Oundvikligheter

Jag har känt mig lite krasslig idag och har inte tagit fler steg än nödvändigt. Det nödvändiga har dock inneburit otaliga turer till barnens rum, där jag antingen fått beskåda vad E och J byggt i samförstånd av hederliga gammaldags träklossar (som plockades fram idag efter en paus på cirka ett halvår och rönte stor uppskattning), eller skilja dem åt i stridens hetta. Det värsta grälet hann utmynna i våldsamheter innan jag var inne i rummet: J stack sin syster med dockgafflar i ansiktet och E knuffade omkull honom så det smällde i golv och bakhuvud.

Men nu: J pratar med farmor i telefon och E står bredvid, beundrande. "Va sötan pojk vi har. Va an talar grömt", säger hon med mycket len röst. Och hon tar luren och berättar åt farmor: "Veit du, vi hitta ein gulan snigel ter ut idaa. He har regna jer idaa. Igår åska e, på riktit!". Konversationen blir lång, och hon språkar på ren och fin dialekt. Det känns så mjukt och vackert i själen de gånger jag hör henne använda vårt ursprungsspråk. Jag vet att hon kommer att sluta använda dialekten en vacker dag, den kommer att leva kvar som en passiv del av henne. Det känns sorgligt. Numera talar hon 50/50 åländska och dialekt.

Jag har skrivit ut en lista på sommarpratare i Sveriges Radio P1 och antecknat när de åländska sommarpratarna ska ha muntur i Ålands Radio. Jag har aldrig riktigt följt med de här programmen tidigare år, men nu ser jag fram emot att göra det.

Det omedelbara i ordet "katt"
stannar kvar för ett ögonblick i barnets tankedröm.
Det slår en volt och bär av i skratt mot pelargonerna
kränger sedan till
och flyter ut i soffkuddens mattrosa blomster.
Vilande mellan solvarm päls och doften av stillhet
räknar barnet hemligheter.
En, två, tre är de -
skogen, ladan och stenen vet.
Allting ryms på den mullbeströdda kanten av en kruka.

Det ursprungliga

Då J gått och lagt sig att sova häromkvällen lämnade han sitt nötskal i vardagsrummet: den gröna traktorn, kallad "Bajons", på den en Muminbok och utklädningshatten, dockan i sin vagn.

Junivemod

Jag har upptäckt att jag älskar pelargoner, och den upptäckten gör mig mycket glad. Jag har två i farstukvisten, två i köket och två på trappan, samt några tillsammans med andra blommor i krukor därute. Ska skaffa fler då jag näst besöker ett ställe där pelargoner säljs.

Fåglarna kvittrar kolossalt utanför fönstret. Vi har idag tagit bort en hel del sly och ljuset som nu faller in i rummet är helt annorlunda än tidigare. Tankarna går till österbottniska juninätter, igen.

Jag saknar de rosa, späda blommorna med lite ludna stjälkar som växer överallt i mina hemtrakter. De finns oftast nära brännässlor, men vad de heter vet jag inte. Jag tror hela tiden att jag ser dem i dikena här, rusar fram - men det jag finner är alltid de där gredelina blommorna som tycks vara lika utspridda här på Åland som de rosa är i Österbotten. Jag skulle faktiskt göra ganska mycket för att få hit mina älsklingsblommor. Jag skulle nästan kunna tänka mig att betala flygbiljetten åt någon som enkom skulle åka till Kronoby och hämta ett par tuvor åt mig att plantera här. Åtminstone känns det så nu, i junikvällen, efter en dag då jag plockat gredelina blommor med mitt åländska lilla barn.

Stilla dag

Igår Norrtälje med barnen och mina föräldrar. Dagen var varm och bökig, Rosella obekant och outforskad.

Idag lugnt. Barnen har skridit omkring i nattlinne och pyjamas hela förmiddagen. E har hängt framför morgon-Bolibompa och J har lekt med sin docka. Han sköter den så kärleksfullt och fick igår en ny docknappflaska med låtsasmjölk i.

Igår åt vi orgelbundet och i otakt med varandra på stojiga cafeterior. Nu kokar jag sejsoppa för att riktigt återfå den sköna vardagskänslan. E stack ut med mormor för att plocka blommor och gräva efter snigelsnäckor i myllan, barfota. Hon är så svart så svart om fötterna då kvällen kommer. J satt en stund vid bordet och pysslade med pärlor, gick sedan ut han med, med den bredbrättade röda utklädningshatten på huvudet. "Ringaraa-hatten" kallar han den, efter Prusiluskans sång (som visserligen inte låter precis så).

Snart är det fotbolls-EM (eller är det VM??), vilket inte intresserar mig. Men jag älskar känslan av att det pågår fotbollsfest, att TV:n kanske står på lite extra och att man hör vem som vunnit matcher och ser med ett öga vem som spelar. Det är något så somrigt över det!

Tänker för övrigt på spontan utfärd till Lostenen i Purmo en sen, ljus sommarkväll då jag var barn. Det var nog en junikväll. Allt kändes mycket österbottniskt, redan då, fastän jag aldrig hade sett något annat.

Inget regn just nu, bara sol, men jag tänker juniregn.

Juniregn i ljumma strömmar
droppar floder ådermönster
vattenfönster

regn blir väg blir skog blir åker
länge långt
och längre bort
hembygd glesbygd någons liv
någons hopp och framtidsrot

regn blir doft blir matta tankar
juninatt
på väg mot vad?

glömmer minns
barnet finns
på väg mot slummersömnig dröm

(Jag skrev denna dikt 1998 och den finns med i antologin "Niin että maailma raikaa - Så att det ljuder i världen" från samma år)