Idag har vi en riktigt fin vårvinterdag. Ljuset är hoppfullt, gör mig nöjd, och snön är lagom mjuk. Viktigast av allt är att den överhuvudtaget ligger kvar på marken sedan igår. Dessutom är det vindstilla - det känns underligt. Katterna var ute och lekte med oss och blev som små ungar på nytt. De är snart fem år och tycker mycket om att ligga inne hela dagarna, men om vi går ut följer de med. De springer och hoppar och krumbuktar sig, till min och barnens glädje. Om man kastar en liten snöboll åt Foppa hoppar han nästan en meter upp i luften för att fånga den med tassarna.
På förmiddagen då jag och mina små var ute bröt det matta solskenet fram allt emellanåt och vi fick kisa lite grann. I luften doftade det helt klart vårvinter - sportlov! Det är en doft som dröjer sig kvar i mitt register trots att jag inte firat sportlov på nästan femton år. Sportlov doftar klart, rent, friskt - lite vått också, som våta handskar och skor.
Jag har ett fint minne från mitt första sportlov. Då bodde ännu min mycket äldre storebror hemma. Vi bodde långt ute på landet där det bara fanns en väg och en massa skog, väldigt lite människor. Men just detta sportlov var vi ett helt gäng som plöjde oss iväg genom sly och tät granskog till Storrännabackan på andra sidan vägen. Flera dagar i rad. Det var jag och min bror, Sus och hennes syster, Kristina och Peter som egentligen var stora och annars inte förekom i våra vardagar på något sätt. Kanske var det Mika också. Och vi åkte pulka! På ett väldigt gammaldags sätt, alla tillsammans, i hård fart från toppen av backen och ut längs den uråldriga branta sluttningen. Över kvistar och hårda gupp. Det fanns ett träsk vid sidan om, men det var inte möjligt att åka fel så långt åt sidan. Träsket tillhörde en annan och väldigt trolsk värld.
Min bror bröt benet en eftermiddag i Storrännabackan det där sportlovet. Men han repade sig, läste till studenten, blev student den våren och flyttade bort på hösten. Följande sportlov åkte bara jag och Sus ensamma pulka i den lilla backen nära våra hem. Det blev aldrig fler klungor av glada barn och ungdomar hos oss efter det första sportlovet, efter det var det alltid bara hon och jag som var små i vår gamla by.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oj, jag hade helt glömt det där sportlovet. Egentligen kan jag inte säga att jag minns utflykten ens nu. Jag har inga konkreta minnen av den, bara en känsla ...en koppling mellan maggropen och något undangömt minne långt inne i huvudet. Tack för att du återkallade den känslan.
Jag tror jag kommer ihåg det där extra bra eftersom J bodde hemma ännu, det var så sällan han fanns med i hemmalivet efter det. Och så ritade jag en scen ur pulkbacken till Andelsbackens teckningstävling strax efteråt - och vann ett pris. Det gjorde starkt intryck på mig.
Jamen teckningen tror jag att jag minns! Den var fin!
Skicka en kommentar