Allahjärtanssonen

Lilla J, nyss nyfödd, fyller två år idag. En stor gräddtårta med jordgubbar formade till ett hjärta väntar i kylen på kvällen då vi ska dricka kaffe och fira. J själv ligger och sover som bäst. Stora lilla pojken med centimeterlånga ögonfransar. Två år. Den enda av oss som är född här på holmen. Tillochmed katterna är importerade.

Smatter

För mig är flaggstängernas smattrande linor ett åländskt ljud. Då vi flyttade hem till Österbotten år 2002 saknade jag verkligen just detta ljud. Det existerade inte däruppe.

Då vi kom tillbaka till Åland efter två år välkomnade mig flaggstångssmattret genast. Det kändes tryggt. Jag har för mig att ljudet finns överallt på Åland hela tiden, även där det inte finns flaggstänger.

Telefonskygg

Usch. Jag hatar att ringa samtal som grundar sig på att jag har ett ärende åt någon som sitter på viktiga papper eller kunskap som inte jag kan omfatta. I min kalender har jag för denna dag antecknat att jag ska ringa tre samtal - ett till banken, ett till hemortens lokaltidning angående rådd med prenumerationen och ett till en person som jag önskar intervjua. Nu har jag avverkat de två första och känner mig alldeles slut. Det rörde sig inte om särskilt svåra ärenden, men jag tycker bara inte om att greppa luren och framföra ärenden.

Medan jag imorse satt och höll om min son som en stund innan hade fallit från soffan och slagit huvudet i en skapelse av Duplo (blödande sår på bakhuvudet, bula, legoavtryck i nacken och "pipi hååri"), ringde en instans upp mig. Det var någon som erbjöd mig att vara med i ett avgiftsbelagt företagsregister. Jag lyckades inte avböja erbjudandet, utan sannade med i uppgifterna som damen läste upp angående mitt företag och tyckte att jag mycket väl kan medverka i deras register mot kostnad. Då jag lite senare kokade potatis och betalade för dockkläder på dotterns loppis i köket ångrade jag mig så väldigt och förstod inte hur jag riktigt hade tackat ja. Så nu har jag mejlat kundservicen och försökt återta min registrering. Undrar just om det kommer att lyckas.

Angående J:s sår - det verkar inte så farligt. Han grät bara lite. Men vi har med båda barnen varit så skonade från sår och bulor att allt sådant känns otäckt.

Nu ska jag vada ut i köket genom ett litet hav av kartongkonfetti som E klippte ut i helgen då en av plasthästarna firade födelsedag. Dags för stilla kaffekopp.

Allt ljusare

Det känns som om jag aldrig skulle ha längtat så efter våren som jag gör detta år.
Kanske det är för att hösten var så intensiv med flytt, jobb och slit.
Men ändå har det ju inte ens varit någon riktig vinter.
I förmiddags var vi ute, jag och barnen, och solen sken! Vårsolen! Det luktade mull och frisk förhoppning, jag hade med en kaffekopp och kaffet smakade så speciellt i vårluften.
Jag blev riktigt hjärtinnerligt glad.
Och det var ljust ännu halv sextiden ikväll.
Tänk att man orkar förundra sig över det varenda år - att det blir ljusare och ljusare mot våren.
Jag tänker på våren ifjol, hur vi bodde i förra huset då ännu och fåglarna sjöng så INTENSIVT runtomkring i skogen.
Fågelsången runt vårt förra hus var inte av denna världen och den konserten är en av de få saker jag saknar från det stället.
Det blir spännande att se och höra våren i en kyrkby som man trivs i.

Vill rassla igen

Å vad jag längtar efter att få bygga ett stort pussel. Ett sådant där med ett tyskt slottsmotiv. Jag drömmer om att sitta för mig själv och rassla med bitarna i asken, sökande efter rätt stycke himmel eller torn.

Senast satt jag så för snart fyra år sedan, då jag höll på att explodera av överburenhet. Jag minns att jag byggde pussel hela dagen den 30. mars 2004. Mitt barn skulle ha fötts den nittonde samma månad, och där jag satt med min pusselask och hade gått två veckor över tiden vågade jag knappt andas av rädsla för att något skulle hända just den dagen. Min man var nämligen i Tammerfors. Snälla släktingar (vi bodde däruppe då) kom med laxfrestelse och post. En satt med telefonen stand by och väntade på alarm ifall jag skulle ha behövt skjuts till sjukhuset.

Men jag byggde pussel och kände inte av något alls. Det hann bli april innan vår förstfödda gjorde entré. Vi fick påskliljor av folk som kom och gratulerade, för påskveckan följde strax efter. Ljusgul himmel strax före skymningen, svarta kvistar, frisk frusenhet och halka, hopp... och så förstås brasorna hemma i Österbotten. Jag älskar påsktiden så.

Vattenspegeln är vidunderligheternas världsbild!
Först en bakvänd ramsa om troll,
sedan ett svårfångat lösen till mötes.
Vart hamnar den godtrogne då?
I Lingonrike, på Kattsvansort.
God är drycken i kåpans mitt.

Friktionsfri fredag

Igår hämtade vi hem ett lastbilslass med grejer från lagerhotellet. Där har de varit magasinerade sedan flytten till lägenhet i våras, och nu då vi börjar bli inbodda i nya huset är det dags att samla ihop allt igen.

Men vid Hemulens skägg! Vilka kolossala mängder det var vi trodde oss behöva "sedan"! En hänsynslös sållning ägde rum vid flytten i maj, och allt det som maken till priset av ett ryggskott igår släpade in ansågs oumbärligt. Vi har så mycket lådor i alla rum nu att hemmet mest liknar en trång labyrint. Och det räcker med att kasta ett snabbt öga på innehållet för att konstatera att cirka 3/4 av all egendom går att leva utan. Välkommen att fynda på loppis på Café Vreten inkommande söndag! :)

Vår flicka fröjdar sig åt alla saker som hon saknat och behövt. Alla dockkläder. Hon har hela dagen hittills ägnat sig åt dockskötsel och pratar enbart högsvenska. Det är ett tecken på gott humör och avspeglar en härlig känsla av mycket-att-göra hos E.

Fredagen förlöper alltså friktionsfritt i Prestgårdenby.