Vattenspegeln är vidunderligheternas världsbild!
Först en bakvänd ramsa om troll,
sedan ett svårfångat lösen till mötes.
Vart hamnar den godtrogne då?
I Lingonrike, på Kattsvansort.
God är drycken i kåpans mitt.

Friktionsfri fredag

Igår hämtade vi hem ett lastbilslass med grejer från lagerhotellet. Där har de varit magasinerade sedan flytten till lägenhet i våras, och nu då vi börjar bli inbodda i nya huset är det dags att samla ihop allt igen.

Men vid Hemulens skägg! Vilka kolossala mängder det var vi trodde oss behöva "sedan"! En hänsynslös sållning ägde rum vid flytten i maj, och allt det som maken till priset av ett ryggskott igår släpade in ansågs oumbärligt. Vi har så mycket lådor i alla rum nu att hemmet mest liknar en trång labyrint. Och det räcker med att kasta ett snabbt öga på innehållet för att konstatera att cirka 3/4 av all egendom går att leva utan. Välkommen att fynda på loppis på Café Vreten inkommande söndag! :)

Vår flicka fröjdar sig åt alla saker som hon saknat och behövt. Alla dockkläder. Hon har hela dagen hittills ägnat sig åt dockskötsel och pratar enbart högsvenska. Det är ett tecken på gott humör och avspeglar en härlig känsla av mycket-att-göra hos E.

Fredagen förlöper alltså friktionsfritt i Prestgårdenby.

Om ord

I dagens tidning läste jag om en undersökning som gjorts för att få reda på vilken mening som är den mest använda i svenska språket. "Jag vet inte." Det var den allra mest använda meningen, vilket jag kan förstå. På andra plats, om jag inte missminner mig, kom "Det har jag aldrig sagt". Förbryllande, tycker jag. Är det verkligen något folk ofta säger?

Jag tycker det skulle kännas tröstlöst att påbörja en undersökning om något sådant här - så brett, så vitt, så omöjligt att få reda på det man vill veta. Men jag hörde en gång talas om att någon grupp ville rösta fram den vackraste meningen i världen, och det är väl ett ännu knepigare jobb. Som dessutom bara beror på vad några råkar tycka (inte blev ju till exempel jag tillfrågad, men i och för sig, skulle jag ha blivit det skulle jag inte ha kunnat bidra med något specifikt). Vill ni veta vilken mening som vann? Finskans "Alavilla mailla hallan vaara." Ungefär att det är risk för frost på låga ställen (saknar rätt väderspråksuttryck på svenska).

I Centralskolan i Kronoby lyssnade vi någon dag i veckan på ett skolradioprogram via centralradion istället för att samlas till morgonsamling. Jag kommer ihåg ett av programmen. Det handlade om ord, hur de ofta låter på precis rätt sätt. Damen i radion gav exempel. "Iskras, iskras, iskras" sa hon om och om igen och bad oss skolbarn fundera på om det inte låter exakt som just krossad is. Visst! Jag var hänförd. Jag såg framför mig hur uråldriga skäggiga farbröder för länge, länge sedan i begynnelsen suttit och hittat på ord för olika saker. Det måste ha varit ett roligt jobb. Men kanske lite trist i längden? Kanske de spelade oss ett spratt med något ord och började kalla ett visst fenomen eller en sak för något alldeles godtyckligt?

(Jo, jag har läst språkvetenskap, och nej, jag stötte inte på dessa urspråksfarbröder nånstans i kurslitteraturen. Vilket är mycket underligt.)

Påminnelse

- Ingen påminner och ingen saknar, sa lilla E just där hon stod i dörren.
- Jaha, sa jag, hennes mamma.
- Jag låg bara där i sängen och läste prinsessagor och ingen påminde.
- Mmm.
- Om du kan påminna mig, för J (lillebror) kunde inte.
- Ja, det kan jag.
- För nu tycker jag det är tråkigt att jag måste läsa sagor om slott och sånt. Jag har inget att göra själv. Och nu får du här en present, så att du kan påminna mig.

Det fanns en ålder då orden aldrig kändes förbrukade, de var nya och användbara och kändes så spännande att ta i sin mun. Man var väl kring fyra då.

Sanningens ögonblick

Det rör sig en "7 sanningar om mig"-utmaning i bloggvärlden. Har inte blivit direkt utmanad men tänker ändå här avslöja sju saker om mig själv.

1. Jag lärde mig läsa som fyraåring och den första bok jag läste i sin helhet hette "Petter Jönsson som hade en gitarr" (av Hans Peterson).
2. Min största identitetskris har haft att göra med min tvåspråkighet. Under en period skrev jag enbart på finska. Sedan många år ser jag mig så gott som enbart som svenskösterbottning och har gjort en del val som förbryllar och säkert också sårar min finska släkt.
3. Jag drömmer om att ha tid och utrymme att lägga ett 1000-bitars pussel.
4. Jag lider av självsprickor på fingrarna. De blöder och gör väldigt ont.
5. Jag hatar att debattera.
6. Jag har gett Abbé Pierre en kindpuss på hans 85-årsdag.
7. Jag tycker det passar bra att dricka surmjölk med pannkaka och sylt.

Vill någon annan komma med avslöjanden så är ni hjärtligt välkomna att göra det här! :)

Vi möts bland luftballonger och piratskepp

I ett tidigare inlägg funderade jag och några av er som läser här på vad som är roligt att göra med barnen och vad man inte riktigt orkar med. Det där med att rita måste jag skriva mer om. För det är nog där som jag och min lilla dotter möts allra enklast.

Jag var mycket intresserad av att rita då jag var liten och kan nästan inte komma ihåg att jag skulle ha gjort så mycket annat. Mina händer var ständigt mångfärgade av tuschavtryck från pappret, och jag nötte på både pennor och ritpapper så att mina föräldrar hade svårt att hinna med. Helst ritade jag människor, gärna stora folksamlingar som till exempel betraktade en påskbrasa. Just den situationen tilltalade mig av flera olika skäl - jag fick rita små och stora människor, barn utklädda till påskhäxor, själva brasan i sin färgprakt, och bylta på folket en massa granna ytterkläder.

Jag var duktig på att teckna tills jag en dag blev för självkritisk och slutade.

Min flicka har precis kommit igång. Hon är snart fyra år och det allra bästa hon vet är att rita. Hon ritar kanske ännu mer än jag gjorde, och jag ser till att ha ett stort papperslager och massor av pennor att ta fram så fort hon vill teckna. Hon är inte som flera av sina små kamrater så duktig på det här med att springa, hoppa, skutta och dansa. Fysisk aktivitet är liksom inte hennes grej. Hon bara ritar. Varje dag upptäcker hon nya saker som hon faktiskt kan rita om hon bara provar - idag lyckades hon med en luftballong och en häst. Jag ser, känner och minns hur enormt roligt det var att sitta för mig själv med pennorna och högen med ritpapper och försöker försiktigt själv skapa något utan att tänka på mina vuxenbegränsningar. Och plötsligt är jag uppslukad av arbetet med ett färggrant piratskepp, hav, fiskar, öar...

Sinnesrörelse och vemod

Idag har vår familj varit på Mora Träsk-konsert till Godbyhallen. Publiken bestod av ca 800 små och stora människor som ömsom satt på golvet och ömsom stod och hoppade i takt med rörelsesångerna. Det var riktigt bra. Lagom högt ljud, lagom kort spelning. Många av konsertbesökarna hade offrat sin dagssömn för att kunna delta (konserten ägde rum kl. 13.00).

Men att jag ska bli så rörd så fort det är något som ordnats enkom för barn! Gråten värkte i käkbenen under hela konserttimmen då jag tittade på alla ivriga små, på de två farbröderna i Mora Träsk som glatt och medryckande framförde sina sånger för säkert miljonte gången (de började spela för barn år 1971, därför kom nog många vuxna i publiken ihåg dem från sin egen barndom). Då ännu till barnläkaren Snuffe fick ta emot en check på 1600 euro till "barn som har det svårt samt deras familjer" och kramades av Ålandsbankens grismaskot fick jag nästan stiga upp och gå ut. Det var så gripande.

I övrigt har detta varit en dag då Österbotten fattats oss, även om vi inte sagt det åt varandra. Självklarheten, slätterna, den medfödda känslan, allt som är så bekant för öga och själ! Ett sammanhang åt barnen. Åt oss. Trygghet.

Vi funderar även lite på busschauffören som dog vid ratten i torsdags. Maken kände honom väl sedan åren på bussbolaget. Man blir tyst.