Det var ju inte farligt!

Pust. Jag har sagt ifrån. En jobbsak började spåra ur, och plötsligt klarade jag inte längre av att hålla tillbaka irritationen. Jag sa precis vad jag tycker om situationen, och det var första gången i mitt liv som jag gjorde något sådant. Blev utmattad, svettig, illamående och svag så fort jag fått iväg mejlet till berörda personer. Men kände att nu vill jag stå på mig.

Och vad hände? Jag fick ett svar. Det stod att jag ska säga hur jag vill ha det och berätta hur mycket extra ersättning jag vill ha för att få ihop det.

Nu är jag alldeles utmattad av lättnad. Det var inte farligt att kräva något som jag har rätt till. Vilken lärdom! Känner att jag vill börja stå på mig i alla möjliga sammanhang nu. Bara för att jag aldrig gjort det förut.

Tiden fungerade på ett konstigt sätt i förmiddags. Jag och barnen steg inte upp särskilt tidigt, men ändå hann vi en runda till Öppna förskolans lekpark (ville lufta lillebror bland andra små), sedan hem och steka fiskpinnar och laga couscous och äta i lugn och ro innan storasyster skulle till sin park klockan tolv. Ibland är vi där halv ett fast vi bara gått hemma.

Maken ringde just och var glad för att han ska få börja spela tuba igen med ett gäng andra spelemän. Han har haft ett lååångt uppehåll och ingen har förstått det. Knappast ens han själv, för han älskar att spela och är mycket duktig. Han höll på att bli yrkesmusiker i tiderna, men det var tur att han valde busschaufförsyrket istället - annars hade vi inte träffats. Nu är han ju ingen bussman längre, men kanske snart en tubaman igen. Då får han minsann sätta sig på balkongen i sommarsolen och tuta ut en väckning som heter duga över kyrkbyn.