För ett par år sedan undrade vi ofta vad våra barn riktigt ville då de ropade och skrek. Särskilt om kvällarna kände vi ofta att vi inte fattade vad vi skulle göra för att få dem att sova. Vi sprang med mjölk och vatten och sjöng Trygga läkarn. Vi tände lampor och släckte lampor och satt med och satt inte med.
Nu är det andra tider. "Vad heter klättra på engelska?" ropar E från sängen. "Vad heter folk på finska?" Det är bara att svara på frågorna, sedan somnar hon. Enklare på något vis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Plötsligt är något helt annorlunda och man undrar hur det gick till. Insåg häromdagen att jag aldrig mer kommer att få träffa stora O 5 år, eller Mellanpojken 3 år... att jag inte träffat dem på flera år.
Jag har kommit att tänka på det där - att hur månne det känns då man inte får träffa barnen mer i just den här åldern som de är i nu (tycker det är en särskilt prima tid som bäst). Blir man ledsen? Men varje ålder är ju en dimension av samma barn, så man kanske flyter med... som du säger, plötsligt vet man bara inte hur det gick till.
Oh, nu blir jag lite ängslig... tycker Y befinner sej i en sån fantastisk tid nu. Men som du säger Johanna, man kanske flyter med, alla tider är väl fantastiska på sitt sätt?
Ja, jag hoppas man bara fortsätter flyta med utan att det kommer hemska gränser som man har svårt att passera... Just det, Y måste ju vara i en ganska så prima ålder just nu! Skicka gärna färska foton av honom om du hinner! :)
Skicka en kommentar