Kryddkaffe och solvärme

Jag fick till julen en påse kaffe som kryddats med bland annat kardemumma och kanel. Detta kaffe har jag nu dagligen kokat mig en dos av - trots att jag längtar efter vår och på alla övriga plan har lagt julen bakom mig. För jag har nämligen kommit på något bra. Julkaffet doftar bulle. Kvar i munnen blir också en trevlig eftersmak av bulle. Genom att dricka en mugg av detta specialkryddade kaffe uppnår jag med andra ord en känsla av att ha ätit något gott hembakt till kaffet, utan att ha gjort det på riktigt! Det är alldeles strålande bra.

Vet inte vad jag ska göra då min kaffepåse är tom. Säkert finns det kardemummakaffe i butikshyllan, och sätter man till lite kanel själv blir effekten nog densamma som med julkaffet.

Solen värmer redan, åtminstone om man står på rätt sida av fönstret och känner efter. Tildakissi som låg på soffryggstödet intill vardagsrumsfönstret var alldeles varm i pälsen idag. Solvarma katter är bland det bästa som finns!

Flickan stannade idag hemma från sin park på grund av den hårda stormen. Jag bestämde att hon skulle vila istället. Hon sover ju inte längre på dagarna men har en tendens att samla på sig stora sömnskulder som måste betas av med jämna mellanrum (hon håller igång mycket på nätterna och är sällan utvilad då hon stiger upp). Oftast sker det på så sätt att fadern sätter sig med sin dotter i bilen och kör runt halva Åland, vilket den lilla dagsvilovägrande damen inte ens märker. Hon sover gott i bilen. Idag lade vi oss inne, och resultatet var en timmes kamp mot sömnen + en timmes sömn. Ikväll har hon varit pigg och nöjd, inte alls så hålögd och arg som hon är de flesta kvällar. Vi låter henne hålla på med sitt fast klockan är mycket. Hon har ordnat ett kalas för sina djur i köket och skapar allehanda festtillbehör av papper, presentband och små bilder som hon klippt ur tidningar.

Idag presenterades årets Litteraturdagar i dagstidningen. Det bara kryper i mig av iver! Lördagen den 8. mars är ett heligt datum, det största andningshålet jag har i sikte! Ska traditionsenligt delta endast i programmet på bibban, för jag älskar att folk kommer och går, stannar upp och träffar bekanta i vimlet. Dock saknar jag min väninna som knappast kommer hit för Litteratudagarna i år. Jag blir riktigt sorgsen vid tanken på att vi inte kommer att dela lördagsupplevelsen denna gång. Får minnas hur det var ifjol då vi tillsammans andades den underbara stämningen.

Mina små dikter

Har i ett par dagar varit så tätt förbunden med mitt vardagsliv att jag rent av skulle vilja ta ett par danssteg av glädje. Jag har haft koll, sysslorna har rullat på, jag har orkat medla och jämka och behålla lugnet fastän barnen rykt ihop eller protesterat mot allt jag föreslagit. Jag har höjt rösten men inte blivit riktigt rasande. Nyss skalade jag i ren existentiell iver en apelsin till min man trots att jag har självsprickor på fingrarna. (Han har inte samma varma relation till frukter som jag - han tycker de är onödigt krångligt förpackade och låter helst bli att skala något åt sig = han äter ingen frukt.)

Klippte ikväll lillebrors hår för allra första gången. En stor tuss bak och en liten tuss framtill. Han blev stor. Sedan klippte jag hans naglar. Då jag skulle bära honom och sova sa han fundersamt att "mamma klipp hår, mamma klipp nalga, int klipp beini, nee". O nej, inte klipper jag benet, lilla pojke. Tänk vad han har mycket att lära sig! Han kan väl ännu inte förstå varför vissa saker på hans kropp klipps men inte andra.

Mina barn, mina små dikter. Jag längtar efter att plocka bland mitt inre poetiska stoff och skriva rätt och lätt. En dikt, sann och stor, enkel. Har ett färdigt material att dyka ner i bara vårsolen börjar lysa och få liv i mina bilder.

Hinner inte med snabba ballader

Vad jag var trött imorse. Min lille son vaknade strax efter åtta, vilket inte är tidigt, men det var så mörkt och sömnigt att jag omöjligen skulle ha orkat ta mig upp och lyfta honom ur spjälisen. Flickan hade redan varit uppe en god stund och kommit med flera omgångar gula små brev till mig. Hon tillverkar sådana under sin alldeles privata lilla stund vid köksbordet varje morgon.

Då vi hade ätit frukost föreslog jag att vi skulle lägga oss ner lite till. Jag låg och slumrade medan barnen hittade på lekar bredvid mig. Då jag slutligen steg upp hade de förflyttat sig till sitt eget rum och inrättat en djurskola på golvet. En mjukisgris, en Puh, en dinosaurie, en katt och en hund satt på golvet med varsin bok framför sig. Näst var det dags för gymnastik, och sedan lunch. För djuren, alltså. Men medan jag drog på mig kläderna konstaterade jag att det började bli lunchdags för oss människor också. Ett stråk av tacksamhet drog över mig - här får vi tassa på om morgnarna tills vi själva bestämmer oss för att ta oss an dagen. Inga halare som måste krängas på sömniga små kroppar, inget regn som piskar i ansiktet mörka morgnar. Just nu har vi det så. Jag måste förstå att njuta.

Men trots att jag har det såhär bra hinner jag inte läsa Kent Danielssons "Balladen om Bel Ols" på sju dagar. Det är en bok som många vill låna och biblioteket har därför en begränsad lånetid på den. Jag har läst precis halva, men måste lämna in den idag. Jag anar att jag skulle ha väldigt mycket att hämta i det vackra, alldeles märkliga språket - det känns i hela kroppen! Får låna boken på nytt en annan gång.

En gång var det storm på Island

Idag blåser det väldigt hårt på Åland. Jag var nyss ute med mina barn en liten halvtimme, och vi höll på att blåsa bort. Jag rörde mig ryckigt där jag plockade ihop sandleksaker och byggnadsskräp som flög runt, och lillebror lättade nästan från marken. Han föll och snubblade och rullade runt, tappade andan och såg ut som en liten boll i sin vinterhalare som var fylld med vind. Storasyster bakade tappert kladdkakor med russin på i sanden, pratade i ett men lyckades inte göra sig hörd i stormbruset. Vi kom in ganska snabbt.

För över sju år sedan var jag och hälsade på goda vännen Sjödamen som sommarjobbade på Island. Där stormade det också. Det blåste alldeles sanslöst hårt. Eller snarare var det så att vinden var som en vägg - jag minns att jag kunde luta mig framåt, mot blåsten, utan att falla. Sjödamen hade levt i vakuum en liten by i tio veckor, och jag for på något sätt dit för att spräcka bubblan. Inte bara hennes, utan min egen också. Jag hade levt hela sommaren i ett vakuum på mitt håll - i en andrahandslägenhet överfylld med prydnadssaker i ett störtregnigt Mariehamn.

Och bubblorna sprack! Medan vi åkte fårbil till underliga ställen, medan vi låg på rygg i blåbärsriset och kom fram till att man inte kan säga sig vara i beriskoojin på en plats som saknade träd, trots att det fanns mycket bär. Medan vi städade toaletter på gästhemmet och jämrade oss åt hur en sommar kunde vara så totalt innehållslös. Medan vi åkte buss till Reykjavik. Medan vi hade förfest i en källare och fäste på oss nitbälten och annat roligt och sedan for till stan och köpa skor berusade.

Den kvällen kastade vi våra sista kokongrester i havet då staden Reykjavik enbart för att fira slutet på vakuumsommaren 2000 ordnade ett jättelikt fyrverkeri. Vi var fria.

Idag struntar jag i att vistas i blåsten mer än nödvändigt. Ska koka kaffe och möjligen titta på mina gamla Islandsbilder.

Apnapp, apnapp!

Det nappade! Jag hade annons i båda lokaltidningarnas marknader, och fick tag på en exakt likadan apa som den borttappade. Nu har jag varit och köpt den i smyg, medan dottern är i parken. Damen som sålde den hade i sin tur stoppat in den i en liten påse så hennes flicka inte skulle se vad som överräcktes i dörren - för henne var inte apan så kär, men att ge bort den åt någon annan hade säkert varit tufft. Där bytte vi då åtta euro mot en liten påse innehållande mjukisapa i en portuppgång i Mariehamn.

Nu är apan i frysen för att bli lite kall och stel och bättre kunna tufsas till i pälsen. Den var nämligen mycket fluffigare än vår originalapa.

En vacker dröm

Det var kämpigt vid sovdags ikväll, av någon anledning. Det blev lite fel och barnen var uppe till halv tio. Då flickan äntligen lade sig tillrätta i sin säng sade hon: "Inatt ska jag drömma om ett slott dit prinsessor går in och vaktar Jesus".

God natt, dröm vackra drömmar!

En glad apa är borta

Vi har varit på resa till fastlandet. Det var natt då vi åkte iväg hemifrån, och därför tog vi med både kuddar och sovdjur ombord på båten. Att lillebror skulle tappa sin kanintrasa är nästan inte möjligt, för han håller i den för allt han är värd. Storasyster däremot är inte speciellt fäst vid sina sovsaker, men ska ha dem nära sig ändå, mest för att brodern har trasan. Hon bar sin Puh-pläd och sin bruna apa till hytten, och ner till bildäck igen. Lite slarvigt. För då jag ett par timmar senare i bilen gick igenom våra saker var den bruna glada apan borta. Jag yttrade inget. Framme i Österbotten rusade jag till olika leksaksbutiker och försökte hitta en likadan, men rätt apa fanns inte i sortimentet i någon av affärerna. Jag hittar den inte i någon nätbutik heller, så vi får allt vänja oss vid ett liv utan Apon.

Måste väl nämna att flickan själv inte har märkt att sovdjuret fattas, och vi har varit aplösa i över en vecka redan. Hon sover med en ny giraff, ibland även en lila dinosaurie eller inget alls. Det är väl bara jag som tycker det är hemskt att en liten mjuk apa inte finns mer och blir ledsen långt in i själen då jag ser framför mig hur den legat på bildäck med sitt leende ansikte och blivit överkörd av smutsiga långtradare...