Dricker kaffe och förbereder morgondagens intervju. Ute regnar det.
E hade igår hos dagmamman lagt J att sova efter lunchen. Hon hade läst två böcker för honom på sängkanten, stoppat om honom och sagt sov gott. Sedan sov han. Jag är mycket tagen av det där underliga som finns mellan två små syskon, det där som jag inte har något med att göra. Hur de är färdiga att göra allt för varandra och tänker på varandra med stor kärlek och ömhet. Hur de kan bråka och gråta och slita i varandra för att plötsligt skratta och kramas då den ena sagt något förlösande och roligt.
Jag är bara deras mamma, men de är varandras syskon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är något vidunderligt det där med syskonen och deras kärlek till varandra. Själv har jag inga syskon, och var av den anledningen klar över att jag vill försöka få fler än ett barn. När jag nu ser på flickorna när de leker, ligger bredvid varann i soffan och ser på film eller när de klämmer sej ner i badbunken båda två och bara tjuter av förtjusning så känns det som att man nog har gått miste om något själv, men åtminstone får ens barn uppleva det. Visst slåss de också, men glädjen över den andras närvaro är nog nästan alltid påtaglig.
Jag är funktionellt endabarn, som jag läst att det heter om man har en avsevärd åldersskillnad till sitt syskon. Så jag tänker som du - det är alldeles vidunderligt att se hur glada barnen är över att ha varandra. Det måste ju lära dem så mycket om livet, om relationer, att hela tiden ha den andra nära.
Så fint skrivet! "Jag är bara deras mamma, men de är varandras syskon." Väldigt vackert!
Själv tycker jag att jag och min syster bara var i luven på varandra ända tills hon flyttade hemifrån... men det är nog inte sant, för nog minns jag också förtroliga samtal och den tröst och trygghet hon som storasyster kunde ge. I dag är hon en av mina bästa vänner och mycket mer - hon är ju min syster. Sen är ju förhållandet till vår mycket yngre lillebror lite annorlunda, han kan väl också kallas funktionellt endabarn.
Syskonband är starka, men kräver som alla mänskliga relationer näring och underhåll.
Då syskon är små är det säkert bara som det ska att det bråkas och tjafsas, för allt är ändå inneslutet i kärlek och starka känslor för den andra. Med åren lär man ju sig nära och vårda relationen på ett annat sätt. Månne man inte har chans att bli lite mindre konflikträdd om man haft ett syskon att gräla med?
Hm, ja, nej, kanske... intressant tanke i alla fall, att man blir mindre konflikträdd om man "fått" gräla med syskon. Visst är det en trygg miljö att lära sej olika "spelregler" i. Men samtidigt är ju konflikträdsla och andra sociala beteenden starkt kopplade till personligheten. Den utvecklas ju å sin sida också på ett visst sätt i en viss sorts uppväxtmiljö förstås... komplicerat - och intressant!
Jo, konflikträddheten eller -oräddheten är säkert först och främst kopplad till personligheten. Även om jag önskar att det inte vore så... har alltid själv varit väldigt konflikträdd, och märker att lilla E på den punkten beter sig som jag gjorde då jag var liten. Fast hon har J att kämpa med.
Skicka en kommentar