Sonen lyste upp: "Det är jul idag också, inte torsdag!" Igår var han arg då vi sade att det var onsdag - "det är ingen dag idag, det är JULAFTON!". Det är skönt att leva i denna veckodagslösa julhelg med tillgång till många familjemedlemmar. Och SNÖ!

Jag fick en mycket liten dator i julklapp, som en total överraskning. Hade knappt förstått att jag önskade mig en sådan - så sent som i förrgår såg jag för första gången på nära håll en alldeles liten laptop och blev naturligtvis förälskad. Min nya dator var då redan inhandlad, vilket jag var omedveten om. Ser framför mig alla underbara nya möjligheter som denna lilla maskin medför! Dikter var som helst, i köket, på tåget, i garderoben.

Dan före dan

Det är ett slags uppesittarkväll: jag har slagit in de sista paketen och maken har bjudit på promotion-choklad som en av hans affärskontakter försett honom med. J hostar i sömnen, E sover djupt. Den äldre generationen sysslar med julmat.

Låg förra natten sömnlös (dock i sällskap av Tua Forsströms "Jag studerade en gång vid en underbar fakultet" - en bok jag hittade igår för fyra euro, precis då jag hade insett att jag måste läsa mycket Tua F). Mina bihålor värkte. I förmiddags skrev en läkare med förnamnet Jesus ut antibiotika åt mig. Det ska nog hjälpa så småningom.

Sent igår kväll kom jag på att barnens dockor borde få varsitt paket med lite nya kläder till jul. Jag har lätt för höga tankar om mig själv gällande sömnad, men imorse slog jag mig ändå ner vid symaskinen och satte igång. Resultatet blev en klänning åt E:s docka Felicia och en tröja åt J:s docka Amelia, samt varsitt par galonbyxor (midjemodell) och galonhandskar åt dockorna. (Hade ett par galonisar som gått sönder och blivit för små, perfekt för detta ändamål!) Var sedan till Bettans bod och fann mycket små babykläder för en spottstyver, så nu kommer dockorna att bli så glada så glada på julafton.

Ett fint barndomsminne som jag har är att jag satt med min mamma och sydde dockkläder som fyraåring - sent en kväll. Hur sent det var på riktigt vet jag inte, men känslan av att jag fick vara uppe extra länge på grund av denna trevliga syssla har dröjt sig kvar. Tyvärr är jag lite för hastig i humöret då jag ska sy, så det är ingen vidare idé att göra det tillsammans med E. Måste träna upp sykonsten först... sedan kan det bli en fin gemensam syssla.

Eländigt förkyld och fingret sjukt. Vissa svårigheter att övergå till vanlig vardag efter Åbohelg med lyriktema. Behöver jag säga att jag hade en underbar helg... var så uppskruvad och ivrig under hela vistelsen att jag knappt sov i mitt lilla varma rum på Domus. Det känns i kroppen nu.

Helgen innebar: Claes Andersson som hjälpte oss inse hur lätt det är att hitta på motstånd då man ska skriva, julfest, samtal, dikter, dikter, improviserade måltider, Gefilussoppa och lördagsgodis (något jag har som min egen lilla Åbogrej). Insåg dessutom att det jag längtat mest efter i december var just skrivhelgen, vilket gör att det nu efter hemkomsten från Åbo känns underligt att det som egentligen ska väntas på - julen - ännu inte varit. Jag tänker redan vårvinter.

(Stukade fingret inatt då jag steg av anslutningstaxin i Mariehamn och fastnade med väskan i taxins dörrhål. Det gör ont.)

Just nu begriper jag
att då jag fått flyt på skrivandet och känner orden strömma till, måste jag låta de förmånliga rotsakerna och köttfärsen vänta vid Kantarellen. Erbjudandet gäller ända till onsdag, trots allt.

Då jag lämnade Emmaus-kollektivet i La Ville Dieu du Temple i närheten av Toulouse för nästan på dagen elva år sedan hade jag delat vardagen med ett femtontal män, compagnons, i närmare ett halvår. De hade mycket varierande bakgrunder och det var mycket som pågick hela tiden i kollektivet. Jag råkade aldrig illa ut, men jag skulle aldrig ha åkt iväg för att utföra min språkpraktik på Emmaus om jag hade vetat hur livet där var. Jag skulle inte ha vågat. Men jag är glad att jag gjorde det.

Nu har det alltså gått elva år, och nästan tio år utan desto mer nyheter om stället. Med jämna mellanrum har jag tittat efter på nätet - kanske finns det någon sida nånstans som berättar om "mitt" La Panouille, några bilder med folk jag kan känna igen? Hittills inget. Men så ikväll: kollektivet har fått en egen hemsida! Med otaliga bilder. Mycket känner jag igen och mycket är alldeles nytt. Kollektivet har vuxit. Det bor 60 personer där nu. Ett par känner jag igen! Gabriel, Jean-Claude och Max...

Det var ett så underligt ställe att vistas på, sannerligen.



http://emmaus82.praksys.net/

Idag har vi upplevt en någotsånär frisk dag och det känns härligt. Kroppstemperaturerna har normaliserats, hostorna skräller lite mindre och snuvorna är hanterliga. Barnen har varit hos dagmamman och jag har skrivit. Översatt några små snuttar, skickat iväg lite texter, men främst ägnat mig åt sådant som är bara mitt eget. För nu är en deadline lyckligen passerad och fokus ligger för mig på den snart stundande Åbohelgen med litt. skaparna.

De senaste åren har jag inte kommit in i någon riktig julstämning. I år har den ramlat över mig med kraft. Mina två små går, står och sover med tomteluvorna på, de pyntar och pysslar och leker jul hela tiden. Knäskadade maken klarar inte av så mycket annat än att baka pepparkakor och bullar med julig fyllning, alltså bakar han och stortrivs. Jag sitter i soffan med min reparerade laptop och gör det jag trivs med. Allt är väl.