Ett svart kattöra vänds för säkerhets skull
mot ljudet av en bil på gården.
- Lurendrejare! tänker han, frassen,
och låter sängen dofta katt någon timme till.
- Ni rasar på i allsköns flärd och ståt,
aldrig undrar ni vad som finns bak stenen en sommarmorgon.

Tre liv har jag mist på eget bevåg,
men tro inte att jag låtsas som ingenting.
Jag går med vördnad i harsyrespåren
medan ni tämjer grannlåt att passa era rabatter.

(På bilden en lite yngre och kryare Foppa)

Skadad Foppa

Inne under de där tre filtarna ligger en katt. All rekvisita runtomkring är sådant som min lilla E hämtat från sitt rum för att katten ska bli frisk. Foppa frass är nämligen mycket illa däran och hans livsöde avgörs om ett dygn.

Han for ut igår på dagen och kom inte tillbaka till kvällen, vilket vi tyckte var underligt. Han är den trognaste frass man kan tänka sig och lämnar allt han har för tassar om man ropar på honom. Vanligtvis. Idag har han inte synts till nånstans, fastän jag och barnen sprungit runt och gastat "FOPPPAAAAA" och kikat in i olika skrymslen överallt. Ikväll hörde jag så ett kolossalt mjauande under trappan, och där låg vår bästa frass, alldeles stilla, med nosen mot marken, och ropade. "Här är jag, ta hand om mig!" In med honom i buren och till jourhavande veterinär. Inget brutet, men ingen pupillreaktion, ena ögat blodfyllt och hela katten så kall, så iskall att det inte ens gick att mäta tempen på honom. Antingen har han en hjärnskada eller också är han bara svårt chockad. Nu ska vi hålla honom varm med filtar och varmvattenflaskor och är han inte bätte imorgon kväll betyder det hjärnskada och då blir han en kattängel. Saken är den att precis som sist han blev påkörd är jag ensam och håller i trådarna hemma, så jag kan inte tänka på hur sorgligt det är för då skulle jag inte klara av allt som måste klaras av. Förklarar åt E att Foppa är mycket dålig och att han kanske far till katthimlen, men tränger bort bilderna som dyker upp i mitt inre: hur han dragit sig fram genom regn och lera för att komma hem, hem. Klorna på tassarna var alldeles nernötta efter att han tydligen släpat sig längs marken. Åååå. Han slutade tvärt med sitt hemska jamande då jag tog hand om honom - kände väl att nu är han hittad, nu tar andra över.

Klarar han sig så blir han enögd. Men man lär nog kunna ligga på sängen och ha bara ett öga om man är en lat frass och nöjer sig med mat som inte behöver jagas.

(Tänk om det var en människoson som låg sådär halvt livlös som min kattpojke gör... hu.)

Himmelskap, himmelskap! sa min dotter att man ska säga då man ser en mångubbe eller flygplansstreck på himlen. Himmelskap, himmelskap!

Sällskap och inte

Ingen fara att äta middag utan sällskap då klockan är halv nio en sommarkväll... allt runtomkring är öppet, ljust, man är ett med omgivningen.

En vinterkväll halv nio är allting omslutet av mörker, endast det som är synligt existerar. Och då kan det kännas ångestfyllt fastän man har sällskap. Allt är så kompakt.

På safari i det tryggaste språket

Idag träffade vi en väns bror som var på besök norrifrån. Och bara en sådan här liten sak gjorde mig varm i själen: att han sa att "tjugo euro lååss vara assitan peng" där vi satt på ett café mitt i stan, mitt i vårt inflyttade liv fyllt av saker som vi hela tiden måste lära oss för att ha det bekvämt. Språket hemifrån kan vi redan. Det fyller varje skrymsle av själakartan.

På Zanzibar läste jag, T och vännen J högt för varandra ur Högnäs byrallor i februari 2002. Vi antog att vi var de första som någonsin gav röst åt dessa berättelser från Karlebytrakten just på Zanzibar. Men vad vet jag? Kanske det skett flera gånger.

I Serengeti pratade vi tre sinsemellan på väg till frukosten från hotellrummet under samma resa. En man som vi mötte hejdade sig mitt i ett steg och sa: "Jaså, e ni å från Österbotten?". Vi antecknade i vår safariguide att vi sett krokodiler, gamar, Grants gasell och en Jeppobo i Serengeti. Det kändes underligt. Det måste ju finnas hur många lejon som helst i de trakterna, men dem såg vi inte första dagen. Jeppobor fanns det nog bara ett exemplar av just då, just där, och det exemplaret såg vi.

Vision

Mina fina röda dörrar har jag lämnat bakom mig.
Jag står och tittar ut över ursprungsslätterna och kommer hem.
Mina barn är stora. Deras hembygd är inte min hembygd, min är inte deras, återkomsten delar vi inte.
Det är bara jag och min livskamrat som kommer hem.
Vi lutar oss mot hemkänslan och finner ord.
Orden säger vi om och om igen, och oroar oss inte: barnen vet - de har alltid vetat.

Jag längtade genom alla år. Det gjorde ont, det gjorde gott, det var en resa mot ännu en historia. Jag kunde prata om min längtan, den var ljus och mild, men jag nämnde ofta hur svarta grantopparna var då jag var liten. Sannerligen, det nämnde jag många gånger.

Vi har det enkelt nu. Inte många rum och inte mycket trädgård. Jag sitter alldeles stilla om kvällarna och kommer till rätta - det längtade jag också efter! Jag skriver ett brev med mjuk penna och stoppar in det i ett vinrött kuvert, tar det till posten i byn medan det ljusnar ute. I sinom tid får jag svar.

Jag tar ofta bilen och åker ut till den första byn.
Där var dörrarna aldrig röda, inte stängda, inte utan betydelse.
Vi tog bara farväl, det var inte mer än så.

Allahjärtanssonen

Lilla J, nyss nyfödd, fyller två år idag. En stor gräddtårta med jordgubbar formade till ett hjärta väntar i kylen på kvällen då vi ska dricka kaffe och fira. J själv ligger och sover som bäst. Stora lilla pojken med centimeterlånga ögonfransar. Två år. Den enda av oss som är född här på holmen. Tillochmed katterna är importerade.