Min fungerande hyacint

Snart ska jag skaffa mig en hyacint. Jag kommer att vara lite allergisk mot den, så den får troligen bo i hjälpköket efter en dag eller två bland folk. Men jag kommer att lukta på den trots det, i smyg.

För precis ett år sedan skrev jag denna historia. Barnen var då mycket mindre och huset likaså.

Hos oss kom vi detta år dåligt igång med julförberedelserna. Vid andra advent var inte ens elljusstakarna framplockade och dörrkransarna låg fortfarande i en plastpåse på garderobsgolvet. Jag hade sett framför mig hur jag pyntar i lugn och ro, med julmusik och pepparkaksdoft kring lillajul, men allt kom av sig. Lillebror blev kvick i benen och fick långa armar de sista dagarna i november, alltså borde dekoreringen av hemmet ha skett då han sov. Men då han råkar vara av den sorten som sover så lätt att han vaknar av mina knäppande tåleder eller av att man råkar ha på sig kläder som prasslar för mycket då man rör sig i köket var det inget alternativ att utnyttja hans sovstunder till julstök. Dessutom blev pappas pepparkakor kolsvarta, och julmusiken - ja, den borde ha spelats på låg volym i hjälpköket för att inte väcka sonen. Alltså var vårt hem tyst. Och i tystnaden satt jag, såg på almanackan att det var mitten av december, och skrev julkort med ljudlös filtpenna.

Allt detta gjorde inte så mycket, faktiskt. Vi har nämligen lyckan att i huset även ha en liten flicka som precis trätt in i tomteåldern och ser jul överallt, varje dag. Trots avsaknaden av snö upptäcker hon lätt tomtespår på marken, och hennes hörsel är skärpt nog att urskilja bjällerklang ute i skogen fast vi sitter inne i köket och decemberstormen rasar utanför fönstret. Hon tycker med andra ord att vårt hem är oerhört julfint med lite tomtar och stjärnor bland smulorna och dammet. Men visst smög jag omkring med fuktig trasa lite extra trots dotterns förnöjsamma julattityd, röjde av skrivbordet varannan dag, plockade upp skor i skoställningen, sorterade tidningar -

och det var just då jag en dag stod böjd över den sprängfyllda tidningskorgen som det hände: KLONK sa det i mig. Jag lyfte blicken, kände yrsel, det blev med ens mörkt, dragigt och kallt. Var befann jag mig? På Östra Kyrkogatan i den första staden, i min morfars hus? Och var jag inte alldeles liten, kanske tre eller fyra eller fem?

Jo, det stora julundret hade skett. På den lilla sekund det tar för en näsa att snusa rätt på en starkt doftande hyacint hade jag förflyttat mig från en vuxentillvaro med verklighetsfrämmande julplaner till barndomens första upplevelser av magiska juletider då allt var underbart, hemligt och möjligt. Hyacinten hade jag fått av min sons gudmor redan i november, och efter att jag placerat den på ett skåp i köket medan den ännu var en grön stjälk glömde jag bort den. Nu fick den röd kruka med guldkant, en liten duk att stå på, och en mer framträdande plats (dock utom räckhåll för den kvicka krabaten). Och jag fick fullkomlig frid. I mitt hushåll, där allt hakar upp sig på minst ett sätt för att oftast lämnas därhän som ogenomförbart, fanns ÄNTLIGEN något som jag hade kontroll över. Hyacinten fungerade! På beställning! Den stod i köket och doftade, och jag gick in till den och krävde julstämning. Stack bara näsan alldeles nära den ljuslila blomman, och genast fylldes mitt sinne av det allra bästa från jularna förr.

Jag kastade dammtrasan och tog en köpt pepparkaka till kaffet. Satte mig tillrätta i soffan och hörde hur dottern sjöng en påhittad sång om allt hon redan känner till om julens märkliga väsen - trots att mamma inte hunnit städa. God jul!