- Ingen påminner och ingen saknar, sa lilla E just där hon stod i dörren.
- Jaha, sa jag, hennes mamma.
- Jag låg bara där i sängen och läste prinsessagor och ingen påminde.
- Mmm.
- Om du kan påminna mig, för J (lillebror) kunde inte.
- Ja, det kan jag.
- För nu tycker jag det är tråkigt att jag måste läsa sagor om slott och sånt. Jag har inget att göra själv. Och nu får du här en present, så att du kan påminna mig.
Det fanns en ålder då orden aldrig kändes förbrukade, de var nya och användbara och kändes så spännande att ta i sin mun. Man var väl kring fyra då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, det är nog en barn-slig (gäller barn i alla åldrar) rättighet att bli påmind av dem man tycker om. Så att man vet, helt säkert, att man finns.
Du har så rätt. Och vi borde påminna varandra mycket mer, vi vuxna. Ibland undrar man ju om man riktigt finns, eller åtminstone kan man vara lite borttappad.
Skicka en kommentar