Vi möts bland luftballonger och piratskepp

I ett tidigare inlägg funderade jag och några av er som läser här på vad som är roligt att göra med barnen och vad man inte riktigt orkar med. Det där med att rita måste jag skriva mer om. För det är nog där som jag och min lilla dotter möts allra enklast.

Jag var mycket intresserad av att rita då jag var liten och kan nästan inte komma ihåg att jag skulle ha gjort så mycket annat. Mina händer var ständigt mångfärgade av tuschavtryck från pappret, och jag nötte på både pennor och ritpapper så att mina föräldrar hade svårt att hinna med. Helst ritade jag människor, gärna stora folksamlingar som till exempel betraktade en påskbrasa. Just den situationen tilltalade mig av flera olika skäl - jag fick rita små och stora människor, barn utklädda till påskhäxor, själva brasan i sin färgprakt, och bylta på folket en massa granna ytterkläder.

Jag var duktig på att teckna tills jag en dag blev för självkritisk och slutade.

Min flicka har precis kommit igång. Hon är snart fyra år och det allra bästa hon vet är att rita. Hon ritar kanske ännu mer än jag gjorde, och jag ser till att ha ett stort papperslager och massor av pennor att ta fram så fort hon vill teckna. Hon är inte som flera av sina små kamrater så duktig på det här med att springa, hoppa, skutta och dansa. Fysisk aktivitet är liksom inte hennes grej. Hon bara ritar. Varje dag upptäcker hon nya saker som hon faktiskt kan rita om hon bara provar - idag lyckades hon med en luftballong och en häst. Jag ser, känner och minns hur enormt roligt det var att sitta för mig själv med pennorna och högen med ritpapper och försöker försiktigt själv skapa något utan att tänka på mina vuxenbegränsningar. Och plötsligt är jag uppslukad av arbetet med ett färggrant piratskepp, hav, fiskar, öar...