För en dryg vecka sedan firade vi min födelsedag. Jag sov faktiskt då familjen kom och uppvaktade mig med sång och nya gummistövlar kvart över sex på morgonen, fattade inte ens genast att jag fyllde. Gummistövlarna var inslagna i Citymarkets Mammuttimarkkinat-plastpåse, vilket fick mig att minnas min morfar med sina presenter inslagna i plastkassar, med påskrift i kulspets. "Onnea toivoo Vaari - E.N.", skrev han. E.N. stod för Eino Norrena, som var hans namn.
Sedan sist har det varit Litteraturdagar. Det var i år igen ett mycket bra och sjäsligt stärkande evenemang, för mig dessutom med en helt ny dimension eftersom jag hade min lilla E med mig halva lördagen som sällskap för första gången. Vi satt uppe på "loftet" och åt lördagsgodis och hade det mycket bra tillsammans. Det var fina timmar. Det årliga hejet mellan mig och Poetcarina ägde rum mot eftermiddagen, och även min bloggbekanta Isabella och jag utbytte den första hälsningen i verkliga livet. Hej på er en gång till, ifall ni läser detta!
Söndagsprogrammet gjorde stort intryck på mig, särskilt det som Isela Valve delgav publiken om sin cancer. Att hon tänker "ske din vilja" och finner sig i att det är som det är. Jag har funderat mycket på hennes ord efteråt. Tänkt på min mormor, min morfar och mina två morbröder som alla fick cancer och inte finns bland oss mer. Mormor och morfar hade levt ett tag då de gick bort, 72 år och 88 år, morbröderna hade kunnat fortsätta mycket länge till och arbetat, gått i pension, sett nya generationer. Fiskat och grillat. Skrattat och sjungit.
Faktiskt är det just idag trettio år sedan min mormor dog.
Min lille J hostade på ett nytt och hemskt sätt inatt och denna dag är återigen en dag hemma med sjukt barn. Även E är hemma av bara farten, orkade inte köra iväg med båda imorse för att lämna bara henne hos dagmamman. J har återgått till sin intensivkur av två sorters astmamedicin sen imorse och nu hoppas vi att hostan ger med sig under dagen. Kändes lite jobbigt tidigt imorse - avbokade en intervju, konstaterade att jag inte kan göra så mycket annat heller i jobbväg hemifrån just idag. Får göra det bästa av situationen ändå och kanske ordna upp i något skåp - och leka, pyssla, rita, ligga på golvet bland dockor, Lego och damm.
För kanske detta är en gåva ändå? Att dessa dagar av hosta och annat kommer med jämna mellanrum nu då E och J är fem och tre och jag trettiotre. Vi är alla större nu än vi var då jag var mammaledig och jagad av allt som var så kaotiskt och svårt. Då njöt jag aldrig. Nu kan vi ha det riktigt bra hemma en hostig dag och trivas i varandras sällskap. Det måste vara tänkt som en möjlighet.
6 kommentarer:
Så fint du skriver om att vara hemma med barnen. Jag önskar nästan jag hade ett barn jag kunde vara hemma med. Har varit tom och trött dessa post-littdagar. Men NEJ jag vill inte att de skall bli sjunga för sjuttielfte gången i vinter.
Kram!
PS försenade födisgrattisar, hur kunde jag missa det?!!
Tänk att jag kände igen dig! Jag är annars urdålig på sånt! Jag tog medvetet risken att heja på fel person, men det blev visst rätt. :-)
Ja, Johanna - Hej igen! Höll på att missa dej i vimlet, tur att du hann med! GRATTIS, förstås! Isela finns i mina tankar hela tiden, jag är så tacksam över att hon orkade, vågade, ville vara så ärlig - hennes ord gav så mycket. Till alla som lyssnade, tror jag.
Kat: Det är först nu jag kan skriva sådär om att vara hemma. Idag är jag dessutom inte riktigt lika lyrisk... har just tillbringat två timmar på barnpolikliniken.
Isabella: Det var lite lättare för mig att få ögonen på dig, hade ju klart för mig att du säkert finns bland personalen... :)
Poetcarina: Jo hej! Och tack. :)Hoppas du kommit tillrätta i vanliga vardagen efter helgen!
Fina stövlar.
Du skriver ärligt om livet, tiden, ögonblicken, allt det viktiga. Jag berörs.
Hoppas J:s hosta ger med sej nu.
Skicka en kommentar