Jag köpte Bodil Malmstens "Sista boken från Finistère" åt mig själv i julklapp och läser nu om uppbrottet. Det är så ohyggligt sorgligt! Jag tyckte först att det nästan kändes som ett slags ältande om flytten, särskilt som man aldrig får veta varför den måste ske (eller får man, jag har lite kvar av boken ännu...). Men tydligen användes en taktik som jag inte kunde definiera för att nå mina själsskrymslen, för nu är jag mycket tagen av kapitlet där Bodil Malmsten sista gången besöker sitt Shopi. Gripande!

Jag kan ana lite grann hur det franska lantlivet är, med äldre damer som samtalar på gatan och på sin höjd går till husläkaren. Jag har sett en skymt av det. Tillochmed själv besökt husläkaren i Villefranche d'Albi, Monsieur Rouveyrollis (som hade tandställning) då jag fick underliga utslag av dammet och smutsen som fanns i klädsorteringen på Emmaus där jag språkpraktiserade. Det enda husläkaren i det fallet kunde göra var att visa mig bilder ur en bok om hudsjukdomar. Än idag förstår jag inte vad hans syfte var. Det var fråga om bilder på av bölder och öppna sår förvridna ansikten, uppfläkta armar och så vidare. Jag hade prickar som visserligen var ganska många till antalet, men de kliade inte ens.

Bodil Malmsten upptäckte jag av en slump för flera år sedan då jag letade efter trevlig läsning i pockethyllan på Lisco. Det blev "Priset på vatten i Finistère" den gången. Jag hade aldrig hört om författarinnan då, men snart blev jag fast.