Det ösregnar! Vi har målat med vattenfärger, ritat med tuschpennor, och nu strandade vi framför morgon-Bolibompa. Jag har fått ett nytt favoritbarnprogram: Mama Mirabelles home videos. Härliga bilder från den afrikanska savannen - både tecknade bilder och riktiga.

Inatt reser jag till Åbo för morgondagens första Litterärt skapande-träff. Det PIRRAR i magen! Redan det att jag ensam ska vara borta hemifrån i tre hela dagar är så oerhört och jag undrar om jag inte kommer att känna mig vilsen. Senast jag var helt ensam på resande fot var för fem år sedan. Då bodde vi i Kronoby och jag semestrade på Åland med en pytteliten Edit i magen.

Insikten kallar fram morgonkänslan, dagsljusrädslan -
strandstenen är kall och kvar i natten.

Jag är inte rädd för ljuset i denna underbara förhöst - tvärtom är jag djupt lycklig. Men jag ser på tranor, träsktroll och skygga lyssnerskor från sidan, känner av deras hemligheter och vill anteckna allt.

Helt enkelt såhär: höstsol och promenad till lekparken. Kaffe i termos och halvtorr äppelbulle från i förrgår. Barnen glada och rufsiga i blåsten, jag lycklig, så lugn och nöjd i min kyrkby.

På väg hem förkunnar en röst i skolans högtalare att brandlarmet kommer att testas. Jag tänker: vad hade jag inte gett i min barndom för att höra en högtalarröst på en tom skolgård halv fyra på eftermiddagen.

Hur gärna jag än skulle vilja det så härstammar höstluften i mitt liv inte från en öde havsstrand eller tysta sagoskogar. Dess ursprung finns i en glänta lite bortom min hemby, invid en väg.

I all sin obetydlighet var gläntan en mycket underlig plats i mina barnaögon. Då man hoppade över det grunda diket som löpte mellan skog och väg stod man plötsligt på en liten öppen plats med sand. I sanden fanns spår av lek. Vem kunde ha lekt där? I min by fanns bara två barn i lekåldern, jag och en annan flicka, och det var inte vi. Jag bedömde därför att spåren var flera år gamla, och det gjorde allting än mer märkligt. Lämningarna var mycket tydliga: i högra hörnet av sandplatsen, alldeles vid granarna, hade något som påminde om ett indianläger gjorts i ordning. Stenar och pinnar låg på marken och såg ut att ha tjänat som verktyg i en låtsad matlagning. Upp mot en av de större granarna fanns en nött presenning fastbunden på några käppar. Jag tror jag kröp in i detta övergivna indiantält en gång innan det blev trasigt och rasade ihop.

Det var alltid höst i gläntan. Och alldeles tyst. Det kändes spännande att traska omkring och känna efter hur stilla tillvaron låg just där, att krypa ihop inuti den ärvda vindtygsjackan och dra in våt, frän lukt av höst. I dikesrenen fanns en sten som jag försökte hacka in mina initialer i för att ge de besynnerliga spåren av lek en fortsättning. Bredvid stenen fanns några svampar med röd hätta. Flugsvampar, antog jag, och aktade mig för att ens peta på dem med gummistöveln.

Jag tänker enkelhet och lyckas allt bättre låta livet sätta de spår som bildar identitet och minnen.

I lördags gifte sig en kär kusin, en speciell Systersjäl.
Det var en ung man som sjöng på festen. Han sjöng "Kauan, kauan" och "Hän on täällä taas".
Jag fann mig längtande efter språklig revolution.
Jag är ju halvfinsk.

Jag har lite huvudbry.

Jag tänker på den venetianska aftonen - en underlig fest!

Tvär brytning mellan sommar och höst.

Plötsligt solblåst, september, annorlunda himmel och lingonrisdoft. Tranbär.



Har inte firat venetiad på cirka tio år. Jag bor inte längre i den trakten. Jag gläder mig åt den åländska skördefesten istället. Känslan är lite grann ditåt.



Venetiaden firas sista lördagen i augusti i Karleby- och Jakobstadstrakten. Numera är det en stor festival med artister och sådant, men då jag var liten handlade venetiadlördagen om morbrors tummade papperspåsar med raketer, små smällare på dagen i väntan på mörkret, krutdoft, häxpipor, romerska ljus, lemonad, åktur Öjavägen mot stan över broarna på kvällen - på stränderna lyste facklor, i hundratal.