Det har känts som lördag idag, verkligen känts. Jag och E gjorde pastasallad och blåbärspaj medan karan var till stan, och det var lyckliga timmar. Sedan lät jag henne riva ut alla kläder ur mitt klädskåp för att jag skulle vara tvungen att komma igång med att städa ur skåpet. Emmaus får många kassar av mig på måndag.

Jag är så glad åt att det känts som en riktig, avslappnad lördag med något av det där magiska som jag kommer ihåg från barndomshelgerna. Det hjälper att orka med bland annat trotsen i vars våld Dockans pappa, snart tre år, allt som oftast är (och det med besked). Dockans pappa vill inte kallas J längre, han ska ha byxor med fickor och helst bälte, han står med händerna i sidorna och pratar med sin grövsta röst, "pappa-ljudi". Kallar mig och sin far vid förnamnet. Säger att pappa ska göra det och det och avser då sig själv. Mycket underhållande att betrakta - tills det kommer någon motgång och han skriker sig svimfärdig, sparkar och vrålar och kastar allt han kommer åt. Mitt i allt är det hela över, han är mjuk och god som bara en treåring kan vara och säger att han är mammas vän och att han älskar mig.

Säger jag åt E och J att de ska få göra något roligt, t ex bada, rusar J fram till mig och utropar, rakt från hjärtat: "Du är en snäll mamma! Du ser ut som en mamma!"

Den här dagen har sett ut som en lördag.