Mycket jobb.
Mycket trött.
E har feber.
Det hänger mängder av kottar i en hög gran som ljuset faller på i gulrosa eftermiddagsmedgivande. - Det är OK, snart kommer skymningen.

Sitter med starkt kaffe och jobbar undan morgondagens åtaganden under dessa sena kvällstimmar (som jag tror övergår i natt innan jag är klar). Dottern var febrig och matt då jag hämtade henne hos dagmamman idag, vilket innebär att det inte blir någon arbetsdag för min del imorgon. Gläder mig ändå åt att

vi hade en alldeles frisk vecka just då jag hade en sträng minuttidtabell för att hinna med värsta skrivruschen inför den deadline som är imorgon

jag har förmånen att kunna utföra mitt dagsverke denna sena kväll hemma för att vårda sjuk flicka imorgon.

Men det behövs lite kaffe och tillförsikt.

Makens bemärkelsedag firades smått ikväll med glasstårta och mockarutor. Imorse fick han presenter på sängen och behövde inte ens bemöda sig om att själv öppna dem - pappret på alla fyra småpaketen var avslitet av ivriga hjälpredor innan han ens hann få på sig glasögonen. Han tyckte dock om det han såg. Och hörde - det sjöngs ett par olika spontana födelsedagssånger samtidigt.

Då vi steg upp imorse såg vi att det var ett vinterland ute. Så vackert! E hoppade upp och ner. "Nu kan man skida!" ropade hon.

Och vi som inte haft en tanke på att skaffa skidor än.

Nå, vi gick ut, tog fram pulkor och sådant. Efter en liten stund kom vår 87-årige granne gående in på vår gård. Med ett fint litet par skidor under armen. "Hon som brukade ha dem är stor nu", sa han, och visade oss hur man skulle fästa skorna i bindningarna. E:s runda rosiga ansikte strålade av lycka, och hon skidade, fram och tillbaka, ner och upp, på infarten och gräsmattan. Grannen stod lutad mot sin snöspade och log.

Då vi äntligen gick in för att äta lunch ställde E skidorna mot lekstugan, så att hon med jämna mellanrum kunde titta på dem genom köksfönstret. "De har inte försvunnit nånstans", mumlade hon för sig själv. "Mamma, vi borde nog köpa en present åt grannen", sa hon också.

Jaa-a, det borde vi. Det blev en sådan lycklig vinterdag.

Jobbar just nu intensivt med ett antal små skrivna porträtt av konstnärer, och även ett par krögare. Nästan alla av de intervjuade tycker att de är privilegierade som får jobba med det de helst av allt vill göra, ganska fritt dessutom. Ofta hemma. Det får mig själv att stanna upp och dra andan: jag måste ju medge att även jag känner att jag har det mycket bra.

För ett och ett halvt år sedan höll jag på att förtvina invärtes av vetskapen om att jag vill och kan skriva, men ändå inte gör det. Jag kommer ihåg att jag sa åt någon att jag helst av allt skulle vilja jobba hemifrån med olika skrivuppdrag, gärna skriva porträtt om människor, och kombinera detta med eget skapande. Aldrig i världen kunde jag föreställa mig att jag denna novemberdag år 2008 sitter med knäcklistor och inbokade intervjuer, flera olika deadlines och en massa bokstäver överallt runtomkring mig. Dessutom är jag en av de lyckliga som varannan månad får åka till Åbo för professionell handledning i skönlitterärt skrivande och tillsammans med alldeles fantastiska likasinnade skribenter upptäcka vart ens eget skrivande bär.

Allt detta så plötsligt. Precis som jag ville ha det.

Det blåser snålt. Det är geggigt och vått på gården. Var ute med barnen en stund och kunde bra hålla mig för skratt då vi kom in och ytterkläderna och stövlarna skulle av. Kallt sandklet fastnade på mina armar då halarärmar och -ben skulle vändas räta igen, E:s nya Findusstövlar såg bedrövliga ut och jag förbannade återigen den sortens galonhandskar vars foder inte går att dra ut för att torka. Fodertyg som torkar inuti handskarna börjar lukta illa. Sådana handskar måste tvättas efter varje utevistelse.

Men: det är just denna geggiga vardag som är det bästa. Det jag skulle sakna mest om jag miste min vanliga tillvaro. Kläder och stövlar är till för att smutsas ner, sandiga mammor är bara att skvata åv.

Öppnade en tvättmedelsförpackning, en ny sort. Det doftade som då jag var liten och vi hade handlat julklappar. Plastkassar på golvet, den där doften, och jag som fick slå in alltihop. Försöker varje år återskapa känslan, men den hör barndomen till.

Helgen tillbringade hela familjen på badhotell. Vid ankomsten var sonen varm, på kvällen het, på natten brännhet. Maken hade en del jobbrelaterat att ta hand om och delta i, och tanken var att barnen skulle vara hos sina kusiner så att även jag skulle kunna vara med då lördagen kulminerade i julfest. Men: jag och lilla J låg på rummet hela veckändan, förutom två avstickare till svågern med familj. E var kry och fick vistas hela lördagen hos sina älskade kusiner.

J fick hela helgen två sorters febernedsättande om vartannat för att hållas sval ens en stund, och medan syster och pappa roade sig i bassängerna under söndagen fick han sitta i badkaret på rummet och blåsa såpbubblor. Han njöt. Han är inte den som gnäller och klagar då han är febrig, för han älskar att vila och gosa, vilket han nu fick göra hur mycket han ville. Jag läste Eva-Stina Byggmästars "Men hur små poeter finns det egentligen" med J intill mig, och vi hade faktiskt en mycket bra och minnesrik helg.

Känner igen av det där absurda. Att en glädje och en iver som inte har något med förutsättningarna att göra uppenbarar sig.

Jag är flunsig, hostar och är trött. Jag har mycket ogjort jobb och längtar efter att skriva dikter om fastrar som snubblar på plättlaggar och konfronterar svärande drottningar. Jag ska på resa imorgon och vet inte när jag ska göra alla förberedelser. Men:

jag är euforiskt lycklig och full av inspiration. Och då jag gräver lite i lyckan ser jag ju dess beståndsdelar:

Det är frost ute och jag lämnade imorse mina vinterklädda barn vid församlingshemmet där en massa andra små barn och deras dagmammor samlades för sångstund. E och J var så glada. Sedan gjorde jag en lyckad telefonintervju med en talför människa, och känner att jag nu kan skriva en trevlig artikel om ett ämne som jag egentligen inte är alls bevandrad i. Dessutom har jag anmält mig till en kvällskurs i julkransbindning, vilket känns underligt och stort.

Krassliga dagar igen. Barnen hostar och fräser och är varma, ögonen kliar och näsan är täppt.

Vad skulle vi nu kunna hitta på? har varit den ständigt återkommande frågan idag.

Jag har längtansfullt sneglat mot skrivbordet mellan organiseringen av pyssliga aktiviteter. Har Marthas kokbok uppslagen framför datorn, finner den precis perfekt för inspiration till en viss sorts lyriska äventyr.