Idag har vår familj varit på Mora Träsk-konsert till Godbyhallen. Publiken bestod av ca 800 små och stora människor som ömsom satt på golvet och ömsom stod och hoppade i takt med rörelsesångerna. Det var riktigt bra. Lagom högt ljud, lagom kort spelning. Många av konsertbesökarna hade offrat sin dagssömn för att kunna delta (konserten ägde rum kl. 13.00).
Men att jag ska bli så rörd så fort det är något som ordnats enkom för barn! Gråten värkte i käkbenen under hela konserttimmen då jag tittade på alla ivriga små, på de två farbröderna i Mora Träsk som glatt och medryckande framförde sina sånger för säkert miljonte gången (de började spela för barn år 1971, därför kom nog många vuxna i publiken ihåg dem från sin egen barndom). Då ännu till barnläkaren Snuffe fick ta emot en check på 1600 euro till "barn som har det svårt samt deras familjer" och kramades av Ålandsbankens grismaskot fick jag nästan stiga upp och gå ut. Det var så gripande.
I övrigt har detta varit en dag då Österbotten fattats oss, även om vi inte sagt det åt varandra. Självklarheten, slätterna, den medfödda känslan, allt som är så bekant för öga och själ! Ett sammanhang åt barnen. Åt oss. Trygghet.
Vi funderar även lite på busschauffören som dog vid ratten i torsdags. Maken kände honom väl sedan åren på bussbolaget. Man blir tyst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Om det är nån tröst finns också här en som blir rörd till tårar av "småsaker". Känns pinsamt ibland, men vid det här laget känner jag och de flesta i min näromgivning till hur lättrörd jag är... :o/
Jag beklagar dödsfallet i bekantskapskretsen.
Skicka en kommentar