Jag - en alpacka

I lördags besökte vi några gårdar som höll öppet på skördefesten. Jag träffade då för första gången i mitt liv alpackor, och identifierade mig starkt med dessa underliga djur. På en informationsskylt invid hagen kunde man läsa att de måste få leva tillsammans med andra alpackor i små flockar, men att de inte är så mycket för beröring. Sina ungar slickar de inte torra utan lägger dem att torka i solen då de fötts. De kommunicerar hummande och med klickljud, samt utstöter varningsskrik ibland. Mycket riktigt gick de tre djuren jag såg runt och hummade och marrade på ett märkligt sätt, utan att stå och nosa på varandra eller på annat sätt röra vid varandra.

Allt det där lite asociala kan jag känna igen mig i. Ungarna - inte att jag satte mina och ligga ensamma i solen, men lite alpackakänsla fanns det i svårigheten att förstå och knyta an då jag fick mitt första barn.

Det stod också att alpackor är dräktiga i 11,5 månader. Minsann, det tror jag att jag också skulle ha varit båda gångerna om man inte ingripit med medicinska metoder.

Bild från Wikipedia

Fredag - väntar på gäster som ska stanna till kvällen. Vi har inte träffats på länge. Sist fanns det två barn och nu tre, samt ett på väg (och det är INTE jag som är gravid).

I helgen ska vi delta lite i skördefestligheterna. Sådär lagom, på gårdar som barnen trivs på. På markanden på söndag ska jag shoppa loss bland rotfrukter och grönsaker. Tror jag ska ha med mig en korg för ändamålet.

Jag var nyss ute med barnen. E drog sig till minnes kojan vi byggde på terrassen i julihettan och tyckte vi borde ha en nu också. "Snälla projektledare", bad hon, "bygg en koja åt oss!".

Det kändes som en ganska sanningsenlig titel!

Jag fick som företagare äran att fylla i en liten undersökning på nätet och belönades med Helsingin Sanomat gratis hem i brevlådan i en veckas tid. Det gjorde mig riktigt, riktigt glad. Älskar just sådan överraskningslyx! Dessutom ingick i gårdagens HS en liten artikel om Lostein i Pedersöre. Det tog jag som ett personligt tecken, för i mina anteckningar för kommande lyrisk bearbetning finns Lostein med - ett minne, en känsla. Nu har jag dessutom ett urklipp.

Barnen sover. Maken sitter på sängen och spelar upp ringsignaler från Sonera Mobile Fun, ur kategorin finsk schlager. Vi sjunger med och det känns i hjärtat.

En härlig stund denna lediga fredag: Mama Mirabelles home videos i Bolibompa, bärbar dator i knät och kaffekopp bredvid.

Har inte tidigare använt en bärbar dator, men nu har jag tillgång till en och märker att jag nästan älskar den redan efter ett par användningsgånger.

Tror jag måste börja dagarna med några stunder skönlitterärt skrivande för att sedan övergå till sådant som ger mig betalt, de dagar jag kan göra så alltså. Känns som om det skulle vara bästa lösningen. Idag har jag redan suttit med några fragment och letat ord och stämningar, men eftersom jag snart ska iväg på en intervju har jag inte tillräckligt med ro att hänge mig helt. Jag har MYCKET att lära mig om hur dessa skrivande dagar bäst kunde utnyttjas och läggas upp. Är dock fast besluten om att det ska gå att jobba som jag tänkt och skriva som jag vill.

Har ännu ont i nacken efter väsksläpande längs gatorna i Åbo i helgen, och har heller inte sovit ikapp mig efter intensiv kurs och nattligt resande. Vi är alla lite trötta just nu, inte minst E och J som är hos dagmamma sex timmar per dag måndag-torsdag. E somnar sju på kvällen och vaknar sju - jag borde följa hennes exempel åtminstone ett par dagar för att komma ifatt.

Dricker kaffe och förbereder morgondagens intervju. Ute regnar det.

E hade igår hos dagmamman lagt J att sova efter lunchen. Hon hade läst två böcker för honom på sängkanten, stoppat om honom och sagt sov gott. Sedan sov han. Jag är mycket tagen av det där underliga som finns mellan två små syskon, det där som jag inte har något med att göra. Hur de är färdiga att göra allt för varandra och tänker på varandra med stor kärlek och ömhet. Hur de kan bråka och gråta och slita i varandra för att plötsligt skratta och kramas då den ena sagt något förlösande och roligt.

Jag är bara deras mamma, men de är varandras syskon.

Det känns som om jag kommer igen nu. Eller överhuvudtaget för första gången börjar hamna rätt på flera plan samtidigt.

Jag har aldrig förut varit en del av ett studie- eller jobbsammanhang där jag skulle vara genuint intresserad av allt som sker och inse att nu börjar en färd mot ett mål som verkligen tilltalar mig. Men: i helgen träffade jag för första gången mina kurskamrater på Litterärt skapande samt ledarna som ska lotsa oss. Kursen körde igång helt enkelt, och jag fylldes snabbt av en djup lyckokänsla. Det kommer att bli två mycket betydelsefulla år. En rolig sak i sig var att vistas i Åbo igen - gatorna var desamma som hösten 2000 då jag flyttade därifrån, men mycket annat hade förändrats. Jag framförallt.

Barnen har idag börjat hos dagmamma. Jag har inlett dagen med två muggar kaffe, Nyan, plock i rummen. Tänker helga denna första arbetsdag åt att fundera på min tillvaro och försöka få lite ordning på hur jag ska framskrida med jobbskrivande (tre artiklar) och privat skrivande (en själfull ord). Eventuellt smiter jag före barnhämtning in till stan en sväng sådär i all hemlighet och hast, bara för att det är så hisnande att kunna göra det.