I hela mitt liv har jag nu som då fått en hastig känsla av att det är såhär det känns att vara i Amerika. Jag har aldrig varit i Amerika. Igår igen, då jag torkade av köksbordet och solen lyste in, kände jag

FÖRNIMMELSEN

Jag är fyra år
och står och ser ut genom fönstret i vår lägenhet.
Solskenet gör dagen hoppfull
och en ny cykel står och väntar på mig vid ytterdörren.
Kanske ska jag precis lämna fönstret
då Förnimmelsen faller över mig:

det är såhär det känns då man är i Amerika
dethär är Amerika

(...)

ur antologin "Så att det ljuder i världen" 1998

Igår spontangräddade vi våfflor till lunch och åt med bär och glass, det var ju Våffeldag! På kvällen begav vi oss till Jomala bibliotek där vi påskpysslade innerligt. Barnen kom hem med händerna fulla av olika slags skapelser. Vackra saker.

Idag har det varit en lite tuffare dag. Febernatt för J:s del, och rörig dag med halvakut besök till barnpolikliniken. Två timmar där. Betapred-tabletter och ytterligare uppmaning till ökad dosering av astmamedicin. Sköterskorna kom med glass och saft och överraskningar så att den beska medicinen skulle slinka ner. J, som annars är talför, sade inget först. Sedan med mycket skepsis i rösten: "Hjälper faktist hedee?".

Stackaren hinner nu sova en liten stund bara innan vi igen måste iväg med bilen. E ska hämtas. Sedan har jag ett krig att tackla: J har brutit sönder E:s vackra påskpinne i småbitar, i ren obetänksamhet, och jag har förberett honom på att han måste ge sin egen åt henne. Det kan han inte acceptera. Han vill ju ha sin pinne. Han är tre år och tycker inte om att drabbas, även om han själv orsakat förödelsen.

Allt är så självklart och självsäkert för dessa små. Då vi häromdagen hade gjort kokosbollar bad jag J ta en av de mindre efter att han stoppat i sig flera stora. Han såg på mig med sin klaraste och oskyldigaste blick och sade förbluffat: "Men mamma, jag älskar ju de STORA kokosbollarna".

Trettiotreårig mamma får insikter

För en dryg vecka sedan firade vi min födelsedag. Jag sov faktiskt då familjen kom och uppvaktade mig med sång och nya gummistövlar kvart över sex på morgonen, fattade inte ens genast att jag fyllde. Gummistövlarna var inslagna i Citymarkets Mammuttimarkkinat-plastpåse, vilket fick mig att minnas min morfar med sina presenter inslagna i plastkassar, med påskrift i kulspets. "Onnea toivoo Vaari - E.N.", skrev han. E.N. stod för Eino Norrena, som var hans namn.

Sedan sist har det varit Litteraturdagar. Det var i år igen ett mycket bra och sjäsligt stärkande evenemang, för mig dessutom med en helt ny dimension eftersom jag hade min lilla E med mig halva lördagen som sällskap för första gången. Vi satt uppe på "loftet" och åt lördagsgodis och hade det mycket bra tillsammans. Det var fina timmar. Det årliga hejet mellan mig och Poetcarina ägde rum mot eftermiddagen, och även min bloggbekanta Isabella och jag utbytte den första hälsningen i verkliga livet. Hej på er en gång till, ifall ni läser detta!

Söndagsprogrammet gjorde stort intryck på mig, särskilt det som Isela Valve delgav publiken om sin cancer. Att hon tänker "ske din vilja" och finner sig i att det är som det är. Jag har funderat mycket på hennes ord efteråt. Tänkt på min mormor, min morfar och mina två morbröder som alla fick cancer och inte finns bland oss mer. Mormor och morfar hade levt ett tag då de gick bort, 72 år och 88 år, morbröderna hade kunnat fortsätta mycket länge till och arbetat, gått i pension, sett nya generationer. Fiskat och grillat. Skrattat och sjungit.

Faktiskt är det just idag trettio år sedan min mormor dog.

Min lille J hostade på ett nytt och hemskt sätt inatt och denna dag är återigen en dag hemma med sjukt barn. Även E är hemma av bara farten, orkade inte köra iväg med båda imorse för att lämna bara henne hos dagmamman. J har återgått till sin intensivkur av två sorters astmamedicin sen imorse och nu hoppas vi att hostan ger med sig under dagen. Kändes lite jobbigt tidigt imorse - avbokade en intervju, konstaterade att jag inte kan göra så mycket annat heller i jobbväg hemifrån just idag. Får göra det bästa av situationen ändå och kanske ordna upp i något skåp - och leka, pyssla, rita, ligga på golvet bland dockor, Lego och damm.

För kanske detta är en gåva ändå? Att dessa dagar av hosta och annat kommer med jämna mellanrum nu då E och J är fem och tre och jag trettiotre. Vi är alla större nu än vi var då jag var mammaledig och jagad av allt som var så kaotiskt och svårt. Då njöt jag aldrig. Nu kan vi ha det riktigt bra hemma en hostig dag och trivas i varandras sällskap. Det måste vara tänkt som en möjlighet.

Även barnens dagvårdare har drabbats av influensa och det blir undantagstillstånd hela veckan för oss. Inga sovmorgnar - vi är uppe före sju. Men sportlovsliknande, lyckliga dagar. Idag har vi varit ute i timtal och bland annat byggt en sorts snöborg på gården. Vi har ätit barnens favoritmat med god aptit, varit till Rosenblads och köpt två pelargoner åt mig och varsin liten krukväxt åt E och J, pysslat, sorterat Lego i en ny fiskeback, badat och som avslutning på dagen läst Pannkakstårtan - trots att mamma har häxröst pga förkylningen.

Efter en sådan här dag kan man somna på en minut om man är tre år eller fem år, och mamma kan med gott samvete unna sig en liten skål med glass innan hon tar itu med det som inte blev gjort under denna glada dag: jobbet.

Inatt höll jag på att hosta ihjäl mig. Före klockan tre hade jag inte sovit en blund. Det känns i kroppen idag.

Dagmamman är på kurs idag och barnen lediga. Jag går som en svag pappersdocka i huset, nästan utan röst, och kan inte styra och ställa alls. Jag plockar ner mer spel och mer pussel och pärlor och små docksaker och skattkappsäckar och hoppas barnen håller sig nöjda och sams. Snart ska jag försöka signalera att vi ska ut och skotta snö.

Det har snöat ymnigt, vårlängtan måste vila idag.

Här är jag igen

Tog en paus från bloggandet, dels frivilligt och dels ofrivilligt. Orkade inte. Och blev sedan sjuk. Nu är vi på slutrakan (? känns så iaf) av en förkylning som även inneburit magsjuka för två av oss, mig själv inkluderad, och jag tar nya tag. (För dem av er som vet att jag är emetofob - jo, jag klarade allt bara fint, har fått struktur på min skräck och flippade inte ur. Även om jag nästan ville göra det då jag själv var sjuk.)

Har bestämt mig för att börja göra fler listor för att jag ska fungera bättre. Jag har bland annat gjort upp ett städschema efter att ha hört mig för lite hur folk systematiserar sitt städande, och har idag nöjt kunnat bocka av måndagsgöromålen på det schemat. Det känns nästan fysiskt bra. Skräpskåpet under diskhon är så snyggt och rent att jag måste öppna dörren om och om igen för att beundra vad tio minuters putsande kunde göra.

Skrivandet ska jag också hugga tag i med helt nya krafter. Efter många virriga stunder med spretande funderingar har jag nu hamnat rakt in i en fuktig ursprungsskrubb där jag ska sortera ett tag för att se vart det bär. Det känns spännande - det är många cirklar som sluts.

Det som känns allra, allra bäst av allt just nu är ändå: min familj. Att de fungerade utan mig då jag i lördags låg däckad. Att mina små nu är så stora att de inte går under om inte jag är på benen. De sköter om mig, hämtar banan, släpper ut katt, stryker min kind, säger att de är mina hjärtan - de lever och leker även om jag lägger mig ner på en madrass på golvet och sover en stund. De är trygga. Det känns tryggt.