Om ord

I dagens tidning läste jag om en undersökning som gjorts för att få reda på vilken mening som är den mest använda i svenska språket. "Jag vet inte." Det var den allra mest använda meningen, vilket jag kan förstå. På andra plats, om jag inte missminner mig, kom "Det har jag aldrig sagt". Förbryllande, tycker jag. Är det verkligen något folk ofta säger?

Jag tycker det skulle kännas tröstlöst att påbörja en undersökning om något sådant här - så brett, så vitt, så omöjligt att få reda på det man vill veta. Men jag hörde en gång talas om att någon grupp ville rösta fram den vackraste meningen i världen, och det är väl ett ännu knepigare jobb. Som dessutom bara beror på vad några råkar tycka (inte blev ju till exempel jag tillfrågad, men i och för sig, skulle jag ha blivit det skulle jag inte ha kunnat bidra med något specifikt). Vill ni veta vilken mening som vann? Finskans "Alavilla mailla hallan vaara." Ungefär att det är risk för frost på låga ställen (saknar rätt väderspråksuttryck på svenska).

I Centralskolan i Kronoby lyssnade vi någon dag i veckan på ett skolradioprogram via centralradion istället för att samlas till morgonsamling. Jag kommer ihåg ett av programmen. Det handlade om ord, hur de ofta låter på precis rätt sätt. Damen i radion gav exempel. "Iskras, iskras, iskras" sa hon om och om igen och bad oss skolbarn fundera på om det inte låter exakt som just krossad is. Visst! Jag var hänförd. Jag såg framför mig hur uråldriga skäggiga farbröder för länge, länge sedan i begynnelsen suttit och hittat på ord för olika saker. Det måste ha varit ett roligt jobb. Men kanske lite trist i längden? Kanske de spelade oss ett spratt med något ord och började kalla ett visst fenomen eller en sak för något alldeles godtyckligt?

(Jo, jag har läst språkvetenskap, och nej, jag stötte inte på dessa urspråksfarbröder nånstans i kurslitteraturen. Vilket är mycket underligt.)