Då vi steg upp imorse såg vi att det var ett vinterland ute. Så vackert! E hoppade upp och ner. "Nu kan man skida!" ropade hon.

Och vi som inte haft en tanke på att skaffa skidor än.

Nå, vi gick ut, tog fram pulkor och sådant. Efter en liten stund kom vår 87-årige granne gående in på vår gård. Med ett fint litet par skidor under armen. "Hon som brukade ha dem är stor nu", sa han, och visade oss hur man skulle fästa skorna i bindningarna. E:s runda rosiga ansikte strålade av lycka, och hon skidade, fram och tillbaka, ner och upp, på infarten och gräsmattan. Grannen stod lutad mot sin snöspade och log.

Då vi äntligen gick in för att äta lunch ställde E skidorna mot lekstugan, så att hon med jämna mellanrum kunde titta på dem genom köksfönstret. "De har inte försvunnit nånstans", mumlade hon för sig själv. "Mamma, vi borde nog köpa en present åt grannen", sa hon också.

Jaa-a, det borde vi. Det blev en sådan lycklig vinterdag.