Helt enkelt såhär: höstsol och promenad till lekparken. Kaffe i termos och halvtorr äppelbulle från i förrgår. Barnen glada och rufsiga i blåsten, jag lycklig, så lugn och nöjd i min kyrkby.
På väg hem förkunnar en röst i skolans högtalare att brandlarmet kommer att testas. Jag tänker: vad hade jag inte gett i min barndom för att höra en högtalarröst på en tom skolgård halv fyra på eftermiddagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är så intressant att läsa dina reflektioner. Barn är ju både bra och dåliga på att förstå sin omgivning, snabba att uppfatta sinnesstämningar men också för små för att uppfatta helheter. Men nu känns det som om jag lär känna en ny barndoms-Johanna genom din blogg...
Roligt att du uppskattar reflektionerna! Det är så mycket som blir tydligt då de egna barnen växer och rotar sig - jag märker vad jag saknat, vad jag vill ge dem, vad jag njuter av. Det fanns knappast ord för detta eller ens specifika önskningar då jag själv var liten, det fanns bara de där åkrarna och absolut ingen tom skolgård att promenera till. Märker jag nu.
Skicka en kommentar