Mina små dikter

Har i ett par dagar varit så tätt förbunden med mitt vardagsliv att jag rent av skulle vilja ta ett par danssteg av glädje. Jag har haft koll, sysslorna har rullat på, jag har orkat medla och jämka och behålla lugnet fastän barnen rykt ihop eller protesterat mot allt jag föreslagit. Jag har höjt rösten men inte blivit riktigt rasande. Nyss skalade jag i ren existentiell iver en apelsin till min man trots att jag har självsprickor på fingrarna. (Han har inte samma varma relation till frukter som jag - han tycker de är onödigt krångligt förpackade och låter helst bli att skala något åt sig = han äter ingen frukt.)

Klippte ikväll lillebrors hår för allra första gången. En stor tuss bak och en liten tuss framtill. Han blev stor. Sedan klippte jag hans naglar. Då jag skulle bära honom och sova sa han fundersamt att "mamma klipp hår, mamma klipp nalga, int klipp beini, nee". O nej, inte klipper jag benet, lilla pojke. Tänk vad han har mycket att lära sig! Han kan väl ännu inte förstå varför vissa saker på hans kropp klipps men inte andra.

Mina barn, mina små dikter. Jag längtar efter att plocka bland mitt inre poetiska stoff och skriva rätt och lätt. En dikt, sann och stor, enkel. Har ett färdigt material att dyka ner i bara vårsolen börjar lysa och få liv i mina bilder.