Så småningom jultystnad

Nyss ringde min mobil. Jag var och nattade barnen och kunde inte ta samtalet, men en skärrad make mötte mig i köket och sa att det var ett främmande nummer - nu har säkert frassen blivit överkörd, han har ju mitt nummer på halsbandet, har inte synts till på hela dan...

Inte var det ju så. Ärendet var ett helt annat och Foppa var instängd i garaget. Han visste nog inte ens om sitt öde, för då jag gick in och lyste med ficklampan tog det en bra stund för honom att kravla sig upp, yrvaken.

Det hade inte varit förvånande om en tragedi avslutat denna dag. Allt har varit rörigt och högljutt och svårt och dramatiskt. Barnen har varit pirriga som bara den, ja äh. Testat mig på alla sätt och vis. Dessutom märkte vi då julgranen skulle kläs att alla bollar, stjärnan och ljusen fortfarande är nerpackade på lagerhotellet. Maken rusade iväg till Sparhallen och köpa nya medan jag och barnen åt lunch, men han hade nog bara precis hunnit innanför butiksdörrarna då jag larmade: sonen har petat in ett majskorn i näsan, får inte bort det, måste nog till läkare. Maken kom hem igen. Och vid det laget var majsen inte längre i näsan. Han vände på klacken och återvände till sitt oförrättade ärende, och kom så småningom hem med alla nödvändigheter.

Nu är granen klädd. Dottern har ritat små gula kort som hon strött här och var. Allt pynt är koncentrerat till ena sidan - på varje större kvist en ängel, ett ullhjärta, en miniatyrtomte och en röd glänsande boll med en motorsåg på ena sidan och texten "Jonsered" på andra sidan. (Nödbollar, hittades i makens skrivbordslåda på jobbet.)

Nu är det sen kväll och snart tyst hos oss. Lugnaste stunden hittills idag var då ena barnet sjöng Sankta Lucia, andra barnet sjöng Tipp tapp och radion sjöng Carolas stämningsfulla julvisa, den nya. Alla samtidigt, alltså, men ingen var just då osams. Det lät som den finaste änglakör.