Vad jag var trött imorse. Min lille son vaknade strax efter åtta, vilket inte är tidigt, men det var så mörkt och sömnigt att jag omöjligen skulle ha orkat ta mig upp och lyfta honom ur spjälisen. Flickan hade redan varit uppe en god stund och kommit med flera omgångar gula små brev till mig. Hon tillverkar sådana under sin alldeles privata lilla stund vid köksbordet varje morgon.
Då vi hade ätit frukost föreslog jag att vi skulle lägga oss ner lite till. Jag låg och slumrade medan barnen hittade på lekar bredvid mig. Då jag slutligen steg upp hade de förflyttat sig till sitt eget rum och inrättat en djurskola på golvet. En mjukisgris, en Puh, en dinosaurie, en katt och en hund satt på golvet med varsin bok framför sig. Näst var det dags för gymnastik, och sedan lunch. För djuren, alltså. Men medan jag drog på mig kläderna konstaterade jag att det började bli lunchdags för oss människor också. Ett stråk av tacksamhet drog över mig - här får vi tassa på om morgnarna tills vi själva bestämmer oss för att ta oss an dagen. Inga halare som måste krängas på sömniga små kroppar, inget regn som piskar i ansiktet mörka morgnar. Just nu har vi det så. Jag måste förstå att njuta.
Men trots att jag har det såhär bra hinner jag inte läsa Kent Danielssons "Balladen om Bel Ols" på sju dagar. Det är en bok som många vill låna och biblioteket har därför en begränsad lånetid på den. Jag har läst precis halva, men måste lämna in den idag. Jag anar att jag skulle ha väldigt mycket att hämta i det vackra, alldeles märkliga språket - det känns i hela kroppen! Får låna boken på nytt en annan gång.
5 kommentarer:
Åh hon e för rar din E - vilka fina små brev! Och vad jag föll för formuleringen Inga halare som måste krängas på sömniga små kroppar - så vackert och tänkvärt. Hur ska vi förstå att stanna upp och njuta av vardagen?
Ja säg det. Har praktiserat hemmalivet i snart fyra år, och det är fortfarande så svårt att förstå att just nu i denna dag är det läge att njuta. Tror dock att jag blivit lite bättre på det på sistone. Låt oss njuta! :)
Jo jag måste bara säga att det är en av författarlivets stooora privilegier, långsamma mornar med lillskruttan. Vi brukar hasa oss till dagis till 10.
Och Bel Ols måste du läsa nån gång, fast utan stress. Du kan fast få låna min, men bara LÅNA för det är en bok som jag vill åervända många gånger till!
H kat
ETT privilegium vet jag ju att det heter, ser på House-repris i teve samtidigt som jag skriver, eller så är det som maken säger att jag är den enda dyslektiska författare och journalist som han känner till.
Kat
Jag vet inte vad jag ska kalla min tillvaro - det är väl nån sorts mellanting mellan föräldraledighet och frilansande eller förhoppningsvis en övergångsperiod mellan dessa - men jag skattar mig allt lyckligare, i sakta mak. Denna vecka känns superstressig för att jag och barnen ska till frissan på torsdag. Därtill sysslar vi bara med självvalt program, som sång på församlingshemmet och biblioteksbesök. (Frissan är väl också självvald, men nästan inte, för min lilla Edit ser knappt framför sig längre på grund av håret.)
O, jag lånar gärna Bel Ols, den lär vara på kortlån på bibban länge till. Och så är jag så arm att jag inte har råd att köpa en egen. Bara vi träffas annat än virtuellt nånstans nångång så? :)
Skicka en kommentar