Hur gärna jag än skulle vilja det så härstammar höstluften i mitt liv inte från en öde havsstrand eller tysta sagoskogar. Dess ursprung finns i en glänta lite bortom min hemby, invid en väg.

I all sin obetydlighet var gläntan en mycket underlig plats i mina barnaögon. Då man hoppade över det grunda diket som löpte mellan skog och väg stod man plötsligt på en liten öppen plats med sand. I sanden fanns spår av lek. Vem kunde ha lekt där? I min by fanns bara två barn i lekåldern, jag och en annan flicka, och det var inte vi. Jag bedömde därför att spåren var flera år gamla, och det gjorde allting än mer märkligt. Lämningarna var mycket tydliga: i högra hörnet av sandplatsen, alldeles vid granarna, hade något som påminde om ett indianläger gjorts i ordning. Stenar och pinnar låg på marken och såg ut att ha tjänat som verktyg i en låtsad matlagning. Upp mot en av de större granarna fanns en nött presenning fastbunden på några käppar. Jag tror jag kröp in i detta övergivna indiantält en gång innan det blev trasigt och rasade ihop.

Det var alltid höst i gläntan. Och alldeles tyst. Det kändes spännande att traska omkring och känna efter hur stilla tillvaron låg just där, att krypa ihop inuti den ärvda vindtygsjackan och dra in våt, frän lukt av höst. I dikesrenen fanns en sten som jag försökte hacka in mina initialer i för att ge de besynnerliga spåren av lek en fortsättning. Bredvid stenen fanns några svampar med röd hätta. Flugsvampar, antog jag, och aktade mig för att ens peta på dem med gummistöveln.