I dagens tidning läste jag om en undersökning som gjorts för att få reda på vilken mening som är den mest använda i svenska språket. "Jag vet inte." Det var den allra mest använda meningen, vilket jag kan förstå. På andra plats, om jag inte missminner mig, kom "Det har jag aldrig sagt". Förbryllande, tycker jag. Är det verkligen något folk ofta säger?
Jag tycker det skulle kännas tröstlöst att påbörja en undersökning om något sådant här - så brett, så vitt, så omöjligt att få reda på det man vill veta. Men jag hörde en gång talas om att någon grupp ville rösta fram den vackraste meningen i världen, och det är väl ett ännu knepigare jobb. Som dessutom bara beror på vad några råkar tycka (inte blev ju till exempel jag tillfrågad, men i och för sig, skulle jag ha blivit det skulle jag inte ha kunnat bidra med något specifikt). Vill ni veta vilken mening som vann? Finskans "Alavilla mailla hallan vaara." Ungefär att det är risk för frost på låga ställen (saknar rätt väderspråksuttryck på svenska).
I Centralskolan i Kronoby lyssnade vi någon dag i veckan på ett skolradioprogram via centralradion istället för att samlas till morgonsamling. Jag kommer ihåg ett av programmen. Det handlade om ord, hur de ofta låter på precis rätt sätt. Damen i radion gav exempel. "Iskras, iskras, iskras" sa hon om och om igen och bad oss skolbarn fundera på om det inte låter exakt som just krossad is. Visst! Jag var hänförd. Jag såg framför mig hur uråldriga skäggiga farbröder för länge, länge sedan i begynnelsen suttit och hittat på ord för olika saker. Det måste ha varit ett roligt jobb. Men kanske lite trist i längden? Kanske de spelade oss ett spratt med något ord och började kalla ett visst fenomen eller en sak för något alldeles godtyckligt?
(Jo, jag har läst språkvetenskap, och nej, jag stötte inte på dessa urspråksfarbröder nånstans i kurslitteraturen. Vilket är mycket underligt.)
onsdag 30 januari 2008
tisdag 29 januari 2008
Påminnelse
- Ingen påminner och ingen saknar, sa lilla E just där hon stod i dörren.
- Jaha, sa jag, hennes mamma.
- Jag låg bara där i sängen och läste prinsessagor och ingen påminde.
- Mmm.
- Om du kan påminna mig, för J (lillebror) kunde inte.
- Ja, det kan jag.
- För nu tycker jag det är tråkigt att jag måste läsa sagor om slott och sånt. Jag har inget att göra själv. Och nu får du här en present, så att du kan påminna mig.
Det fanns en ålder då orden aldrig kändes förbrukade, de var nya och användbara och kändes så spännande att ta i sin mun. Man var väl kring fyra då.
- Jaha, sa jag, hennes mamma.
- Jag låg bara där i sängen och läste prinsessagor och ingen påminde.
- Mmm.
- Om du kan påminna mig, för J (lillebror) kunde inte.
- Ja, det kan jag.
- För nu tycker jag det är tråkigt att jag måste läsa sagor om slott och sånt. Jag har inget att göra själv. Och nu får du här en present, så att du kan påminna mig.
Det fanns en ålder då orden aldrig kändes förbrukade, de var nya och användbara och kändes så spännande att ta i sin mun. Man var väl kring fyra då.
söndag 27 januari 2008
Sanningens ögonblick
Det rör sig en "7 sanningar om mig"-utmaning i bloggvärlden. Har inte blivit direkt utmanad men tänker ändå här avslöja sju saker om mig själv.
1. Jag lärde mig läsa som fyraåring och den första bok jag läste i sin helhet hette "Petter Jönsson som hade en gitarr" (av Hans Peterson).
2. Min största identitetskris har haft att göra med min tvåspråkighet. Under en period skrev jag enbart på finska. Sedan många år ser jag mig så gott som enbart som svenskösterbottning och har gjort en del val som förbryllar och säkert också sårar min finska släkt.
3. Jag drömmer om att ha tid och utrymme att lägga ett 1000-bitars pussel.
4. Jag lider av självsprickor på fingrarna. De blöder och gör väldigt ont.
5. Jag hatar att debattera.
6. Jag har gett Abbé Pierre en kindpuss på hans 85-årsdag.
7. Jag tycker det passar bra att dricka surmjölk med pannkaka och sylt.
Vill någon annan komma med avslöjanden så är ni hjärtligt välkomna att göra det här! :)
1. Jag lärde mig läsa som fyraåring och den första bok jag läste i sin helhet hette "Petter Jönsson som hade en gitarr" (av Hans Peterson).
2. Min största identitetskris har haft att göra med min tvåspråkighet. Under en period skrev jag enbart på finska. Sedan många år ser jag mig så gott som enbart som svenskösterbottning och har gjort en del val som förbryllar och säkert också sårar min finska släkt.
3. Jag drömmer om att ha tid och utrymme att lägga ett 1000-bitars pussel.
4. Jag lider av självsprickor på fingrarna. De blöder och gör väldigt ont.
5. Jag hatar att debattera.
6. Jag har gett Abbé Pierre en kindpuss på hans 85-årsdag.
7. Jag tycker det passar bra att dricka surmjölk med pannkaka och sylt.
Vill någon annan komma med avslöjanden så är ni hjärtligt välkomna att göra det här! :)
Vi möts bland luftballonger och piratskepp
I ett tidigare inlägg funderade jag och några av er som läser här på vad som är roligt att göra med barnen och vad man inte riktigt orkar med. Det där med att rita måste jag skriva mer om. För det är nog där som jag och min lilla dotter möts allra enklast.
Jag var mycket intresserad av att rita då jag var liten och kan nästan inte komma ihåg att jag skulle ha gjort så mycket annat. Mina händer var ständigt mångfärgade av tuschavtryck från pappret, och jag nötte på både pennor och ritpapper så att mina föräldrar hade svårt att hinna med. Helst ritade jag människor, gärna stora folksamlingar som till exempel betraktade en påskbrasa. Just den situationen tilltalade mig av flera olika skäl - jag fick rita små och stora människor, barn utklädda till påskhäxor, själva brasan i sin färgprakt, och bylta på folket en massa granna ytterkläder.
Jag var duktig på att teckna tills jag en dag blev för självkritisk och slutade.
Min flicka har precis kommit igång. Hon är snart fyra år och det allra bästa hon vet är att rita. Hon ritar kanske ännu mer än jag gjorde, och jag ser till att ha ett stort papperslager och massor av pennor att ta fram så fort hon vill teckna. Hon är inte som flera av sina små kamrater så duktig på det här med att springa, hoppa, skutta och dansa. Fysisk aktivitet är liksom inte hennes grej. Hon bara ritar. Varje dag upptäcker hon nya saker som hon faktiskt kan rita om hon bara provar - idag lyckades hon med en luftballong och en häst. Jag ser, känner och minns hur enormt roligt det var att sitta för mig själv med pennorna och högen med ritpapper och försöker försiktigt själv skapa något utan att tänka på mina vuxenbegränsningar. Och plötsligt är jag uppslukad av arbetet med ett färggrant piratskepp, hav, fiskar, öar...
Jag var mycket intresserad av att rita då jag var liten och kan nästan inte komma ihåg att jag skulle ha gjort så mycket annat. Mina händer var ständigt mångfärgade av tuschavtryck från pappret, och jag nötte på både pennor och ritpapper så att mina föräldrar hade svårt att hinna med. Helst ritade jag människor, gärna stora folksamlingar som till exempel betraktade en påskbrasa. Just den situationen tilltalade mig av flera olika skäl - jag fick rita små och stora människor, barn utklädda till påskhäxor, själva brasan i sin färgprakt, och bylta på folket en massa granna ytterkläder.
Jag var duktig på att teckna tills jag en dag blev för självkritisk och slutade.
Min flicka har precis kommit igång. Hon är snart fyra år och det allra bästa hon vet är att rita. Hon ritar kanske ännu mer än jag gjorde, och jag ser till att ha ett stort papperslager och massor av pennor att ta fram så fort hon vill teckna. Hon är inte som flera av sina små kamrater så duktig på det här med att springa, hoppa, skutta och dansa. Fysisk aktivitet är liksom inte hennes grej. Hon bara ritar. Varje dag upptäcker hon nya saker som hon faktiskt kan rita om hon bara provar - idag lyckades hon med en luftballong och en häst. Jag ser, känner och minns hur enormt roligt det var att sitta för mig själv med pennorna och högen med ritpapper och försöker försiktigt själv skapa något utan att tänka på mina vuxenbegränsningar. Och plötsligt är jag uppslukad av arbetet med ett färggrant piratskepp, hav, fiskar, öar...
lördag 26 januari 2008
Sinnesrörelse och vemod
Idag har vår familj varit på Mora Träsk-konsert till Godbyhallen. Publiken bestod av ca 800 små och stora människor som ömsom satt på golvet och ömsom stod och hoppade i takt med rörelsesångerna. Det var riktigt bra. Lagom högt ljud, lagom kort spelning. Många av konsertbesökarna hade offrat sin dagssömn för att kunna delta (konserten ägde rum kl. 13.00).
Men att jag ska bli så rörd så fort det är något som ordnats enkom för barn! Gråten värkte i käkbenen under hela konserttimmen då jag tittade på alla ivriga små, på de två farbröderna i Mora Träsk som glatt och medryckande framförde sina sånger för säkert miljonte gången (de började spela för barn år 1971, därför kom nog många vuxna i publiken ihåg dem från sin egen barndom). Då ännu till barnläkaren Snuffe fick ta emot en check på 1600 euro till "barn som har det svårt samt deras familjer" och kramades av Ålandsbankens grismaskot fick jag nästan stiga upp och gå ut. Det var så gripande.
I övrigt har detta varit en dag då Österbotten fattats oss, även om vi inte sagt det åt varandra. Självklarheten, slätterna, den medfödda känslan, allt som är så bekant för öga och själ! Ett sammanhang åt barnen. Åt oss. Trygghet.
Vi funderar även lite på busschauffören som dog vid ratten i torsdags. Maken kände honom väl sedan åren på bussbolaget. Man blir tyst.
Men att jag ska bli så rörd så fort det är något som ordnats enkom för barn! Gråten värkte i käkbenen under hela konserttimmen då jag tittade på alla ivriga små, på de två farbröderna i Mora Träsk som glatt och medryckande framförde sina sånger för säkert miljonte gången (de började spela för barn år 1971, därför kom nog många vuxna i publiken ihåg dem från sin egen barndom). Då ännu till barnläkaren Snuffe fick ta emot en check på 1600 euro till "barn som har det svårt samt deras familjer" och kramades av Ålandsbankens grismaskot fick jag nästan stiga upp och gå ut. Det var så gripande.
I övrigt har detta varit en dag då Österbotten fattats oss, även om vi inte sagt det åt varandra. Självklarheten, slätterna, den medfödda känslan, allt som är så bekant för öga och själ! Ett sammanhang åt barnen. Åt oss. Trygghet.
Vi funderar även lite på busschauffören som dog vid ratten i torsdags. Maken kände honom väl sedan åren på bussbolaget. Man blir tyst.
torsdag 24 januari 2008
"Hurtbulle"...
...heter ett bröd som jag bakat idag. Såhär lyder receptet:
2 dl fiberberikade havregryn
5 dl vetemjöl
1 dl krossade linfrön
1 dl russin
1 dl grovhackade hasselnötter
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
4 dl mild yoghurt (eller surmjölk, min anm.)
1/2 dl flytande honung
1/2 dl lingonsylt
Sätt ugnen på 200 C. Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Rör i yoghurt, lingonsylt och honung. Klicka ner smeten i en smord, avlång bakform, rymd ca 1 1/2 liter. Grädda brödet i nedre delen av ugnen i ca 1 timme. Stjälp upp limpan och låt den svalna under bakduk.
ENKELT!! Men jag brukar avvika från anvisningarna på så sätt att jag klär formen med bakplåtspapper och oljar in pappret. Har nämligen upplevt att brödet fastnat i formen ett par gånger. Och så har jag efter halva ugnstiden täckt brödet med folie för att det inte ska bli så hård och torr yta.
Receptet var publicerat i Lantliv 2/05.
2 dl fiberberikade havregryn
5 dl vetemjöl
1 dl krossade linfrön
1 dl russin
1 dl grovhackade hasselnötter
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
4 dl mild yoghurt (eller surmjölk, min anm.)
1/2 dl flytande honung
1/2 dl lingonsylt
Sätt ugnen på 200 C. Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Rör i yoghurt, lingonsylt och honung. Klicka ner smeten i en smord, avlång bakform, rymd ca 1 1/2 liter. Grädda brödet i nedre delen av ugnen i ca 1 timme. Stjälp upp limpan och låt den svalna under bakduk.
ENKELT!! Men jag brukar avvika från anvisningarna på så sätt att jag klär formen med bakplåtspapper och oljar in pappret. Har nämligen upplevt att brödet fastnat i formen ett par gånger. Och så har jag efter halva ugnstiden täckt brödet med folie för att det inte ska bli så hård och torr yta.
Receptet var publicerat i Lantliv 2/05.
onsdag 23 januari 2008
Vi kommer vidare!
Sällan brukar jag kunna leva ut en sömnig kväll även om jag känner mig trött och sliten. Sådär att jag skulle kunna strunta i att hålla takten på kvällsbestyren utan bara slappa och tycka att jag inte orkar göra något speciellt. Jag har ju två små barn. Kvällarna brukar vara tungrodda - båda småttingarna är trötta och hängiga och ryker lätt ihop.
Men ikväll! Ikväll har jag legat på soffan, läst bloggar, botaniserat bland recept - och även vikt tvätt, laddat i ny sats i tvättmaskinen, tömt diskmaskinen och fyllt på den igen samt ordnat lite i köket - och tillåtit mig vara alldeles seg och väldigt sömnig. Maken är borta, jag är ensam med de två småttingarna, och de har lekt med varandra nu i två timmar. Det känns att vi börjar komma nån vart nu! Dottern är på resa med sin docka och har packat en kappsäck som hon drar med sig i olika rum. Nyss satt hon i köket och hade packat upp en sagobok som hon läste ur åt sin docka. Sonen kokar kaffe i den lilla porslinsservisen och bjuder både sin syster och mig. Barnen rör sig smidigt om varandra, diskuterar och planerar och allt är väldigt lugnt och bra.
Det VAR kaotiskt i ett par år. Nu är det bättre.
Nu hinner jag med egna ord.
Snart hittar lillebror sin tutt och trasa och då kommer han att inse hur sömnig han är. Då blir det lite tårar och snabb natt.
Men ikväll! Ikväll har jag legat på soffan, läst bloggar, botaniserat bland recept - och även vikt tvätt, laddat i ny sats i tvättmaskinen, tömt diskmaskinen och fyllt på den igen samt ordnat lite i köket - och tillåtit mig vara alldeles seg och väldigt sömnig. Maken är borta, jag är ensam med de två småttingarna, och de har lekt med varandra nu i två timmar. Det känns att vi börjar komma nån vart nu! Dottern är på resa med sin docka och har packat en kappsäck som hon drar med sig i olika rum. Nyss satt hon i köket och hade packat upp en sagobok som hon läste ur åt sin docka. Sonen kokar kaffe i den lilla porslinsservisen och bjuder både sin syster och mig. Barnen rör sig smidigt om varandra, diskuterar och planerar och allt är väldigt lugnt och bra.
Det VAR kaotiskt i ett par år. Nu är det bättre.
Nu hinner jag med egna ord.
Snart hittar lillebror sin tutt och trasa och då kommer han att inse hur sömnig han är. Då blir det lite tårar och snabb natt.
Vårvinterdoft
Idag har vi en riktigt fin vårvinterdag. Ljuset är hoppfullt, gör mig nöjd, och snön är lagom mjuk. Viktigast av allt är att den överhuvudtaget ligger kvar på marken sedan igår. Dessutom är det vindstilla - det känns underligt. Katterna var ute och lekte med oss och blev som små ungar på nytt. De är snart fem år och tycker mycket om att ligga inne hela dagarna, men om vi går ut följer de med. De springer och hoppar och krumbuktar sig, till min och barnens glädje. Om man kastar en liten snöboll åt Foppa hoppar han nästan en meter upp i luften för att fånga den med tassarna.
På förmiddagen då jag och mina små var ute bröt det matta solskenet fram allt emellanåt och vi fick kisa lite grann. I luften doftade det helt klart vårvinter - sportlov! Det är en doft som dröjer sig kvar i mitt register trots att jag inte firat sportlov på nästan femton år. Sportlov doftar klart, rent, friskt - lite vått också, som våta handskar och skor.
Jag har ett fint minne från mitt första sportlov. Då bodde ännu min mycket äldre storebror hemma. Vi bodde långt ute på landet där det bara fanns en väg och en massa skog, väldigt lite människor. Men just detta sportlov var vi ett helt gäng som plöjde oss iväg genom sly och tät granskog till Storrännabackan på andra sidan vägen. Flera dagar i rad. Det var jag och min bror, Sus och hennes syster, Kristina och Peter som egentligen var stora och annars inte förekom i våra vardagar på något sätt. Kanske var det Mika också. Och vi åkte pulka! På ett väldigt gammaldags sätt, alla tillsammans, i hård fart från toppen av backen och ut längs den uråldriga branta sluttningen. Över kvistar och hårda gupp. Det fanns ett träsk vid sidan om, men det var inte möjligt att åka fel så långt åt sidan. Träsket tillhörde en annan och väldigt trolsk värld.
Min bror bröt benet en eftermiddag i Storrännabackan det där sportlovet. Men han repade sig, läste till studenten, blev student den våren och flyttade bort på hösten. Följande sportlov åkte bara jag och Sus ensamma pulka i den lilla backen nära våra hem. Det blev aldrig fler klungor av glada barn och ungdomar hos oss efter det första sportlovet, efter det var det alltid bara hon och jag som var små i vår gamla by.
På förmiddagen då jag och mina små var ute bröt det matta solskenet fram allt emellanåt och vi fick kisa lite grann. I luften doftade det helt klart vårvinter - sportlov! Det är en doft som dröjer sig kvar i mitt register trots att jag inte firat sportlov på nästan femton år. Sportlov doftar klart, rent, friskt - lite vått också, som våta handskar och skor.
Jag har ett fint minne från mitt första sportlov. Då bodde ännu min mycket äldre storebror hemma. Vi bodde långt ute på landet där det bara fanns en väg och en massa skog, väldigt lite människor. Men just detta sportlov var vi ett helt gäng som plöjde oss iväg genom sly och tät granskog till Storrännabackan på andra sidan vägen. Flera dagar i rad. Det var jag och min bror, Sus och hennes syster, Kristina och Peter som egentligen var stora och annars inte förekom i våra vardagar på något sätt. Kanske var det Mika också. Och vi åkte pulka! På ett väldigt gammaldags sätt, alla tillsammans, i hård fart från toppen av backen och ut längs den uråldriga branta sluttningen. Över kvistar och hårda gupp. Det fanns ett träsk vid sidan om, men det var inte möjligt att åka fel så långt åt sidan. Träsket tillhörde en annan och väldigt trolsk värld.
Min bror bröt benet en eftermiddag i Storrännabackan det där sportlovet. Men han repade sig, läste till studenten, blev student den våren och flyttade bort på hösten. Följande sportlov åkte bara jag och Sus ensamma pulka i den lilla backen nära våra hem. Det blev aldrig fler klungor av glada barn och ungdomar hos oss efter det första sportlovet, efter det var det alltid bara hon och jag som var små i vår gamla by.
tisdag 22 januari 2008
måndag 21 januari 2008
Tur i spel
Pratade med en väninna om vinster. Då började jag fundera på vad jag vunnit genom åren, dvs. fått som pris i ett lotteri eller dylikt utan att prestera något märkvärdigt. Vissa vinster har jag fått genom att skriva eller (som yngre) rita bra, men det tar jag inte upp här.
Jag har vunnit
- en mjuk Långben-figur i en tävling som jag läste om i Ilta Sanomat då jag var 7-8 år (det var mycket stort för mig då)
- en Loranga-ryggsäck åt mig och min kompis i en tävling i Kalle Anka då jag var 9-10 år
- en LP-skiva med Musse Pigg då jag var rätt liten (dock var det fel skiva i fodralet), minns ej varifrån jag vann den
- en faktabok om dinosaurier i en tävling i Finlands TV
- ett presentkort på en CD samt en Radio Mafia t-shirt från just Radio Mafia
- en tavla målad av självaste Gunnar Brusewitz i en tävling ordnad av Albert Engström-sällskapet (första dan jag jobbade på Ålandsresor år 2000 fick jag dra en lott ur en bunt och fick en av de fem huvudvinsterna)
- en digitalkamera i en tävling ordnad av PAF
Det är ju hur mycket som helst!!! Känner dessutom på mig att det finns mer, men kan inte komma på annat just nu.
Vad har ni andra vunnit?
Jag har vunnit
- en mjuk Långben-figur i en tävling som jag läste om i Ilta Sanomat då jag var 7-8 år (det var mycket stort för mig då)
- en Loranga-ryggsäck åt mig och min kompis i en tävling i Kalle Anka då jag var 9-10 år
- en LP-skiva med Musse Pigg då jag var rätt liten (dock var det fel skiva i fodralet), minns ej varifrån jag vann den
- en faktabok om dinosaurier i en tävling i Finlands TV
- ett presentkort på en CD samt en Radio Mafia t-shirt från just Radio Mafia
- en tavla målad av självaste Gunnar Brusewitz i en tävling ordnad av Albert Engström-sällskapet (första dan jag jobbade på Ålandsresor år 2000 fick jag dra en lott ur en bunt och fick en av de fem huvudvinsterna)
- en digitalkamera i en tävling ordnad av PAF
Det är ju hur mycket som helst!!! Känner dessutom på mig att det finns mer, men kan inte komma på annat just nu.
Vad har ni andra vunnit?
lördag 19 januari 2008
Längtar
Jag längtar efter vår och sommar, dikttider.
Igår kväll dök en främjare upp ur buskagen bakom huset.
Denne sade sig plocka hallon i diket.
Dock rörde han sig utan ämbar,
påse eller tom filkopp,
ej heller fanns det spår av frön i hans tankar om grannskap.
Förmodligen svalde han bären direkt från kvist.
Lurigt att tolka på stående fot!
Igår kväll dök en främjare upp ur buskagen bakom huset.
Denne sade sig plocka hallon i diket.
Dock rörde han sig utan ämbar,
påse eller tom filkopp,
ej heller fanns det spår av frön i hans tankar om grannskap.
Förmodligen svalde han bären direkt från kvist.
Lurigt att tolka på stående fot!
fredag 18 januari 2008
Det var ju inte farligt!
Pust. Jag har sagt ifrån. En jobbsak började spåra ur, och plötsligt klarade jag inte längre av att hålla tillbaka irritationen. Jag sa precis vad jag tycker om situationen, och det var första gången i mitt liv som jag gjorde något sådant. Blev utmattad, svettig, illamående och svag så fort jag fått iväg mejlet till berörda personer. Men kände att nu vill jag stå på mig.
Och vad hände? Jag fick ett svar. Det stod att jag ska säga hur jag vill ha det och berätta hur mycket extra ersättning jag vill ha för att få ihop det.
Nu är jag alldeles utmattad av lättnad. Det var inte farligt att kräva något som jag har rätt till. Vilken lärdom! Känner att jag vill börja stå på mig i alla möjliga sammanhang nu. Bara för att jag aldrig gjort det förut.
Tiden fungerade på ett konstigt sätt i förmiddags. Jag och barnen steg inte upp särskilt tidigt, men ändå hann vi en runda till Öppna förskolans lekpark (ville lufta lillebror bland andra små), sedan hem och steka fiskpinnar och laga couscous och äta i lugn och ro innan storasyster skulle till sin park klockan tolv. Ibland är vi där halv ett fast vi bara gått hemma.
Maken ringde just och var glad för att han ska få börja spela tuba igen med ett gäng andra spelemän. Han har haft ett lååångt uppehåll och ingen har förstått det. Knappast ens han själv, för han älskar att spela och är mycket duktig. Han höll på att bli yrkesmusiker i tiderna, men det var tur att han valde busschaufförsyrket istället - annars hade vi inte träffats. Nu är han ju ingen bussman längre, men kanske snart en tubaman igen. Då får han minsann sätta sig på balkongen i sommarsolen och tuta ut en väckning som heter duga över kyrkbyn.
Och vad hände? Jag fick ett svar. Det stod att jag ska säga hur jag vill ha det och berätta hur mycket extra ersättning jag vill ha för att få ihop det.
Nu är jag alldeles utmattad av lättnad. Det var inte farligt att kräva något som jag har rätt till. Vilken lärdom! Känner att jag vill börja stå på mig i alla möjliga sammanhang nu. Bara för att jag aldrig gjort det förut.
Tiden fungerade på ett konstigt sätt i förmiddags. Jag och barnen steg inte upp särskilt tidigt, men ändå hann vi en runda till Öppna förskolans lekpark (ville lufta lillebror bland andra små), sedan hem och steka fiskpinnar och laga couscous och äta i lugn och ro innan storasyster skulle till sin park klockan tolv. Ibland är vi där halv ett fast vi bara gått hemma.
Maken ringde just och var glad för att han ska få börja spela tuba igen med ett gäng andra spelemän. Han har haft ett lååångt uppehåll och ingen har förstått det. Knappast ens han själv, för han älskar att spela och är mycket duktig. Han höll på att bli yrkesmusiker i tiderna, men det var tur att han valde busschaufförsyrket istället - annars hade vi inte träffats. Nu är han ju ingen bussman längre, men kanske snart en tubaman igen. Då får han minsann sätta sig på balkongen i sommarsolen och tuta ut en väckning som heter duga över kyrkbyn.
torsdag 17 januari 2008
Kryddkaffe och solvärme
Jag fick till julen en påse kaffe som kryddats med bland annat kardemumma och kanel. Detta kaffe har jag nu dagligen kokat mig en dos av - trots att jag längtar efter vår och på alla övriga plan har lagt julen bakom mig. För jag har nämligen kommit på något bra. Julkaffet doftar bulle. Kvar i munnen blir också en trevlig eftersmak av bulle. Genom att dricka en mugg av detta specialkryddade kaffe uppnår jag med andra ord en känsla av att ha ätit något gott hembakt till kaffet, utan att ha gjort det på riktigt! Det är alldeles strålande bra.
Vet inte vad jag ska göra då min kaffepåse är tom. Säkert finns det kardemummakaffe i butikshyllan, och sätter man till lite kanel själv blir effekten nog densamma som med julkaffet.
Solen värmer redan, åtminstone om man står på rätt sida av fönstret och känner efter. Tildakissi som låg på soffryggstödet intill vardagsrumsfönstret var alldeles varm i pälsen idag. Solvarma katter är bland det bästa som finns!
Flickan stannade idag hemma från sin park på grund av den hårda stormen. Jag bestämde att hon skulle vila istället. Hon sover ju inte längre på dagarna men har en tendens att samla på sig stora sömnskulder som måste betas av med jämna mellanrum (hon håller igång mycket på nätterna och är sällan utvilad då hon stiger upp). Oftast sker det på så sätt att fadern sätter sig med sin dotter i bilen och kör runt halva Åland, vilket den lilla dagsvilovägrande damen inte ens märker. Hon sover gott i bilen. Idag lade vi oss inne, och resultatet var en timmes kamp mot sömnen + en timmes sömn. Ikväll har hon varit pigg och nöjd, inte alls så hålögd och arg som hon är de flesta kvällar. Vi låter henne hålla på med sitt fast klockan är mycket. Hon har ordnat ett kalas för sina djur i köket och skapar allehanda festtillbehör av papper, presentband och små bilder som hon klippt ur tidningar.
Idag presenterades årets Litteraturdagar i dagstidningen. Det bara kryper i mig av iver! Lördagen den 8. mars är ett heligt datum, det största andningshålet jag har i sikte! Ska traditionsenligt delta endast i programmet på bibban, för jag älskar att folk kommer och går, stannar upp och träffar bekanta i vimlet. Dock saknar jag min väninna som knappast kommer hit för Litteratudagarna i år. Jag blir riktigt sorgsen vid tanken på att vi inte kommer att dela lördagsupplevelsen denna gång. Får minnas hur det var ifjol då vi tillsammans andades den underbara stämningen.
Vet inte vad jag ska göra då min kaffepåse är tom. Säkert finns det kardemummakaffe i butikshyllan, och sätter man till lite kanel själv blir effekten nog densamma som med julkaffet.
Solen värmer redan, åtminstone om man står på rätt sida av fönstret och känner efter. Tildakissi som låg på soffryggstödet intill vardagsrumsfönstret var alldeles varm i pälsen idag. Solvarma katter är bland det bästa som finns!
Flickan stannade idag hemma från sin park på grund av den hårda stormen. Jag bestämde att hon skulle vila istället. Hon sover ju inte längre på dagarna men har en tendens att samla på sig stora sömnskulder som måste betas av med jämna mellanrum (hon håller igång mycket på nätterna och är sällan utvilad då hon stiger upp). Oftast sker det på så sätt att fadern sätter sig med sin dotter i bilen och kör runt halva Åland, vilket den lilla dagsvilovägrande damen inte ens märker. Hon sover gott i bilen. Idag lade vi oss inne, och resultatet var en timmes kamp mot sömnen + en timmes sömn. Ikväll har hon varit pigg och nöjd, inte alls så hålögd och arg som hon är de flesta kvällar. Vi låter henne hålla på med sitt fast klockan är mycket. Hon har ordnat ett kalas för sina djur i köket och skapar allehanda festtillbehör av papper, presentband och små bilder som hon klippt ur tidningar.
Idag presenterades årets Litteraturdagar i dagstidningen. Det bara kryper i mig av iver! Lördagen den 8. mars är ett heligt datum, det största andningshålet jag har i sikte! Ska traditionsenligt delta endast i programmet på bibban, för jag älskar att folk kommer och går, stannar upp och träffar bekanta i vimlet. Dock saknar jag min väninna som knappast kommer hit för Litteratudagarna i år. Jag blir riktigt sorgsen vid tanken på att vi inte kommer att dela lördagsupplevelsen denna gång. Får minnas hur det var ifjol då vi tillsammans andades den underbara stämningen.
onsdag 16 januari 2008
Mina små dikter
Har i ett par dagar varit så tätt förbunden med mitt vardagsliv att jag rent av skulle vilja ta ett par danssteg av glädje. Jag har haft koll, sysslorna har rullat på, jag har orkat medla och jämka och behålla lugnet fastän barnen rykt ihop eller protesterat mot allt jag föreslagit. Jag har höjt rösten men inte blivit riktigt rasande. Nyss skalade jag i ren existentiell iver en apelsin till min man trots att jag har självsprickor på fingrarna. (Han har inte samma varma relation till frukter som jag - han tycker de är onödigt krångligt förpackade och låter helst bli att skala något åt sig = han äter ingen frukt.)
Klippte ikväll lillebrors hår för allra första gången. En stor tuss bak och en liten tuss framtill. Han blev stor. Sedan klippte jag hans naglar. Då jag skulle bära honom och sova sa han fundersamt att "mamma klipp hår, mamma klipp nalga, int klipp beini, nee". O nej, inte klipper jag benet, lilla pojke. Tänk vad han har mycket att lära sig! Han kan väl ännu inte förstå varför vissa saker på hans kropp klipps men inte andra.
Mina barn, mina små dikter. Jag längtar efter att plocka bland mitt inre poetiska stoff och skriva rätt och lätt. En dikt, sann och stor, enkel. Har ett färdigt material att dyka ner i bara vårsolen börjar lysa och få liv i mina bilder.
Klippte ikväll lillebrors hår för allra första gången. En stor tuss bak och en liten tuss framtill. Han blev stor. Sedan klippte jag hans naglar. Då jag skulle bära honom och sova sa han fundersamt att "mamma klipp hår, mamma klipp nalga, int klipp beini, nee". O nej, inte klipper jag benet, lilla pojke. Tänk vad han har mycket att lära sig! Han kan väl ännu inte förstå varför vissa saker på hans kropp klipps men inte andra.
Mina barn, mina små dikter. Jag längtar efter att plocka bland mitt inre poetiska stoff och skriva rätt och lätt. En dikt, sann och stor, enkel. Har ett färdigt material att dyka ner i bara vårsolen börjar lysa och få liv i mina bilder.
måndag 14 januari 2008
Hinner inte med snabba ballader
Vad jag var trött imorse. Min lille son vaknade strax efter åtta, vilket inte är tidigt, men det var så mörkt och sömnigt att jag omöjligen skulle ha orkat ta mig upp och lyfta honom ur spjälisen. Flickan hade redan varit uppe en god stund och kommit med flera omgångar gula små brev till mig. Hon tillverkar sådana under sin alldeles privata lilla stund vid köksbordet varje morgon.
Då vi hade ätit frukost föreslog jag att vi skulle lägga oss ner lite till. Jag låg och slumrade medan barnen hittade på lekar bredvid mig. Då jag slutligen steg upp hade de förflyttat sig till sitt eget rum och inrättat en djurskola på golvet. En mjukisgris, en Puh, en dinosaurie, en katt och en hund satt på golvet med varsin bok framför sig. Näst var det dags för gymnastik, och sedan lunch. För djuren, alltså. Men medan jag drog på mig kläderna konstaterade jag att det började bli lunchdags för oss människor också. Ett stråk av tacksamhet drog över mig - här får vi tassa på om morgnarna tills vi själva bestämmer oss för att ta oss an dagen. Inga halare som måste krängas på sömniga små kroppar, inget regn som piskar i ansiktet mörka morgnar. Just nu har vi det så. Jag måste förstå att njuta.
Men trots att jag har det såhär bra hinner jag inte läsa Kent Danielssons "Balladen om Bel Ols" på sju dagar. Det är en bok som många vill låna och biblioteket har därför en begränsad lånetid på den. Jag har läst precis halva, men måste lämna in den idag. Jag anar att jag skulle ha väldigt mycket att hämta i det vackra, alldeles märkliga språket - det känns i hela kroppen! Får låna boken på nytt en annan gång.
fredag 11 januari 2008
En gång var det storm på Island
Idag blåser det väldigt hårt på Åland. Jag var nyss ute med mina barn en liten halvtimme, och vi höll på att blåsa bort. Jag rörde mig ryckigt där jag plockade ihop sandleksaker och byggnadsskräp som flög runt, och lillebror lättade nästan från marken. Han föll och snubblade och rullade runt, tappade andan och såg ut som en liten boll i sin vinterhalare som var fylld med vind. Storasyster bakade tappert kladdkakor med russin på i sanden, pratade i ett men lyckades inte göra sig hörd i stormbruset. Vi kom in ganska snabbt.
För över sju år sedan var jag och hälsade på goda vännen Sjödamen som sommarjobbade på Island. Där stormade det också. Det blåste alldeles sanslöst hårt. Eller snarare var det så att vinden var som en vägg - jag minns att jag kunde luta mig framåt, mot blåsten, utan att falla. Sjödamen hade levt i vakuum en liten by i tio veckor, och jag for på något sätt dit för att spräcka bubblan. Inte bara hennes, utan min egen också. Jag hade levt hela sommaren i ett vakuum på mitt håll - i en andrahandslägenhet överfylld med prydnadssaker i ett störtregnigt Mariehamn.
Och bubblorna sprack! Medan vi åkte fårbil till underliga ställen, medan vi låg på rygg i blåbärsriset och kom fram till att man inte kan säga sig vara i beriskoojin på en plats som saknade träd, trots att det fanns mycket bär. Medan vi städade toaletter på gästhemmet och jämrade oss åt hur en sommar kunde vara så totalt innehållslös. Medan vi åkte buss till Reykjavik. Medan vi hade förfest i en källare och fäste på oss nitbälten och annat roligt och sedan for till stan och köpa skor berusade.
Den kvällen kastade vi våra sista kokongrester i havet då staden Reykjavik enbart för att fira slutet på vakuumsommaren 2000 ordnade ett jättelikt fyrverkeri. Vi var fria.
Idag struntar jag i att vistas i blåsten mer än nödvändigt. Ska koka kaffe och möjligen titta på mina gamla Islandsbilder.
För över sju år sedan var jag och hälsade på goda vännen Sjödamen som sommarjobbade på Island. Där stormade det också. Det blåste alldeles sanslöst hårt. Eller snarare var det så att vinden var som en vägg - jag minns att jag kunde luta mig framåt, mot blåsten, utan att falla. Sjödamen hade levt i vakuum en liten by i tio veckor, och jag for på något sätt dit för att spräcka bubblan. Inte bara hennes, utan min egen också. Jag hade levt hela sommaren i ett vakuum på mitt håll - i en andrahandslägenhet överfylld med prydnadssaker i ett störtregnigt Mariehamn.
Och bubblorna sprack! Medan vi åkte fårbil till underliga ställen, medan vi låg på rygg i blåbärsriset och kom fram till att man inte kan säga sig vara i beriskoojin på en plats som saknade träd, trots att det fanns mycket bär. Medan vi städade toaletter på gästhemmet och jämrade oss åt hur en sommar kunde vara så totalt innehållslös. Medan vi åkte buss till Reykjavik. Medan vi hade förfest i en källare och fäste på oss nitbälten och annat roligt och sedan for till stan och köpa skor berusade.
Den kvällen kastade vi våra sista kokongrester i havet då staden Reykjavik enbart för att fira slutet på vakuumsommaren 2000 ordnade ett jättelikt fyrverkeri. Vi var fria.
Idag struntar jag i att vistas i blåsten mer än nödvändigt. Ska koka kaffe och möjligen titta på mina gamla Islandsbilder.
torsdag 10 januari 2008
Apnapp, apnapp!
Det nappade! Jag hade annons i båda lokaltidningarnas marknader, och fick tag på en exakt likadan apa som den borttappade. Nu har jag varit och köpt den i smyg, medan dottern är i parken. Damen som sålde den hade i sin tur stoppat in den i en liten påse så hennes flicka inte skulle se vad som överräcktes i dörren - för henne var inte apan så kär, men att ge bort den åt någon annan hade säkert varit tufft. Där bytte vi då åtta euro mot en liten påse innehållande mjukisapa i en portuppgång i Mariehamn.
Nu är apan i frysen för att bli lite kall och stel och bättre kunna tufsas till i pälsen. Den var nämligen mycket fluffigare än vår originalapa.
Nu är apan i frysen för att bli lite kall och stel och bättre kunna tufsas till i pälsen. Den var nämligen mycket fluffigare än vår originalapa.
måndag 7 januari 2008
En vacker dröm
Det var kämpigt vid sovdags ikväll, av någon anledning. Det blev lite fel och barnen var uppe till halv tio. Då flickan äntligen lade sig tillrätta i sin säng sade hon: "Inatt ska jag drömma om ett slott dit prinsessor går in och vaktar Jesus".
God natt, dröm vackra drömmar!
God natt, dröm vackra drömmar!
En glad apa är borta
Vi har varit på resa till fastlandet. Det var natt då vi åkte iväg hemifrån, och därför tog vi med både kuddar och sovdjur ombord på båten. Att lillebror skulle tappa sin kanintrasa är nästan inte möjligt, för han håller i den för allt han är värd. Storasyster däremot är inte speciellt fäst vid sina sovsaker, men ska ha dem nära sig ändå, mest för att brodern har trasan. Hon bar sin Puh-pläd och sin bruna apa till hytten, och ner till bildäck igen. Lite slarvigt. För då jag ett par timmar senare i bilen gick igenom våra saker var den bruna glada apan borta. Jag yttrade inget. Framme i Österbotten rusade jag till olika leksaksbutiker och försökte hitta en likadan, men rätt apa fanns inte i sortimentet i någon av affärerna. Jag hittar den inte i någon nätbutik heller, så vi får allt vänja oss vid ett liv utan Apon.
Måste väl nämna att flickan själv inte har märkt att sovdjuret fattas, och vi har varit aplösa i över en vecka redan. Hon sover med en ny giraff, ibland även en lila dinosaurie eller inget alls. Det är väl bara jag som tycker det är hemskt att en liten mjuk apa inte finns mer och blir ledsen långt in i själen då jag ser framför mig hur den legat på bildäck med sitt leende ansikte och blivit överkörd av smutsiga långtradare...
Måste väl nämna att flickan själv inte har märkt att sovdjuret fattas, och vi har varit aplösa i över en vecka redan. Hon sover med en ny giraff, ibland även en lila dinosaurie eller inget alls. Det är väl bara jag som tycker det är hemskt att en liten mjuk apa inte finns mer och blir ledsen långt in i själen då jag ser framför mig hur den legat på bildäck med sitt leende ansikte och blivit överkörd av smutsiga långtradare...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
