Vision

Mina fina röda dörrar har jag lämnat bakom mig.
Jag står och tittar ut över ursprungsslätterna och kommer hem.
Mina barn är stora. Deras hembygd är inte min hembygd, min är inte deras, återkomsten delar vi inte.
Det är bara jag och min livskamrat som kommer hem.
Vi lutar oss mot hemkänslan och finner ord.
Orden säger vi om och om igen, och oroar oss inte: barnen vet - de har alltid vetat.

Jag längtade genom alla år. Det gjorde ont, det gjorde gott, det var en resa mot ännu en historia. Jag kunde prata om min längtan, den var ljus och mild, men jag nämnde ofta hur svarta grantopparna var då jag var liten. Sannerligen, det nämnde jag många gånger.

Vi har det enkelt nu. Inte många rum och inte mycket trädgård. Jag sitter alldeles stilla om kvällarna och kommer till rätta - det längtade jag också efter! Jag skriver ett brev med mjuk penna och stoppar in det i ett vinrött kuvert, tar det till posten i byn medan det ljusnar ute. I sinom tid får jag svar.

Jag tar ofta bilen och åker ut till den första byn.
Där var dörrarna aldrig röda, inte stängda, inte utan betydelse.
Vi tog bara farväl, det var inte mer än så.