Midnattsväckning och päronsylt

Precis vid midnatt vaknade vi. "Stilla natt" klingade ljudligt nånstans i huset. Var det ugnen som meddelade nånting angående vår skinka? Vi har ju aldrig använt ugnens inbyggda stektermometer förut, kanske den är programmerad så att piiiip-ljudet denna tid på året ersätts av en julmelodi?

Det var min fina julkyrka med speldosa som börjat spela. Av sig själv. Min man steg upp och försökte få spelverket att stanna, men lyckades inte. Han fick montera loss hela kyrktornet och gömma det i tvättkorgen under några badhanddukar. Sedan kunde vi fortsätta sova.

Idag är det julafton. Och vi har kokat päronsylt hela förmiddagen!

Så småningom jultystnad

Nyss ringde min mobil. Jag var och nattade barnen och kunde inte ta samtalet, men en skärrad make mötte mig i köket och sa att det var ett främmande nummer - nu har säkert frassen blivit överkörd, han har ju mitt nummer på halsbandet, har inte synts till på hela dan...

Inte var det ju så. Ärendet var ett helt annat och Foppa var instängd i garaget. Han visste nog inte ens om sitt öde, för då jag gick in och lyste med ficklampan tog det en bra stund för honom att kravla sig upp, yrvaken.

Det hade inte varit förvånande om en tragedi avslutat denna dag. Allt har varit rörigt och högljutt och svårt och dramatiskt. Barnen har varit pirriga som bara den, ja äh. Testat mig på alla sätt och vis. Dessutom märkte vi då julgranen skulle kläs att alla bollar, stjärnan och ljusen fortfarande är nerpackade på lagerhotellet. Maken rusade iväg till Sparhallen och köpa nya medan jag och barnen åt lunch, men han hade nog bara precis hunnit innanför butiksdörrarna då jag larmade: sonen har petat in ett majskorn i näsan, får inte bort det, måste nog till läkare. Maken kom hem igen. Och vid det laget var majsen inte längre i näsan. Han vände på klacken och återvände till sitt oförrättade ärende, och kom så småningom hem med alla nödvändigheter.

Nu är granen klädd. Dottern har ritat små gula kort som hon strött här och var. Allt pynt är koncentrerat till ena sidan - på varje större kvist en ängel, ett ullhjärta, en miniatyrtomte och en röd glänsande boll med en motorsåg på ena sidan och texten "Jonsered" på andra sidan. (Nödbollar, hittades i makens skrivbordslåda på jobbet.)

Nu är det sen kväll och snart tyst hos oss. Lugnaste stunden hittills idag var då ena barnet sjöng Sankta Lucia, andra barnet sjöng Tipp tapp och radion sjöng Carolas stämningsfulla julvisa, den nya. Alla samtidigt, alltså, men ingen var just då osams. Det lät som den finaste änglakör.

Täta turer till kattköket

Nu har jag skaffat min hyacint. Den stod ett par dagar på hörnskåpet i köket och förvandlades från grön stjälk till ljusröd blomma. Då förvandlingen skett fick jag lyfta ut den i vårt intilliggande kattkök (grovkök) för att inte drabbas av andningssvårigheter, rinnande ögon, kliande hals, snuva och nysningar.

Där står den nu i sin blåa julkruka. I ett hörn på arbetsbänken, inte på något vis som en prydnad - ingen ser den på denna undanskymda plats. Hyacintens enda syfte är att stå till tjänst då jag ett par gånger i timmen kommer in och drar ett snabbt andetag med näsan intill blomman. Kopplingen till riktigt urspunglig jul med mörker, snö, magi och klingande juleklockor är direkt. Precis som ifjol.

Varenda år hädanefter kommer att skaffa mig en fungerande hyacint som julslav.

Solskensfrost

Medan jag sköt syskonvagnen framför mig då vi gick längs cykelvägen till min dotters park idag tyckte jag att allt var riktigt fint i vår kyrkby. Kände tillochmed av nåt slags julstämning. Ett par hundra elever med betyg i händerna vällde ut från de båda skolornas entréer, ropade god jul till varandra och försvann in i väntande bussar och bilar. Klockan var tolv, det var en kort skoldag. Jullovet började. Gångbanan gnistrade så vackert av frosten, och jag började plötsligt förstå att kanske det så småningom är helt i sin ordning med sådana här jular. Det blir ju aldrig lika vitt och mjukt som förr. Solsken, gröna gräsmattor och glitterfrost på vägen - det duger. Bara vi slipper regnet.

I parken sprang alla barn till sandlådan: sanden var inte frusen, den var lös och fin, perfekt att gräva i.

(Aldrig lekte jag i annat än meterdjupa snödrivor dan före dan före dan före dan då jag var liten...?)

Magiska påsar

Det är julmånad. Allt möjligt underligt sker! Man åker bort hemifrån en liten sväng, och då man kommer hem har någon varit förbi. Det hänger en påse med julklappar på dörren. Några människor syns inte till, bara spår av godhet och juliga roligheter. Vi fick en sådan påse idag. Barnen hoppade jämfota av upprymdhet - en tomte hade REDAN varit här, i smyg! Den var så skamlig att den inte vågade visa sig!

Jag drog mig till minnes hur spännande jag tyckte det var då jag var liten att hitta hälsningar vid dörren. Vi bodde långt ute på landet och det att någon gjort sig besväret att komma körande ända till oss var i sig mystiskt. Paketen hade blivit kalla i påsen, vi tog in dem, och min mor kunde knappt hålla sig från att öppna dem. Hon klämde på vartenda ett och berättade vad hon trodde att det var. Hon älskar julklappar, oberoende av innehåll.

Min morfar brukade också gissa vad det var i hans paket. Han ruskade och skakade om dem ett efter ett, och öppnade bara dem som lät "klunk" och "skvalp".

Fönstret rent till julen

Tidigare idag satt vi och åt, hela familjen. Mjölktetrorna hade jag placerat på bordet vid den tomma platsen bredvid mig. Detta för att kunna hålla koll på att inga kvicka snart tvååriga armar når dem eller för att en snart fyraårig kan självare inte försöker sig på att hälla upp ein lillan skvätt ur en nyöppnad förpackning.

Jag borde ha låtit barnen vakta mjölken. För då jag bara skulle sträcka mig efter smöret, alldeles försiktigt, stötte jag till den fettfria mjölken så den välte. Dock inte så att innehållet skulle ha runnit ut över bordet. Nej, jag hann ju fånga tetran innan det skedde. Med den påföljden att mjölken skvätte uppåt, över hela fönstret, rann nerför gardinerna, droppade ur fönsterlampan, blötte ner julkorten och försåg julstjärnan med extra näring. Hörnskåpet som ligger en bra bit bort fick också vita stänk.

Maken var på väg att föra sitt mjölkglas till munnen precis då allt detta skedde. Han blev sittande med glaset på sned och märkte lite senare att allt runnit ut över tröjan.

Sonen började gråta av förskräckelse. Dottern hjälpte till med papper.

- Mjölk är nog inga så bra för mamma, tyckte hon.

Fönstret blev i alla fall tvättat till julen tack vare episoden vid matbordet.

Ljuvliga loppisar

Jag älskar att gå på loppisar. Det skulle jag kunna göra hur ofta som helst. De facto var jag igår tre gånger till Emmaus. Det var rea där, -50 % på hela sortimentet. Först gick jag en gång direkt då de öppnade. Hade då båda barnen med mig och kunde titta på bara en del av utbudet. Sedan var jag en gång mitt på dagen. Då hade jag bara ett barn med mig och kunde botanisera lite mer. På kvällen var jag i farten alldeles ensam. Då gick jag systematiskt igenom allt och fyndade en hel kasse med roligheter. Härligt!

I tisdags var jag också till Emmaus och hittade då en likadan spelande julkyrka som min morfar hade då jag var liten. Stilla natt spelar den. Så mycket mer behövs inte för att jag ska komma i julstämning - kyrkan på fönsterbrädet, en liten lampa tänd inuti, speldosan som klingar fram sin melodi. Vill precis som då jag var barn kika in genom fönstren för att se om det sitter små människor i kyrkan... än så länge finns det bara folk strax utanför vår kyrka: en orange Duplo-sopgubbe och Pippis kompis Annika funderar på om de ska ta sig in eller ej.