Rapport i junikvällen

E sitter och tittar mellan sina tår. Vad letar hon efter?

-Den där... kalasbubblan.

??? Ahaa! Kalasbubbla - födelsemärke. Födelse är nästan lika med födelsedag som är lika med kalas. Och ett litet runt märke är ju som en bubbla.

---

E hittar en bit kol vid vår utbrunna brasa därute. Hon blir svart om händerna och ropar:

-Mamma, nu blir jag som en kolhydrat!

---

I eftermiddag mycket trevligt besök av två damer. Samtalet vilade inte många sekunder medan vi satt och åt rabarberpaj med vaniljsås och rischokladkex därtill. Barnen dansade och sjöng av glädje efteråt, de har sådant behov av att träffa människor i just den där åldern (kring sextio).

Jag tillbringar flera timmar om dagen med att dra upp halvmeterhögt ogräs ur vår antydan till gräsmatta. Det är mitt sommarprojekt därute. Att avlägsna allt det där som stör gräsets grokraft, sakta se hur den fjuniga gräsmattan tar form och blir säkrare. En morgon blommade till min glädje en vallmo mitt i ogräseländet. Det fanns en knopp till på stjälken, men jag är rädd för att jag nu dragit upp hela växten i misstag och således går miste om ytterligare en vallmoblomma. Barnen samlar nyckelpigor och är lyckliga i min gräsvärld. Jag tänker: bara ett ogräs till, bara ett till - och har svårt att sluta. Känslan är faktiskt densamma som infann sig då jag skulle läsa till studentskrivningarna vårvintern 1995 och just hade fått ett sånt där litet bärbart Tetrisspel. Bara ett spel till -

det känns onekligen sundare att bara vilja dra upp ett ogräs till.

Nu ska jag:

- tömma bort barnens badvatten
- samla ihop badleksakerna
- äta en smörgås
- sätta mig ner och njuta av Allsång på Skansen
- översätta transporttext tills jag blir mycket trött

Sedan ännu läsa ett par sidor i "Ingrid Bergman - mitt liv" innan jag somnar. Det är en bok som jag har svårt att lägga ifrån mig - fyndad för 2 euro på Bettans Bod! (Såg imorse i tidningen att det finns buskrosor med namnet Isabella Rossellini, och då hade jag precis läst om hur Ingrid Bergman vistades på sjukhuset med nämnda Isabella då hon var liten och hade svår skolios.)

Trevlig junikväll på er alla!

Mina barn tolkar sången "Arne Alligator" på varsitt sätt och försöker rätta varandra.

E sjunger: "Navi-navigatorn..."

J sjunger: "Var e var e datorn..."

och båda vägrar ge med sig.

***

"Jag är jätte-inte alls lessen", förkunnade J ikväll. "Jag är glad."

Uppvuxen i en anslagslös trakt

Imorgon planerar vi att ta del av invigningen av den nya konstgräsplanen i Jomala. Eftersom jag fortfarande är så fascinerad över att kunna promenera till olika ställen där det händer något, smått eller stort, blev jag oerhört glad då jag läste i tidningen om invigningen och såg genast framför mig hur vi tar en liten promenad till planen och njuter av att se en folksamling så nära vårt hem. Då jag växte upp längtade jag ju alltid efter något i den här stilen. Att det nångång skulle ha hänt något extra nära mitt hem. Det var orienteringstävlingar i skogarna ibland, och då tyckte jag tillvaron direkt blev mer innehållsrik. Och en gång fäste någon ett ANSLAG på smidjons vägg tvärs över vägen - det trodde jag nästan inte var sant och gick genast ut för att titta närmare. Ett riktigt Anslag, om en dans nånstans. Det var så underligt. Själva pappret alltså, inte evenemanget. Vår lilla gårdsgrupp fick en fläkt från andra dimensioner i den gyllengula sommarkvällen.

Tyvärr var jag i Frankrike i juli 1997 då laestadianerna höll stormöte på åkrarna ett litet stycke från mitt barndomshem. Jag borde naturligtvis ha hållits hemma och upplevt hur tiotusentals människor plötsligt intog det lugna landskapet. Jag har sett bilder, men har svårt att fatta att dessa folkmassor verkligen vistats på just de där åkrarna.

Oundvikligheter

Jag har känt mig lite krasslig idag och har inte tagit fler steg än nödvändigt. Det nödvändiga har dock inneburit otaliga turer till barnens rum, där jag antingen fått beskåda vad E och J byggt i samförstånd av hederliga gammaldags träklossar (som plockades fram idag efter en paus på cirka ett halvår och rönte stor uppskattning), eller skilja dem åt i stridens hetta. Det värsta grälet hann utmynna i våldsamheter innan jag var inne i rummet: J stack sin syster med dockgafflar i ansiktet och E knuffade omkull honom så det smällde i golv och bakhuvud.

Men nu: J pratar med farmor i telefon och E står bredvid, beundrande. "Va sötan pojk vi har. Va an talar grömt", säger hon med mycket len röst. Och hon tar luren och berättar åt farmor: "Veit du, vi hitta ein gulan snigel ter ut idaa. He har regna jer idaa. Igår åska e, på riktit!". Konversationen blir lång, och hon språkar på ren och fin dialekt. Det känns så mjukt och vackert i själen de gånger jag hör henne använda vårt ursprungsspråk. Jag vet att hon kommer att sluta använda dialekten en vacker dag, den kommer att leva kvar som en passiv del av henne. Det känns sorgligt. Numera talar hon 50/50 åländska och dialekt.

Jag har skrivit ut en lista på sommarpratare i Sveriges Radio P1 och antecknat när de åländska sommarpratarna ska ha muntur i Ålands Radio. Jag har aldrig riktigt följt med de här programmen tidigare år, men nu ser jag fram emot att göra det.

Det omedelbara i ordet "katt"
stannar kvar för ett ögonblick i barnets tankedröm.
Det slår en volt och bär av i skratt mot pelargonerna
kränger sedan till
och flyter ut i soffkuddens mattrosa blomster.
Vilande mellan solvarm päls och doften av stillhet
räknar barnet hemligheter.
En, två, tre är de -
skogen, ladan och stenen vet.
Allting ryms på den mullbeströdda kanten av en kruka.

Det ursprungliga

Då J gått och lagt sig att sova häromkvällen lämnade han sitt nötskal i vardagsrummet: den gröna traktorn, kallad "Bajons", på den en Muminbok och utklädningshatten, dockan i sin vagn.