sitter fast och inte lossnar annat än i småsmå bitar. Om ägget dessutom spruckit och fått vatten innanför skalet är det extra irriterande. Våta, klibbiga små skalbitar som fastnar i fingrarna. Ibland gör man detta klockan elva efter en utevistelse och barnen bråkar med varandra, gråter och nojsar. De är hungriga och väntar på att man snabbt ska få skalet av ägget - av två ägg, samtidigt. Och då den frenetiskt skalande modern dessutom har de där eviga sjuka självsprickorna på fingrarna blir allt riktigt vidrigt.

Men idag har vi ätit farmors makaronilåda, hurra!

Synden straffar sig själv

Igår kväll fick jag mitt straff för alla hemliga små utflykter!

Jag var på ett litet uppdrag i stan och parkerade bilen under Sittkoffs. Uträttade det jag skulle och beslöt mig sedan för att slinka in till KappAhl och utnyttja en kupong som ger medlemmarna -25 % rabatt på valfritt plagg. Sådär bara för sakens skull, för smygandets skull! Jag tog god tid på mig bland kläderna som jag egentligen inte gillar så värst mycket, hittade något smått, fick min rabatt och återvände till bilen.

Tänkte återvända till bilen. Den var inlåst i Sittkoffs garage! En stålport hade fällts ner framför parkeringshallen och jag läste på en stor skylt: "OBS! GARAGET STÄNGER KL 19". Klockan var mer än så.

Tur att maken var hemma, att vi har två bilar, att farmor fanns med barnen som redan var i sina sängar. T hämtade mig och vi kunde bara skratta.

Värre hade det varit om jag till exempel fått för mig att sätta mig nånstans och dricka öl och han därför hade varit tvungen att söka upp mig. Om jag krockat. Om jag själv hade blivit inlåst.

Imorse återfann jag bilen och åkte långt ut till Bussö på ett annat uppdrag. Dottern varnade mig med allvarlig min innan jag for hemifrån. "Skåd nu ett så du int lämnar me biile i na garage idaa." Och minsann, det lyckades jag undvika på Bussö.

Hemliga turer i vinterväglag

Man är ju så ovan med normalt vinterväglag numera. Imorse snöade det, och vägen var spårig och slirig. Jag for till Saltvik för att göra en intervju. Jag var livrädd då jag skulle köra genom tunneln vid färjsundet, tänkte på olyckan, men gjorde ett par korstecken och kom igenom. Fortsatte sedan mot Kvarnbo och Rangsby och vidare, och bilen drogs hit och dit i spåren på vägen.

Hem kom jag genom Kroklund och mindes det där halvåret då E var liten och vi bodde där. Hur många ställen har vi inte hunnit bo på de senaste åren!

Vid Mattssons beslöt jag mig för att svänga in och ta en kaffe i SMYG, medan farmor skötte om barnen hemma. Jag slank in och drack en mugg starkt kaffe, läste Nyan och njöt av mitt hemliga Mattssonsbesök.

På eftermiddagen gjorde jag en intervju i stan och smög mig iväg till Emmaus efter uträttat arbete. Gick där och nosade i en halvtimme, köpte ett par intressanta klädesplagg som jag gömde i grovköket då jag kom hem igen. Skrattade nästan åt mig själv - ingen skulle ha något att invända om jag avslöjade att jag druckit kaffe samt besökt en loppis, men det är så mycket roligare att slinka iväg sådär.

Imorgon ska jag smyga iväg till Bettans bod.

Ett svart kattöra vänds för säkerhets skull
mot ljudet av en bil på gården.
- Lurendrejare! tänker han, frassen,
och låter sängen dofta katt någon timme till.
- Ni rasar på i allsköns flärd och ståt,
aldrig undrar ni vad som finns bak stenen en sommarmorgon.

Tre liv har jag mist på eget bevåg,
men tro inte att jag låtsas som ingenting.
Jag går med vördnad i harsyrespåren
medan ni tämjer grannlåt att passa era rabatter.

(På bilden en lite yngre och kryare Foppa)

Skadad Foppa

Inne under de där tre filtarna ligger en katt. All rekvisita runtomkring är sådant som min lilla E hämtat från sitt rum för att katten ska bli frisk. Foppa frass är nämligen mycket illa däran och hans livsöde avgörs om ett dygn.

Han for ut igår på dagen och kom inte tillbaka till kvällen, vilket vi tyckte var underligt. Han är den trognaste frass man kan tänka sig och lämnar allt han har för tassar om man ropar på honom. Vanligtvis. Idag har han inte synts till nånstans, fastän jag och barnen sprungit runt och gastat "FOPPPAAAAA" och kikat in i olika skrymslen överallt. Ikväll hörde jag så ett kolossalt mjauande under trappan, och där låg vår bästa frass, alldeles stilla, med nosen mot marken, och ropade. "Här är jag, ta hand om mig!" In med honom i buren och till jourhavande veterinär. Inget brutet, men ingen pupillreaktion, ena ögat blodfyllt och hela katten så kall, så iskall att det inte ens gick att mäta tempen på honom. Antingen har han en hjärnskada eller också är han bara svårt chockad. Nu ska vi hålla honom varm med filtar och varmvattenflaskor och är han inte bätte imorgon kväll betyder det hjärnskada och då blir han en kattängel. Saken är den att precis som sist han blev påkörd är jag ensam och håller i trådarna hemma, så jag kan inte tänka på hur sorgligt det är för då skulle jag inte klara av allt som måste klaras av. Förklarar åt E att Foppa är mycket dålig och att han kanske far till katthimlen, men tränger bort bilderna som dyker upp i mitt inre: hur han dragit sig fram genom regn och lera för att komma hem, hem. Klorna på tassarna var alldeles nernötta efter att han tydligen släpat sig längs marken. Åååå. Han slutade tvärt med sitt hemska jamande då jag tog hand om honom - kände väl att nu är han hittad, nu tar andra över.

Klarar han sig så blir han enögd. Men man lär nog kunna ligga på sängen och ha bara ett öga om man är en lat frass och nöjer sig med mat som inte behöver jagas.

(Tänk om det var en människoson som låg sådär halvt livlös som min kattpojke gör... hu.)

Himmelskap, himmelskap! sa min dotter att man ska säga då man ser en mångubbe eller flygplansstreck på himlen. Himmelskap, himmelskap!

Sällskap och inte

Ingen fara att äta middag utan sällskap då klockan är halv nio en sommarkväll... allt runtomkring är öppet, ljust, man är ett med omgivningen.

En vinterkväll halv nio är allting omslutet av mörker, endast det som är synligt existerar. Och då kan det kännas ångestfyllt fastän man har sällskap. Allt är så kompakt.

På safari i det tryggaste språket

Idag träffade vi en väns bror som var på besök norrifrån. Och bara en sådan här liten sak gjorde mig varm i själen: att han sa att "tjugo euro lååss vara assitan peng" där vi satt på ett café mitt i stan, mitt i vårt inflyttade liv fyllt av saker som vi hela tiden måste lära oss för att ha det bekvämt. Språket hemifrån kan vi redan. Det fyller varje skrymsle av själakartan.

På Zanzibar läste jag, T och vännen J högt för varandra ur Högnäs byrallor i februari 2002. Vi antog att vi var de första som någonsin gav röst åt dessa berättelser från Karlebytrakten just på Zanzibar. Men vad vet jag? Kanske det skett flera gånger.

I Serengeti pratade vi tre sinsemellan på väg till frukosten från hotellrummet under samma resa. En man som vi mötte hejdade sig mitt i ett steg och sa: "Jaså, e ni å från Österbotten?". Vi antecknade i vår safariguide att vi sett krokodiler, gamar, Grants gasell och en Jeppobo i Serengeti. Det kändes underligt. Det måste ju finnas hur många lejon som helst i de trakterna, men dem såg vi inte första dagen. Jeppobor fanns det nog bara ett exemplar av just då, just där, och det exemplaret såg vi.

Vision

Mina fina röda dörrar har jag lämnat bakom mig.
Jag står och tittar ut över ursprungsslätterna och kommer hem.
Mina barn är stora. Deras hembygd är inte min hembygd, min är inte deras, återkomsten delar vi inte.
Det är bara jag och min livskamrat som kommer hem.
Vi lutar oss mot hemkänslan och finner ord.
Orden säger vi om och om igen, och oroar oss inte: barnen vet - de har alltid vetat.

Jag längtade genom alla år. Det gjorde ont, det gjorde gott, det var en resa mot ännu en historia. Jag kunde prata om min längtan, den var ljus och mild, men jag nämnde ofta hur svarta grantopparna var då jag var liten. Sannerligen, det nämnde jag många gånger.

Vi har det enkelt nu. Inte många rum och inte mycket trädgård. Jag sitter alldeles stilla om kvällarna och kommer till rätta - det längtade jag också efter! Jag skriver ett brev med mjuk penna och stoppar in det i ett vinrött kuvert, tar det till posten i byn medan det ljusnar ute. I sinom tid får jag svar.

Jag tar ofta bilen och åker ut till den första byn.
Där var dörrarna aldrig röda, inte stängda, inte utan betydelse.
Vi tog bara farväl, det var inte mer än så.

Allahjärtanssonen

Lilla J, nyss nyfödd, fyller två år idag. En stor gräddtårta med jordgubbar formade till ett hjärta väntar i kylen på kvällen då vi ska dricka kaffe och fira. J själv ligger och sover som bäst. Stora lilla pojken med centimeterlånga ögonfransar. Två år. Den enda av oss som är född här på holmen. Tillochmed katterna är importerade.

Smatter

För mig är flaggstängernas smattrande linor ett åländskt ljud. Då vi flyttade hem till Österbotten år 2002 saknade jag verkligen just detta ljud. Det existerade inte däruppe.

Då vi kom tillbaka till Åland efter två år välkomnade mig flaggstångssmattret genast. Det kändes tryggt. Jag har för mig att ljudet finns överallt på Åland hela tiden, även där det inte finns flaggstänger.

Telefonskygg

Usch. Jag hatar att ringa samtal som grundar sig på att jag har ett ärende åt någon som sitter på viktiga papper eller kunskap som inte jag kan omfatta. I min kalender har jag för denna dag antecknat att jag ska ringa tre samtal - ett till banken, ett till hemortens lokaltidning angående rådd med prenumerationen och ett till en person som jag önskar intervjua. Nu har jag avverkat de två första och känner mig alldeles slut. Det rörde sig inte om särskilt svåra ärenden, men jag tycker bara inte om att greppa luren och framföra ärenden.

Medan jag imorse satt och höll om min son som en stund innan hade fallit från soffan och slagit huvudet i en skapelse av Duplo (blödande sår på bakhuvudet, bula, legoavtryck i nacken och "pipi hååri"), ringde en instans upp mig. Det var någon som erbjöd mig att vara med i ett avgiftsbelagt företagsregister. Jag lyckades inte avböja erbjudandet, utan sannade med i uppgifterna som damen läste upp angående mitt företag och tyckte att jag mycket väl kan medverka i deras register mot kostnad. Då jag lite senare kokade potatis och betalade för dockkläder på dotterns loppis i köket ångrade jag mig så väldigt och förstod inte hur jag riktigt hade tackat ja. Så nu har jag mejlat kundservicen och försökt återta min registrering. Undrar just om det kommer att lyckas.

Angående J:s sår - det verkar inte så farligt. Han grät bara lite. Men vi har med båda barnen varit så skonade från sår och bulor att allt sådant känns otäckt.

Nu ska jag vada ut i köket genom ett litet hav av kartongkonfetti som E klippte ut i helgen då en av plasthästarna firade födelsedag. Dags för stilla kaffekopp.

Allt ljusare

Det känns som om jag aldrig skulle ha längtat så efter våren som jag gör detta år.
Kanske det är för att hösten var så intensiv med flytt, jobb och slit.
Men ändå har det ju inte ens varit någon riktig vinter.
I förmiddags var vi ute, jag och barnen, och solen sken! Vårsolen! Det luktade mull och frisk förhoppning, jag hade med en kaffekopp och kaffet smakade så speciellt i vårluften.
Jag blev riktigt hjärtinnerligt glad.
Och det var ljust ännu halv sextiden ikväll.
Tänk att man orkar förundra sig över det varenda år - att det blir ljusare och ljusare mot våren.
Jag tänker på våren ifjol, hur vi bodde i förra huset då ännu och fåglarna sjöng så INTENSIVT runtomkring i skogen.
Fågelsången runt vårt förra hus var inte av denna världen och den konserten är en av de få saker jag saknar från det stället.
Det blir spännande att se och höra våren i en kyrkby som man trivs i.

Vill rassla igen

Å vad jag längtar efter att få bygga ett stort pussel. Ett sådant där med ett tyskt slottsmotiv. Jag drömmer om att sitta för mig själv och rassla med bitarna i asken, sökande efter rätt stycke himmel eller torn.

Senast satt jag så för snart fyra år sedan, då jag höll på att explodera av överburenhet. Jag minns att jag byggde pussel hela dagen den 30. mars 2004. Mitt barn skulle ha fötts den nittonde samma månad, och där jag satt med min pusselask och hade gått två veckor över tiden vågade jag knappt andas av rädsla för att något skulle hända just den dagen. Min man var nämligen i Tammerfors. Snälla släktingar (vi bodde däruppe då) kom med laxfrestelse och post. En satt med telefonen stand by och väntade på alarm ifall jag skulle ha behövt skjuts till sjukhuset.

Men jag byggde pussel och kände inte av något alls. Det hann bli april innan vår förstfödda gjorde entré. Vi fick påskliljor av folk som kom och gratulerade, för påskveckan följde strax efter. Ljusgul himmel strax före skymningen, svarta kvistar, frisk frusenhet och halka, hopp... och så förstås brasorna hemma i Österbotten. Jag älskar påsktiden så.