Inatt höll jag på att hosta ihjäl mig. Före klockan tre hade jag inte sovit en blund. Det känns i kroppen idag.

Dagmamman är på kurs idag och barnen lediga. Jag går som en svag pappersdocka i huset, nästan utan röst, och kan inte styra och ställa alls. Jag plockar ner mer spel och mer pussel och pärlor och små docksaker och skattkappsäckar och hoppas barnen håller sig nöjda och sams. Snart ska jag försöka signalera att vi ska ut och skotta snö.

Det har snöat ymnigt, vårlängtan måste vila idag.

Här är jag igen

Tog en paus från bloggandet, dels frivilligt och dels ofrivilligt. Orkade inte. Och blev sedan sjuk. Nu är vi på slutrakan (? känns så iaf) av en förkylning som även inneburit magsjuka för två av oss, mig själv inkluderad, och jag tar nya tag. (För dem av er som vet att jag är emetofob - jo, jag klarade allt bara fint, har fått struktur på min skräck och flippade inte ur. Även om jag nästan ville göra det då jag själv var sjuk.)

Har bestämt mig för att börja göra fler listor för att jag ska fungera bättre. Jag har bland annat gjort upp ett städschema efter att ha hört mig för lite hur folk systematiserar sitt städande, och har idag nöjt kunnat bocka av måndagsgöromålen på det schemat. Det känns nästan fysiskt bra. Skräpskåpet under diskhon är så snyggt och rent att jag måste öppna dörren om och om igen för att beundra vad tio minuters putsande kunde göra.

Skrivandet ska jag också hugga tag i med helt nya krafter. Efter många virriga stunder med spretande funderingar har jag nu hamnat rakt in i en fuktig ursprungsskrubb där jag ska sortera ett tag för att se vart det bär. Det känns spännande - det är många cirklar som sluts.

Det som känns allra, allra bäst av allt just nu är ändå: min familj. Att de fungerade utan mig då jag i lördags låg däckad. Att mina små nu är så stora att de inte går under om inte jag är på benen. De sköter om mig, hämtar banan, släpper ut katt, stryker min kind, säger att de är mina hjärtan - de lever och leker även om jag lägger mig ner på en madrass på golvet och sover en stund. De är trygga. Det känns tryggt.

Diskussion vid kvällsmålet

J, 3 år: Jag tror att Gud har gjort min hals.
E, snart 5: Vet du J, Gud har gjort alla människor i hela världen.
J: Jag tror han är en fixare.
E: Mmm.
J: Gud har gjort Lego också.
E: Nä, han har gett människor en IDÉ om hur man ska göra Lego, och så har de kunnat göra det av plast.

Jag älskar att tjuvlyssna på dessa diskussioner.

Alldeles snart, på lördag, fyller vår Alla hjärtansson tre år.
Jag är din vän, säger han. Jag är ditt hjärta. Jag är din älskling.
Han tycker om allt som är mjukt.
Han tycker om vackra saker.
Han älskar ordning och reda och vill ha koll på sina saker i minsta beståndsdel.
Vi andra i familjen är långt ifrån så ordningsfulla som vår lille J. Han lider ofta av vår vardagsröra, tror jag.
Han vill klä sig propert. Han är noggrann med sitt yttre.
Imorse tog han en titt i fickspegeln. "Usch", sa han, "ge mig en hårborste. Jag ser ut som en fågelskrämma."

Är Putte bakom stora stenen?

Vet inte varför det är två bilder på mig vid sidan om denna textspalt. Försökte ta bort den ena, men den sitter envist kvar. Nå, den får väl göra det då.

Plockade in några böcker i barnens bokhylla nyss. Fick syn på Suneböckerna. Sune tar semester, Sune letar och letar. Av Tord Nygren. De kommer alltid att finnas kvar som ett minne av vintern för tre år sedan, då morgnarna var tidiga och mörka, E liten och jag höggravid. E har från dag 1 ogillat att sova, men vintern 2005-06 fick hon dessutom åtta tänder på en vecka och vi hade HEMSKA nätter som inte sömnmässigt skiljde sig så mycket från en vanlig dag med lite dagssömn - jag värkte av trötthet och trodde jag skulle svimma hela tiden.

Sune. Jag bläddrar i böckerna med kärlek nu, minns de där alldeles för tidiga svarta morgnarna och tänker: jag klarade det.

Slutsats om ärtskott och tantskap

Jag har alltid trott att man inte gör något med innehållet i ärtskottskrukan sedan man knipsat av alla ljusgröna stänglar och ätit upp dem.

Men vänta mamma, sa E, kanske det växer ut nya skott?
Nej, sa jag, det tror jag inte.

Men glömde kasta bort myllan och de i mitt tycke förbrukade skottresterna.
Följande dag syntes små förgreningar på det som var kvar av det ljusgröna. Sedan: nya skott.

Tänk att du inte visste det fast du är en mamma, sa E häpet.
Mammor vet inte riktigt allt, sa jag.
Jag tror jag kommer att bli en tant fortare än du blev, eftersom jag redan nu vet att det växer ut nya ärtskott, sa E.

I mitt lilla mörker

Morgon. Kaffe. Ett flygplan som flyger över huset. Mörkt ännu, och den där längtanskänslan som infinner sig då jag skickat ut våra påklädda barn tillsammans med T som tar dem till dagmamman. Jag plockar upp deras sovkläder, bäddar deras sängar, står med deras kuddar en stund mot ansiktet.

Sedan går dagen alltid lika fort.