Tog en paus från bloggandet, dels frivilligt och dels ofrivilligt. Orkade inte. Och blev sedan sjuk. Nu är vi på slutrakan (? känns så iaf) av en förkylning som även inneburit magsjuka för två av oss, mig själv inkluderad, och jag tar nya tag. (För dem av er som vet att jag är emetofob - jo, jag klarade allt bara fint, har fått struktur på min skräck och flippade inte ur. Även om jag nästan ville göra det då jag själv var sjuk.)
Har bestämt mig för att börja göra fler listor för att jag ska fungera bättre. Jag har bland annat gjort upp ett städschema efter att ha hört mig för lite hur folk systematiserar sitt städande, och har idag nöjt kunnat bocka av måndagsgöromålen på det schemat. Det känns nästan fysiskt bra. Skräpskåpet under diskhon är så snyggt och rent att jag måste öppna dörren om och om igen för att beundra vad tio minuters putsande kunde göra.
Skrivandet ska jag också hugga tag i med helt nya krafter. Efter många virriga stunder med spretande funderingar har jag nu hamnat rakt in i en fuktig ursprungsskrubb där jag ska sortera ett tag för att se vart det bär. Det känns spännande - det är många cirklar som sluts.
Det som känns allra, allra bäst av allt just nu är ändå: min familj. Att de fungerade utan mig då jag i lördags låg däckad. Att mina små nu är så stora att de inte går under om inte jag är på benen. De sköter om mig, hämtar banan, släpper ut katt, stryker min kind, säger att de är mina hjärtan - de lever och leker även om jag lägger mig ner på en madrass på golvet och sover en stund. De är trygga. Det känns tryggt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar