Inatt tänkte jag precis hosta ihjäl mig, och ska därför på återbesök till läkare i eftermiddag. Alla hostmuskler värker idag, och huvudet värker av trötthet, men jag kan konstatera att det är så som det brukar vara då vardagen egentligen borde vara extra tungrodd och svårbemästrad: jag förmår strukturera och vara snäll och hitta på lösningar. Då allt är som vanligt är det värre att få nån ordning på tillvaron.
Men skrivtänk klarar jag inte av idag. Det känns lite trist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När jag var yngre, och mera drastisk, brukade jag tänka att jag, som är ett socialt missfoster, har lättare att klara av om en person kommer hem till mej och säger att han ska skjuta sej, än om han säger att han vill ha en kopp kaffe. Vilken katastrof som helst går bra att klara av, men det vanliga och vardagliga ... icke!
Jo, det där kan jag precis förstå! Vanlig vardag är ibland alltför stort och svårt. Nu tycker jag att vissa mönster är sköna att ha. Men det har funnits tider då jag höll på att kvävas så fort jag skulle klara av vardagssaker utan marginaler, som en vanlig människa.
Skicka en kommentar