Helgen tillbringades i Dragsfjärd, på Labbnäs semesterhem. Helpension och lugn och ro i två dygn - inte tokigt alls. Omgiven av skrivande vänner - underbart.

Första littskap-året är nu slut och halva utbildningen är därmed bakom. Det är väldigt vemodigt. Nu vet jag hur mycket de där helgerna betyder för mig, vad mina kurskamrater kommit att betyda för mig, och jag vet att jag inte ska förringa skrivandets betydelse för att jag ska må bra och vara hel. Om jag tänker tillbaka på hösten då littskap började: vilken lång väg jag och alla andra gått.

Det är det första sammanhanget där jag faktiskt har något att tillföra utan att känna mig malplacerad på något plan.

The World According to Mom

Ska dessutom nappa på Sus' utmaning och lista fem saker som jag uppskattar i moderskapet, just nu då E är fem år och J tre. Ordningsföljden är godtycklig.

1. Att betrakta barnens gemensamma lek, hur de plötsligt kommer igång med att göra något tillsammans och sedan blir så ivriga att de springer av och an medan de kommer överens om hur kojan/dockkalaset/piratskeppet/badstranden ska byggas upp.

2. Att hitta olika små installationer här och var - dockor som bäddats ner eller blivit serverade mat, men också att hitta pyssel, teckningar, spretiga meningar på lappar. Sådant som kommit till genom något slags skapande utan att en vuxen varit inblandad.

3. Att se allt tydligare vilka personligheter barnen är: E är en dramatisk diva med vacker sångröst, J är konstnärlig och mjuk men samtidigt extremt noggrann med ordningen runt sig (tyvärr har han alltför sällan förutsättningar att ha det städat runt sig), med sina kläder, med rutiner.

4. Att vara ute, ute, ute, låta barnen bli smutsiga och överraskade av sådant som hittas då man krälar omkring i närmiljön. Att ha picknck ute och vara hungrig på riktigt efter att man lekt utomhus.

5. Att se till att barnen har det som de behöver i klädväg så att de inte har några begränsningar då de ska leka ute oberoende av vädret. Det tycker jag faktiskt är roligt och på ett sätt kreativt (eftersom jag köper begagnat alltid då det bara går).

Jag har inte haft någon som helst lust att skriva blogg på väldigt länge och har inte ens öppnat Blogger. Men just nu fick jag lust att skriva ett par rader här.

Hela april månad arbetade jag i flygfältets lilla söta tax freebutik. Det var en intressant upplevelse. Att lära sig något alldeles nytt som dessutom blir kvar där det utövades då man stänger dörren och går hem, det var roligt. Mycket konkret och bra. Blir säkerligen inhopp även i framtiden, vilket passar mig prima.

I april kom jag också fram till något slags ekologisk insikt. Jag har aldrig prioriterat ekologisk mat, det viktigaste för mig har varit att frukten och grönsakerna ska vara inhemska och att man gott kan äta det som är i säsong. Men plötsligt blev jag en aning mer medveten. Jag läste en tidning med ekoinriktning, intervjuade ett lokalt företag som distribuerar ekologiska grönsakskassar och diskuterade med J i Åbo om ekologiska matvanor, allt detta ungefär samtidigt. Nu har jag botaniserat bland Kantarellens ekologiska frukter och grönsaker en period och tycker att jo, det är dyrt, men det känns ju faktiskt som det bästa altenativet. Och månne jag inte blir mer medveten om mina frukter om jag väljer dem med omsorg, tar det jag verkligen vill ha och det jag vet att barnen äter upp? Kylskåpet behöver ju inte vara välfyllt. Om det är väl fyllt. Dessutom har vi numera en liten laktosintolerant dam här i huset, vilket gör att jag också läser noggrant på all förpackad mat då jag handlar. Drömmen är att kunna gå en halvdag ensam på Kantarellen och fördjupa mig i utbudet. Och sedan utvidga sfären och åka till Norrtälje för att fylla på baslagret.

Denna dag är en gudabenådad dag som jag har möjlighet att uppleva tack vare mitt diffusa yrke. Jag arbetade lite igår kväll och har bestämt mig för att idag bara göra två arbetsmässiga saker och sedan vila och rensa bort onödigheter ur barnens rum. Få se hur dagen blir.

I hela mitt liv har jag nu som då fått en hastig känsla av att det är såhär det känns att vara i Amerika. Jag har aldrig varit i Amerika. Igår igen, då jag torkade av köksbordet och solen lyste in, kände jag

FÖRNIMMELSEN

Jag är fyra år
och står och ser ut genom fönstret i vår lägenhet.
Solskenet gör dagen hoppfull
och en ny cykel står och väntar på mig vid ytterdörren.
Kanske ska jag precis lämna fönstret
då Förnimmelsen faller över mig:

det är såhär det känns då man är i Amerika
dethär är Amerika

(...)

ur antologin "Så att det ljuder i världen" 1998

Igår spontangräddade vi våfflor till lunch och åt med bär och glass, det var ju Våffeldag! På kvällen begav vi oss till Jomala bibliotek där vi påskpysslade innerligt. Barnen kom hem med händerna fulla av olika slags skapelser. Vackra saker.

Idag har det varit en lite tuffare dag. Febernatt för J:s del, och rörig dag med halvakut besök till barnpolikliniken. Två timmar där. Betapred-tabletter och ytterligare uppmaning till ökad dosering av astmamedicin. Sköterskorna kom med glass och saft och överraskningar så att den beska medicinen skulle slinka ner. J, som annars är talför, sade inget först. Sedan med mycket skepsis i rösten: "Hjälper faktist hedee?".

Stackaren hinner nu sova en liten stund bara innan vi igen måste iväg med bilen. E ska hämtas. Sedan har jag ett krig att tackla: J har brutit sönder E:s vackra påskpinne i småbitar, i ren obetänksamhet, och jag har förberett honom på att han måste ge sin egen åt henne. Det kan han inte acceptera. Han vill ju ha sin pinne. Han är tre år och tycker inte om att drabbas, även om han själv orsakat förödelsen.

Allt är så självklart och självsäkert för dessa små. Då vi häromdagen hade gjort kokosbollar bad jag J ta en av de mindre efter att han stoppat i sig flera stora. Han såg på mig med sin klaraste och oskyldigaste blick och sade förbluffat: "Men mamma, jag älskar ju de STORA kokosbollarna".

Trettiotreårig mamma får insikter

För en dryg vecka sedan firade vi min födelsedag. Jag sov faktiskt då familjen kom och uppvaktade mig med sång och nya gummistövlar kvart över sex på morgonen, fattade inte ens genast att jag fyllde. Gummistövlarna var inslagna i Citymarkets Mammuttimarkkinat-plastpåse, vilket fick mig att minnas min morfar med sina presenter inslagna i plastkassar, med påskrift i kulspets. "Onnea toivoo Vaari - E.N.", skrev han. E.N. stod för Eino Norrena, som var hans namn.

Sedan sist har det varit Litteraturdagar. Det var i år igen ett mycket bra och sjäsligt stärkande evenemang, för mig dessutom med en helt ny dimension eftersom jag hade min lilla E med mig halva lördagen som sällskap för första gången. Vi satt uppe på "loftet" och åt lördagsgodis och hade det mycket bra tillsammans. Det var fina timmar. Det årliga hejet mellan mig och Poetcarina ägde rum mot eftermiddagen, och även min bloggbekanta Isabella och jag utbytte den första hälsningen i verkliga livet. Hej på er en gång till, ifall ni läser detta!

Söndagsprogrammet gjorde stort intryck på mig, särskilt det som Isela Valve delgav publiken om sin cancer. Att hon tänker "ske din vilja" och finner sig i att det är som det är. Jag har funderat mycket på hennes ord efteråt. Tänkt på min mormor, min morfar och mina två morbröder som alla fick cancer och inte finns bland oss mer. Mormor och morfar hade levt ett tag då de gick bort, 72 år och 88 år, morbröderna hade kunnat fortsätta mycket länge till och arbetat, gått i pension, sett nya generationer. Fiskat och grillat. Skrattat och sjungit.

Faktiskt är det just idag trettio år sedan min mormor dog.

Min lille J hostade på ett nytt och hemskt sätt inatt och denna dag är återigen en dag hemma med sjukt barn. Även E är hemma av bara farten, orkade inte köra iväg med båda imorse för att lämna bara henne hos dagmamman. J har återgått till sin intensivkur av två sorters astmamedicin sen imorse och nu hoppas vi att hostan ger med sig under dagen. Kändes lite jobbigt tidigt imorse - avbokade en intervju, konstaterade att jag inte kan göra så mycket annat heller i jobbväg hemifrån just idag. Får göra det bästa av situationen ändå och kanske ordna upp i något skåp - och leka, pyssla, rita, ligga på golvet bland dockor, Lego och damm.

För kanske detta är en gåva ändå? Att dessa dagar av hosta och annat kommer med jämna mellanrum nu då E och J är fem och tre och jag trettiotre. Vi är alla större nu än vi var då jag var mammaledig och jagad av allt som var så kaotiskt och svårt. Då njöt jag aldrig. Nu kan vi ha det riktigt bra hemma en hostig dag och trivas i varandras sällskap. Det måste vara tänkt som en möjlighet.

Även barnens dagvårdare har drabbats av influensa och det blir undantagstillstånd hela veckan för oss. Inga sovmorgnar - vi är uppe före sju. Men sportlovsliknande, lyckliga dagar. Idag har vi varit ute i timtal och bland annat byggt en sorts snöborg på gården. Vi har ätit barnens favoritmat med god aptit, varit till Rosenblads och köpt två pelargoner åt mig och varsin liten krukväxt åt E och J, pysslat, sorterat Lego i en ny fiskeback, badat och som avslutning på dagen läst Pannkakstårtan - trots att mamma har häxröst pga förkylningen.

Efter en sådan här dag kan man somna på en minut om man är tre år eller fem år, och mamma kan med gott samvete unna sig en liten skål med glass innan hon tar itu med det som inte blev gjort under denna glada dag: jobbet.

Inatt höll jag på att hosta ihjäl mig. Före klockan tre hade jag inte sovit en blund. Det känns i kroppen idag.

Dagmamman är på kurs idag och barnen lediga. Jag går som en svag pappersdocka i huset, nästan utan röst, och kan inte styra och ställa alls. Jag plockar ner mer spel och mer pussel och pärlor och små docksaker och skattkappsäckar och hoppas barnen håller sig nöjda och sams. Snart ska jag försöka signalera att vi ska ut och skotta snö.

Det har snöat ymnigt, vårlängtan måste vila idag.

Här är jag igen

Tog en paus från bloggandet, dels frivilligt och dels ofrivilligt. Orkade inte. Och blev sedan sjuk. Nu är vi på slutrakan (? känns så iaf) av en förkylning som även inneburit magsjuka för två av oss, mig själv inkluderad, och jag tar nya tag. (För dem av er som vet att jag är emetofob - jo, jag klarade allt bara fint, har fått struktur på min skräck och flippade inte ur. Även om jag nästan ville göra det då jag själv var sjuk.)

Har bestämt mig för att börja göra fler listor för att jag ska fungera bättre. Jag har bland annat gjort upp ett städschema efter att ha hört mig för lite hur folk systematiserar sitt städande, och har idag nöjt kunnat bocka av måndagsgöromålen på det schemat. Det känns nästan fysiskt bra. Skräpskåpet under diskhon är så snyggt och rent att jag måste öppna dörren om och om igen för att beundra vad tio minuters putsande kunde göra.

Skrivandet ska jag också hugga tag i med helt nya krafter. Efter många virriga stunder med spretande funderingar har jag nu hamnat rakt in i en fuktig ursprungsskrubb där jag ska sortera ett tag för att se vart det bär. Det känns spännande - det är många cirklar som sluts.

Det som känns allra, allra bäst av allt just nu är ändå: min familj. Att de fungerade utan mig då jag i lördags låg däckad. Att mina små nu är så stora att de inte går under om inte jag är på benen. De sköter om mig, hämtar banan, släpper ut katt, stryker min kind, säger att de är mina hjärtan - de lever och leker även om jag lägger mig ner på en madrass på golvet och sover en stund. De är trygga. Det känns tryggt.

Diskussion vid kvällsmålet

J, 3 år: Jag tror att Gud har gjort min hals.
E, snart 5: Vet du J, Gud har gjort alla människor i hela världen.
J: Jag tror han är en fixare.
E: Mmm.
J: Gud har gjort Lego också.
E: Nä, han har gett människor en IDÉ om hur man ska göra Lego, och så har de kunnat göra det av plast.

Jag älskar att tjuvlyssna på dessa diskussioner.

Alldeles snart, på lördag, fyller vår Alla hjärtansson tre år.
Jag är din vän, säger han. Jag är ditt hjärta. Jag är din älskling.
Han tycker om allt som är mjukt.
Han tycker om vackra saker.
Han älskar ordning och reda och vill ha koll på sina saker i minsta beståndsdel.
Vi andra i familjen är långt ifrån så ordningsfulla som vår lille J. Han lider ofta av vår vardagsröra, tror jag.
Han vill klä sig propert. Han är noggrann med sitt yttre.
Imorse tog han en titt i fickspegeln. "Usch", sa han, "ge mig en hårborste. Jag ser ut som en fågelskrämma."

Är Putte bakom stora stenen?

Vet inte varför det är två bilder på mig vid sidan om denna textspalt. Försökte ta bort den ena, men den sitter envist kvar. Nå, den får väl göra det då.

Plockade in några böcker i barnens bokhylla nyss. Fick syn på Suneböckerna. Sune tar semester, Sune letar och letar. Av Tord Nygren. De kommer alltid att finnas kvar som ett minne av vintern för tre år sedan, då morgnarna var tidiga och mörka, E liten och jag höggravid. E har från dag 1 ogillat att sova, men vintern 2005-06 fick hon dessutom åtta tänder på en vecka och vi hade HEMSKA nätter som inte sömnmässigt skiljde sig så mycket från en vanlig dag med lite dagssömn - jag värkte av trötthet och trodde jag skulle svimma hela tiden.

Sune. Jag bläddrar i böckerna med kärlek nu, minns de där alldeles för tidiga svarta morgnarna och tänker: jag klarade det.

Slutsats om ärtskott och tantskap

Jag har alltid trott att man inte gör något med innehållet i ärtskottskrukan sedan man knipsat av alla ljusgröna stänglar och ätit upp dem.

Men vänta mamma, sa E, kanske det växer ut nya skott?
Nej, sa jag, det tror jag inte.

Men glömde kasta bort myllan och de i mitt tycke förbrukade skottresterna.
Följande dag syntes små förgreningar på det som var kvar av det ljusgröna. Sedan: nya skott.

Tänk att du inte visste det fast du är en mamma, sa E häpet.
Mammor vet inte riktigt allt, sa jag.
Jag tror jag kommer att bli en tant fortare än du blev, eftersom jag redan nu vet att det växer ut nya ärtskott, sa E.

I mitt lilla mörker

Morgon. Kaffe. Ett flygplan som flyger över huset. Mörkt ännu, och den där längtanskänslan som infinner sig då jag skickat ut våra påklädda barn tillsammans med T som tar dem till dagmamman. Jag plockar upp deras sovkläder, bäddar deras sängar, står med deras kuddar en stund mot ansiktet.

Sedan går dagen alltid lika fort.

Äppel och pepparkakor

Har ni julpepparkakor kvar i skåpen? Gör den här efterrätten.

Skiva 3-4 äpplen och bred ut skivorna i en smord form. Smält 50 g smör. Blanda 6-7 smulade pepparkakor, 1/2 dl mandel- eller hasselnötkross och 2-3 msk socker i smöret. Häll blandningen över äpplena och grädda i ugn ca 20 minuter i 200 grader. Servera med vaniljglass.

GOTT, verkligen.

Receptet fanns i Samarbete/Matvärlden 1/08.

Enklare

För ett par år sedan undrade vi ofta vad våra barn riktigt ville då de ropade och skrek. Särskilt om kvällarna kände vi ofta att vi inte fattade vad vi skulle göra för att få dem att sova. Vi sprang med mjölk och vatten och sjöng Trygga läkarn. Vi tände lampor och släckte lampor och satt med och satt inte med.

Nu är det andra tider. "Vad heter klättra på engelska?" ropar E från sängen. "Vad heter folk på finska?" Det är bara att svara på frågorna, sedan somnar hon. Enklare på något vis.

Fredag

Ledig dag idag. Jag sitter med mitt kaffe vid köksbordet, har ett litet litet hörn för mig - resten av bordet upptas av Lego. Två racerbilar, en betongblandare, en postbil, en frontlastare och en terrängbil står på rad. Ett slott håller på att ta form. Vi är i fredagsstämning.

E har fått två små flätor i håret för första gången och känner sig som en femåring (hon är 4 år och 9 månader). J är klädd i sina "fabbo-byxor" och känner sig som en stor karl. Jag fick igår bilder på kusin systersjäls nya pojke och förlorade mig i varenda detalj av det vackra lilla ansiktet - alldeles nyss var mina egna barn inlindade i sjukhusets filtar och kisade mot världen. Jag har sådan ångest över alla babyfoton som ligger i obestämbara högar i överfulla byrålådor, att jag inte kommit mig för att göra fina album, att vi därför aldrig tittar på fotona. Och våra bröllopsfoton ligger i en halvtrasig papperskasse. Vi har helt enkelt inte anlag för att sortera och göra fint. Men: nu har vi gjort upp ett speciellt schema för olika saker i hushållet, för att skapa lite reda. Att sortera foton kommer att ingå i programmet, och har vi bestämda tider för det kommer familjen Saarinens liv snart att vara dokumenterat i riktiga album.

Nu är Legobygget klart för stunden. Vi äter ärtskott direkt ur krukan.

Ikväll boxercise på splitternya Avancia - nu är jag alldeles skakig och orkar knappt röra mig. År 2001 och halva 2002 höll jag regelbundet på med denna motionsform och kände mig mycket tillfreds, det är de facto den enda organiserade motionsaktiviteten jag någonsin tyckt om. Nå, efter en paus på nästa sju år var det ganska svårt att hänga med, t ex saknar jag koordination och minns att det senast tog mig 2-3 månader att ens klara av uppvärmningen någotsånär smidigt. Slagen och sparkarna kändes inte alldeles obekanta, jag hade en viss känsla kvar för upper cuts, dubbla yxhugg och sådant.

Jag och min kumpan Maria ska försöka ta oss till Avancia en gång i veckan, och bara vi orkar göra det ska jag nog komma in i detta igen.

Systersjäl har fått ett barn inatt, en liten pojke har fötts. Jag ser
alla dagar vi delade, hur vi lekte och skrattade,
hur vi grät, hoppades och irrade omkring.
Hur det var halt på nordliga gator och hur vi frös långt in i själavrån.
Jag ser fester och elände,
bevingade ord och tillhörighet. Ensamhet.
Jag ser min modiga systersjäl med barnet i sin famn,
hon har funnit sin lilla son, en hemkomst.

Städat klädskåpen. I hängskåpet finns en galge som följt med mig var jag än bott och som jag är noga med att aldrig tappa bort. Det är en tunn, gammalmodig sak i trä med en liten namninskrift: Rauha Norrena -66. Jag står ibland och tittar på galgen och undrar var min mormor hade den 1966. Vad hängde hon på den, kanske sina arbetskläder på bageriet? Varför har hon skrivit in årtalet?

Hon kunde nog aldrig föreställa sig att hennes trägalge skulle hänga i ett klädskåp på Åland en dag.

I mars är det 30 år sedan min mormor gick bort - det var strax efter min treårsdag hon dog. Mina första minnen har att göra med henne. Jag minns henne i livet - sjuk, snäll och mild.

Det har känts som lördag idag, verkligen känts. Jag och E gjorde pastasallad och blåbärspaj medan karan var till stan, och det var lyckliga timmar. Sedan lät jag henne riva ut alla kläder ur mitt klädskåp för att jag skulle vara tvungen att komma igång med att städa ur skåpet. Emmaus får många kassar av mig på måndag.

Jag är så glad åt att det känts som en riktig, avslappnad lördag med något av det där magiska som jag kommer ihåg från barndomshelgerna. Det hjälper att orka med bland annat trotsen i vars våld Dockans pappa, snart tre år, allt som oftast är (och det med besked). Dockans pappa vill inte kallas J längre, han ska ha byxor med fickor och helst bälte, han står med händerna i sidorna och pratar med sin grövsta röst, "pappa-ljudi". Kallar mig och sin far vid förnamnet. Säger att pappa ska göra det och det och avser då sig själv. Mycket underhållande att betrakta - tills det kommer någon motgång och han skriker sig svimfärdig, sparkar och vrålar och kastar allt han kommer åt. Mitt i allt är det hela över, han är mjuk och god som bara en treåring kan vara och säger att han är mammas vän och att han älskar mig.

Säger jag åt E och J att de ska få göra något roligt, t ex bada, rusar J fram till mig och utropar, rakt från hjärtat: "Du är en snäll mamma! Du ser ut som en mamma!"

Den här dagen har sett ut som en lördag.

Promenerade imorse med barnen i vagn och på ståbräde till församlingshemmet, där de mötte sin dagmamma och flera andra barn och dagmammor. Sjunga skulle de. Det var en skön promenad i överraskande kyla och frost-fras på cykelvägen.

Jag får MYCKET mer gjort dessa dagar då barnen är borta mellan 9 och 15 än de vanliga dagarna då de är hos dagmamman mellan 8 och 14. Vad nu det kan bero på. Morgnarna är ändå lika stökiga, jag startar från samma punkt då jag blir ensam oberoende av om klockan är åtta eller nio.

Ska njuta av denna långa dag. Skriva klart en artikel, översätta ett kundmeddelande och ringa några samtal. Färdigställa mina egna texter för textsamtalet i Åbo.

Jag köpte Bodil Malmstens "Sista boken från Finistère" åt mig själv i julklapp och läser nu om uppbrottet. Det är så ohyggligt sorgligt! Jag tyckte först att det nästan kändes som ett slags ältande om flytten, särskilt som man aldrig får veta varför den måste ske (eller får man, jag har lite kvar av boken ännu...). Men tydligen användes en taktik som jag inte kunde definiera för att nå mina själsskrymslen, för nu är jag mycket tagen av kapitlet där Bodil Malmsten sista gången besöker sitt Shopi. Gripande!

Jag kan ana lite grann hur det franska lantlivet är, med äldre damer som samtalar på gatan och på sin höjd går till husläkaren. Jag har sett en skymt av det. Tillochmed själv besökt husläkaren i Villefranche d'Albi, Monsieur Rouveyrollis (som hade tandställning) då jag fick underliga utslag av dammet och smutsen som fanns i klädsorteringen på Emmaus där jag språkpraktiserade. Det enda husläkaren i det fallet kunde göra var att visa mig bilder ur en bok om hudsjukdomar. Än idag förstår jag inte vad hans syfte var. Det var fråga om bilder på av bölder och öppna sår förvridna ansikten, uppfläkta armar och så vidare. Jag hade prickar som visserligen var ganska många till antalet, men de kliade inte ens.

Bodil Malmsten upptäckte jag av en slump för flera år sedan då jag letade efter trevlig läsning i pockethyllan på Lisco. Det blev "Priset på vatten i Finistère" den gången. Jag hade aldrig hört om författarinnan då, men snart blev jag fast.

Himlen lovade i eftermiddag halv fyratiden att det blir vår igen. Den var gul och ljusröd, det var en påskhimmel.

Varje år blir man lika överraskad, men år för år känner jag mig allt tacksammare för ljuset.

Åland är en ö. Meddelandet lämnades av E på diskmaskinen imorse.

På ön Åland har det idag blåst en vinande vintervind och snön har yrt runt. Jag och T har genomfört en ganska omfattande omplacering av köksredskap (han) och lakan, handdukar och utekläder (jag). Det är otäckt hur mycket saker det finns i ett normalt hushåll. Vi kommer detta nya år att försöka leva enligt följande rättesnöre: vad kan vi göra oss av med?

Efter gårdagens inflyttningsglögg hos vännen Katarina är E fylld av visioner angående vår halvfärdiga vindsvåning, och lovade sin far ledigt från det för tillfället stillastående byggjobbet endast denna dag. Imorgon, proklamerade hon, måste han ta itu med hennes och J:s nya rum, och det ska bli lika rosa och intressant som det rum hon igår vistades i. "Pappa, int vaal he vinde feedi åv se sjölv!" säger hon bestämt. Men jag tackar mina lyckliga stjärnor för en make som med stor inlevelse städat köksskåpen nu i ett par dagar, och dessutom har öga för vad som passar vart, rent praktiskt.