Vill rassla igen

Å vad jag längtar efter att få bygga ett stort pussel. Ett sådant där med ett tyskt slottsmotiv. Jag drömmer om att sitta för mig själv och rassla med bitarna i asken, sökande efter rätt stycke himmel eller torn.

Senast satt jag så för snart fyra år sedan, då jag höll på att explodera av överburenhet. Jag minns att jag byggde pussel hela dagen den 30. mars 2004. Mitt barn skulle ha fötts den nittonde samma månad, och där jag satt med min pusselask och hade gått två veckor över tiden vågade jag knappt andas av rädsla för att något skulle hända just den dagen. Min man var nämligen i Tammerfors. Snälla släktingar (vi bodde däruppe då) kom med laxfrestelse och post. En satt med telefonen stand by och väntade på alarm ifall jag skulle ha behövt skjuts till sjukhuset.

Men jag byggde pussel och kände inte av något alls. Det hann bli april innan vår förstfödda gjorde entré. Vi fick påskliljor av folk som kom och gratulerade, för påskveckan följde strax efter. Ljusgul himmel strax före skymningen, svarta kvistar, frisk frusenhet och halka, hopp... och så förstås brasorna hemma i Österbotten. Jag älskar påsktiden så.