Samma dag som någon åker

Idag for barnens farföräldrar efter ett besök på nästan två veckor.

Vi återgår till våra egna rutiner med mat, tömning av diskmaskin och mellanmål. Det är alltid skönt. Men jag gillar inte den där känslan som infinner sig på morgonen samma dag som far- eller morföräldrar ska lämna oss. De packar, jäktar med väskor och kläder, sätter sig ner en stund med barnen och frågar om de tänker ringa, påminner varandra om båttider och biljetter och vad som ännu är ogjort, stönar över den långa resan och vad som måste tas itu med hemma. Sedan fälls alltid en tår då det blir dags att säga hej då till barnen och åka till hamnen.

Jag blir konstig i magen av det.

Och eftersom gästerna oftast åker hem en vardag med eftermiddagsfärjan är det jag som får ta alla dessa avsked. Maken är på jobb och får det undanstökat på morgonen innan han far. Då är det ännu inte riktigt verkligt.

Nu: lugnt och tyst. Båda barnen sover, trötta av antibiotikan. Jag skriver lite, försöker komma ifatt jobbsaker och mig själv.