Oundvikligheter

Jag har känt mig lite krasslig idag och har inte tagit fler steg än nödvändigt. Det nödvändiga har dock inneburit otaliga turer till barnens rum, där jag antingen fått beskåda vad E och J byggt i samförstånd av hederliga gammaldags träklossar (som plockades fram idag efter en paus på cirka ett halvår och rönte stor uppskattning), eller skilja dem åt i stridens hetta. Det värsta grälet hann utmynna i våldsamheter innan jag var inne i rummet: J stack sin syster med dockgafflar i ansiktet och E knuffade omkull honom så det smällde i golv och bakhuvud.

Men nu: J pratar med farmor i telefon och E står bredvid, beundrande. "Va sötan pojk vi har. Va an talar grömt", säger hon med mycket len röst. Och hon tar luren och berättar åt farmor: "Veit du, vi hitta ein gulan snigel ter ut idaa. He har regna jer idaa. Igår åska e, på riktit!". Konversationen blir lång, och hon språkar på ren och fin dialekt. Det känns så mjukt och vackert i själen de gånger jag hör henne använda vårt ursprungsspråk. Jag vet att hon kommer att sluta använda dialekten en vacker dag, den kommer att leva kvar som en passiv del av henne. Det känns sorgligt. Numera talar hon 50/50 åländska och dialekt.

Jag har skrivit ut en lista på sommarpratare i Sveriges Radio P1 och antecknat när de åländska sommarpratarna ska ha muntur i Ålands Radio. Jag har aldrig riktigt följt med de här programmen tidigare år, men nu ser jag fram emot att göra det.