Imorgon planerar vi att ta del av invigningen av den nya konstgräsplanen i Jomala. Eftersom jag fortfarande är så fascinerad över att kunna promenera till olika ställen där det händer något, smått eller stort, blev jag oerhört glad då jag läste i tidningen om invigningen och såg genast framför mig hur vi tar en liten promenad till planen och njuter av att se en folksamling så nära vårt hem. Då jag växte upp längtade jag ju alltid efter något i den här stilen. Att det nångång skulle ha hänt något extra nära mitt hem. Det var orienteringstävlingar i skogarna ibland, och då tyckte jag tillvaron direkt blev mer innehållsrik. Och en gång fäste någon ett ANSLAG på smidjons vägg tvärs över vägen - det trodde jag nästan inte var sant och gick genast ut för att titta närmare. Ett riktigt Anslag, om en dans nånstans. Det var så underligt. Själva pappret alltså, inte evenemanget. Vår lilla gårdsgrupp fick en fläkt från andra dimensioner i den gyllengula sommarkvällen.
Tyvärr var jag i Frankrike i juli 1997 då laestadianerna höll stormöte på åkrarna ett litet stycke från mitt barndomshem. Jag borde naturligtvis ha hållits hemma och upplevt hur tiotusentals människor plötsligt intog det lugna landskapet. Jag har sett bilder, men har svårt att fatta att dessa folkmassor verkligen vistats på just de där åkrarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
själv tog jag minsann del av lessarmötet, och jag tycker det var storligen märkväridgt trots att jag är från kyrkbyn och allt! =)
Å, så du var där och insöp atmosfären. Det måste vi prata om nångång! :)
Johanna! Jag gick förbi Midgårds-stallet här i Tranvik i kväll, och där! flera tuvor! med rödblära!
Och jag rusar runt i dikena här i Jomala och letar förgäves... du kan väl hälsa Tranviks-rödbläran från mig! Med en riktigt barndomsinnerlig vemodshälsning...
Skicka en kommentar