Slutsats om ärtskott och tantskap

Jag har alltid trott att man inte gör något med innehållet i ärtskottskrukan sedan man knipsat av alla ljusgröna stänglar och ätit upp dem.

Men vänta mamma, sa E, kanske det växer ut nya skott?
Nej, sa jag, det tror jag inte.

Men glömde kasta bort myllan och de i mitt tycke förbrukade skottresterna.
Följande dag syntes små förgreningar på det som var kvar av det ljusgröna. Sedan: nya skott.

Tänk att du inte visste det fast du är en mamma, sa E häpet.
Mammor vet inte riktigt allt, sa jag.
Jag tror jag kommer att bli en tant fortare än du blev, eftersom jag redan nu vet att det växer ut nya ärtskott, sa E.

I mitt lilla mörker

Morgon. Kaffe. Ett flygplan som flyger över huset. Mörkt ännu, och den där längtanskänslan som infinner sig då jag skickat ut våra påklädda barn tillsammans med T som tar dem till dagmamman. Jag plockar upp deras sovkläder, bäddar deras sängar, står med deras kuddar en stund mot ansiktet.

Sedan går dagen alltid lika fort.

Äppel och pepparkakor

Har ni julpepparkakor kvar i skåpen? Gör den här efterrätten.

Skiva 3-4 äpplen och bred ut skivorna i en smord form. Smält 50 g smör. Blanda 6-7 smulade pepparkakor, 1/2 dl mandel- eller hasselnötkross och 2-3 msk socker i smöret. Häll blandningen över äpplena och grädda i ugn ca 20 minuter i 200 grader. Servera med vaniljglass.

GOTT, verkligen.

Receptet fanns i Samarbete/Matvärlden 1/08.

Enklare

För ett par år sedan undrade vi ofta vad våra barn riktigt ville då de ropade och skrek. Särskilt om kvällarna kände vi ofta att vi inte fattade vad vi skulle göra för att få dem att sova. Vi sprang med mjölk och vatten och sjöng Trygga läkarn. Vi tände lampor och släckte lampor och satt med och satt inte med.

Nu är det andra tider. "Vad heter klättra på engelska?" ropar E från sängen. "Vad heter folk på finska?" Det är bara att svara på frågorna, sedan somnar hon. Enklare på något vis.

Fredag

Ledig dag idag. Jag sitter med mitt kaffe vid köksbordet, har ett litet litet hörn för mig - resten av bordet upptas av Lego. Två racerbilar, en betongblandare, en postbil, en frontlastare och en terrängbil står på rad. Ett slott håller på att ta form. Vi är i fredagsstämning.

E har fått två små flätor i håret för första gången och känner sig som en femåring (hon är 4 år och 9 månader). J är klädd i sina "fabbo-byxor" och känner sig som en stor karl. Jag fick igår bilder på kusin systersjäls nya pojke och förlorade mig i varenda detalj av det vackra lilla ansiktet - alldeles nyss var mina egna barn inlindade i sjukhusets filtar och kisade mot världen. Jag har sådan ångest över alla babyfoton som ligger i obestämbara högar i överfulla byrålådor, att jag inte kommit mig för att göra fina album, att vi därför aldrig tittar på fotona. Och våra bröllopsfoton ligger i en halvtrasig papperskasse. Vi har helt enkelt inte anlag för att sortera och göra fint. Men: nu har vi gjort upp ett speciellt schema för olika saker i hushållet, för att skapa lite reda. Att sortera foton kommer att ingå i programmet, och har vi bestämda tider för det kommer familjen Saarinens liv snart att vara dokumenterat i riktiga album.

Nu är Legobygget klart för stunden. Vi äter ärtskott direkt ur krukan.

Ikväll boxercise på splitternya Avancia - nu är jag alldeles skakig och orkar knappt röra mig. År 2001 och halva 2002 höll jag regelbundet på med denna motionsform och kände mig mycket tillfreds, det är de facto den enda organiserade motionsaktiviteten jag någonsin tyckt om. Nå, efter en paus på nästa sju år var det ganska svårt att hänga med, t ex saknar jag koordination och minns att det senast tog mig 2-3 månader att ens klara av uppvärmningen någotsånär smidigt. Slagen och sparkarna kändes inte alldeles obekanta, jag hade en viss känsla kvar för upper cuts, dubbla yxhugg och sådant.

Jag och min kumpan Maria ska försöka ta oss till Avancia en gång i veckan, och bara vi orkar göra det ska jag nog komma in i detta igen.

Systersjäl har fått ett barn inatt, en liten pojke har fötts. Jag ser
alla dagar vi delade, hur vi lekte och skrattade,
hur vi grät, hoppades och irrade omkring.
Hur det var halt på nordliga gator och hur vi frös långt in i själavrån.
Jag ser fester och elände,
bevingade ord och tillhörighet. Ensamhet.
Jag ser min modiga systersjäl med barnet i sin famn,
hon har funnit sin lilla son, en hemkomst.

Städat klädskåpen. I hängskåpet finns en galge som följt med mig var jag än bott och som jag är noga med att aldrig tappa bort. Det är en tunn, gammalmodig sak i trä med en liten namninskrift: Rauha Norrena -66. Jag står ibland och tittar på galgen och undrar var min mormor hade den 1966. Vad hängde hon på den, kanske sina arbetskläder på bageriet? Varför har hon skrivit in årtalet?

Hon kunde nog aldrig föreställa sig att hennes trägalge skulle hänga i ett klädskåp på Åland en dag.

I mars är det 30 år sedan min mormor gick bort - det var strax efter min treårsdag hon dog. Mina första minnen har att göra med henne. Jag minns henne i livet - sjuk, snäll och mild.

Det har känts som lördag idag, verkligen känts. Jag och E gjorde pastasallad och blåbärspaj medan karan var till stan, och det var lyckliga timmar. Sedan lät jag henne riva ut alla kläder ur mitt klädskåp för att jag skulle vara tvungen att komma igång med att städa ur skåpet. Emmaus får många kassar av mig på måndag.

Jag är så glad åt att det känts som en riktig, avslappnad lördag med något av det där magiska som jag kommer ihåg från barndomshelgerna. Det hjälper att orka med bland annat trotsen i vars våld Dockans pappa, snart tre år, allt som oftast är (och det med besked). Dockans pappa vill inte kallas J längre, han ska ha byxor med fickor och helst bälte, han står med händerna i sidorna och pratar med sin grövsta röst, "pappa-ljudi". Kallar mig och sin far vid förnamnet. Säger att pappa ska göra det och det och avser då sig själv. Mycket underhållande att betrakta - tills det kommer någon motgång och han skriker sig svimfärdig, sparkar och vrålar och kastar allt han kommer åt. Mitt i allt är det hela över, han är mjuk och god som bara en treåring kan vara och säger att han är mammas vän och att han älskar mig.

Säger jag åt E och J att de ska få göra något roligt, t ex bada, rusar J fram till mig och utropar, rakt från hjärtat: "Du är en snäll mamma! Du ser ut som en mamma!"

Den här dagen har sett ut som en lördag.

Promenerade imorse med barnen i vagn och på ståbräde till församlingshemmet, där de mötte sin dagmamma och flera andra barn och dagmammor. Sjunga skulle de. Det var en skön promenad i överraskande kyla och frost-fras på cykelvägen.

Jag får MYCKET mer gjort dessa dagar då barnen är borta mellan 9 och 15 än de vanliga dagarna då de är hos dagmamman mellan 8 och 14. Vad nu det kan bero på. Morgnarna är ändå lika stökiga, jag startar från samma punkt då jag blir ensam oberoende av om klockan är åtta eller nio.

Ska njuta av denna långa dag. Skriva klart en artikel, översätta ett kundmeddelande och ringa några samtal. Färdigställa mina egna texter för textsamtalet i Åbo.

Jag köpte Bodil Malmstens "Sista boken från Finistère" åt mig själv i julklapp och läser nu om uppbrottet. Det är så ohyggligt sorgligt! Jag tyckte först att det nästan kändes som ett slags ältande om flytten, särskilt som man aldrig får veta varför den måste ske (eller får man, jag har lite kvar av boken ännu...). Men tydligen användes en taktik som jag inte kunde definiera för att nå mina själsskrymslen, för nu är jag mycket tagen av kapitlet där Bodil Malmsten sista gången besöker sitt Shopi. Gripande!

Jag kan ana lite grann hur det franska lantlivet är, med äldre damer som samtalar på gatan och på sin höjd går till husläkaren. Jag har sett en skymt av det. Tillochmed själv besökt husläkaren i Villefranche d'Albi, Monsieur Rouveyrollis (som hade tandställning) då jag fick underliga utslag av dammet och smutsen som fanns i klädsorteringen på Emmaus där jag språkpraktiserade. Det enda husläkaren i det fallet kunde göra var att visa mig bilder ur en bok om hudsjukdomar. Än idag förstår jag inte vad hans syfte var. Det var fråga om bilder på av bölder och öppna sår förvridna ansikten, uppfläkta armar och så vidare. Jag hade prickar som visserligen var ganska många till antalet, men de kliade inte ens.

Bodil Malmsten upptäckte jag av en slump för flera år sedan då jag letade efter trevlig läsning i pockethyllan på Lisco. Det blev "Priset på vatten i Finistère" den gången. Jag hade aldrig hört om författarinnan då, men snart blev jag fast.

Himlen lovade i eftermiddag halv fyratiden att det blir vår igen. Den var gul och ljusröd, det var en påskhimmel.

Varje år blir man lika överraskad, men år för år känner jag mig allt tacksammare för ljuset.

Åland är en ö. Meddelandet lämnades av E på diskmaskinen imorse.

På ön Åland har det idag blåst en vinande vintervind och snön har yrt runt. Jag och T har genomfört en ganska omfattande omplacering av köksredskap (han) och lakan, handdukar och utekläder (jag). Det är otäckt hur mycket saker det finns i ett normalt hushåll. Vi kommer detta nya år att försöka leva enligt följande rättesnöre: vad kan vi göra oss av med?

Efter gårdagens inflyttningsglögg hos vännen Katarina är E fylld av visioner angående vår halvfärdiga vindsvåning, och lovade sin far ledigt från det för tillfället stillastående byggjobbet endast denna dag. Imorgon, proklamerade hon, måste han ta itu med hennes och J:s nya rum, och det ska bli lika rosa och intressant som det rum hon igår vistades i. "Pappa, int vaal he vinde feedi åv se sjölv!" säger hon bestämt. Men jag tackar mina lyckliga stjärnor för en make som med stor inlevelse städat köksskåpen nu i ett par dagar, och dessutom har öga för vad som passar vart, rent praktiskt.