Känner igen av det där absurda. Att en glädje och en iver som inte har något med förutsättningarna att göra uppenbarar sig.

Jag är flunsig, hostar och är trött. Jag har mycket ogjort jobb och längtar efter att skriva dikter om fastrar som snubblar på plättlaggar och konfronterar svärande drottningar. Jag ska på resa imorgon och vet inte när jag ska göra alla förberedelser. Men:

jag är euforiskt lycklig och full av inspiration. Och då jag gräver lite i lyckan ser jag ju dess beståndsdelar:

Det är frost ute och jag lämnade imorse mina vinterklädda barn vid församlingshemmet där en massa andra små barn och deras dagmammor samlades för sångstund. E och J var så glada. Sedan gjorde jag en lyckad telefonintervju med en talför människa, och känner att jag nu kan skriva en trevlig artikel om ett ämne som jag egentligen inte är alls bevandrad i. Dessutom har jag anmält mig till en kvällskurs i julkransbindning, vilket känns underligt och stort.