En gång var det storm på Island

Idag blåser det väldigt hårt på Åland. Jag var nyss ute med mina barn en liten halvtimme, och vi höll på att blåsa bort. Jag rörde mig ryckigt där jag plockade ihop sandleksaker och byggnadsskräp som flög runt, och lillebror lättade nästan från marken. Han föll och snubblade och rullade runt, tappade andan och såg ut som en liten boll i sin vinterhalare som var fylld med vind. Storasyster bakade tappert kladdkakor med russin på i sanden, pratade i ett men lyckades inte göra sig hörd i stormbruset. Vi kom in ganska snabbt.

För över sju år sedan var jag och hälsade på goda vännen Sjödamen som sommarjobbade på Island. Där stormade det också. Det blåste alldeles sanslöst hårt. Eller snarare var det så att vinden var som en vägg - jag minns att jag kunde luta mig framåt, mot blåsten, utan att falla. Sjödamen hade levt i vakuum en liten by i tio veckor, och jag for på något sätt dit för att spräcka bubblan. Inte bara hennes, utan min egen också. Jag hade levt hela sommaren i ett vakuum på mitt håll - i en andrahandslägenhet överfylld med prydnadssaker i ett störtregnigt Mariehamn.

Och bubblorna sprack! Medan vi åkte fårbil till underliga ställen, medan vi låg på rygg i blåbärsriset och kom fram till att man inte kan säga sig vara i beriskoojin på en plats som saknade träd, trots att det fanns mycket bär. Medan vi städade toaletter på gästhemmet och jämrade oss åt hur en sommar kunde vara så totalt innehållslös. Medan vi åkte buss till Reykjavik. Medan vi hade förfest i en källare och fäste på oss nitbälten och annat roligt och sedan for till stan och köpa skor berusade.

Den kvällen kastade vi våra sista kokongrester i havet då staden Reykjavik enbart för att fira slutet på vakuumsommaren 2000 ordnade ett jättelikt fyrverkeri. Vi var fria.

Idag struntar jag i att vistas i blåsten mer än nödvändigt. Ska koka kaffe och möjligen titta på mina gamla Islandsbilder.