Vi har varit på resa till fastlandet. Det var natt då vi åkte iväg hemifrån, och därför tog vi med både kuddar och sovdjur ombord på båten. Att lillebror skulle tappa sin kanintrasa är nästan inte möjligt, för han håller i den för allt han är värd. Storasyster däremot är inte speciellt fäst vid sina sovsaker, men ska ha dem nära sig ändå, mest för att brodern har trasan. Hon bar sin Puh-pläd och sin bruna apa till hytten, och ner till bildäck igen. Lite slarvigt. För då jag ett par timmar senare i bilen gick igenom våra saker var den bruna glada apan borta. Jag yttrade inget. Framme i Österbotten rusade jag till olika leksaksbutiker och försökte hitta en likadan, men rätt apa fanns inte i sortimentet i någon av affärerna. Jag hittar den inte i någon nätbutik heller, så vi får allt vänja oss vid ett liv utan Apon.
Måste väl nämna att flickan själv inte har märkt att sovdjuret fattas, och vi har varit aplösa i över en vecka redan. Hon sover med en ny giraff, ibland även en lila dinosaurie eller inget alls. Det är väl bara jag som tycker det är hemskt att en liten mjuk apa inte finns mer och blir ledsen långt in i själen då jag ser framför mig hur den legat på bildäck med sitt leende ansikte och blivit överkörd av smutsiga långtradare...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Denna tragiska händelse får mej att tänka på att min första (?) nalle blev kvar i Sverige då vi flyttade. Jag skulle ju inte komma ihåg det själv om inte händelsen hade berättats upprepade gånger. En ny nalle fick jag förstås, men nog har jag undrat vart den första tog vägen... fick nån annan tröst av den?
O, en nalle som blev i Sverige... Det är å ledsamt då mjuka djur försvinner. Jag hade riktigt dåligt samvete då jag nästan grät över apan, för samtidigt stod det ju i tidningen om en man som fallit i en soppress och omkommit.
Skicka en kommentar