För fyra år sedan, den 1. april 2004, hände något som var nästan för bra för att vara sant. Lilla E föddes. Dagen grydde kall och solig över sjukhuset i Karleby, men barnmorskorna försökte luras om vädret. Det var råskväder, sa de. Jag hängde inte med i deras aprilskämt och inte i något annat heller. Jag kunde inte tro att jag nånsin skulle fatta något alls mer. Jag var helt förbi av matthet.

Lokaltidningen skrev en skämtartikel om hur den nya allvädershallens tak skulle förses med specialtillverkade allväderspärtor. Ett foto visade ägarna i Runttujärvi sågbolag (ett fiktivt bolag som skulle tillverka pärtorna) framför den väldiga byggnaden, en av männen med foten upp på en trälåda där de nya pärtorna fanns.

E var fin och välmående och närmare fem kilo tung. Hon hade små öron som såg ut som kattöron, trekantiga upptill. Hennes näsborrar vidgade sig regelbundet där hon låg i plastlådan, hon andades, det var underligt.

Nu tänker hon bara på sin nya rosa cykel.