Jobbar just nu intensivt med ett antal små skrivna porträtt av konstnärer, och även ett par krögare. Nästan alla av de intervjuade tycker att de är privilegierade som får jobba med det de helst av allt vill göra, ganska fritt dessutom. Ofta hemma. Det får mig själv att stanna upp och dra andan: jag måste ju medge att även jag känner att jag har det mycket bra.

För ett och ett halvt år sedan höll jag på att förtvina invärtes av vetskapen om att jag vill och kan skriva, men ändå inte gör det. Jag kommer ihåg att jag sa åt någon att jag helst av allt skulle vilja jobba hemifrån med olika skrivuppdrag, gärna skriva porträtt om människor, och kombinera detta med eget skapande. Aldrig i världen kunde jag föreställa mig att jag denna novemberdag år 2008 sitter med knäcklistor och inbokade intervjuer, flera olika deadlines och en massa bokstäver överallt runtomkring mig. Dessutom är jag en av de lyckliga som varannan månad får åka till Åbo för professionell handledning i skönlitterärt skrivande och tillsammans med alldeles fantastiska likasinnade skribenter upptäcka vart ens eget skrivande bär.

Allt detta så plötsligt. Precis som jag ville ha det.