Det krånglades vid matbordet igen idag. Jag vet inte vad man ska göra åt sådant, känner mig oftast bara ledsen och desperat då tjafsandet sätter igång, och förebrådde idag E sådär klassiskt som jag tänkt att jag inte ska göra: att vi ska vara glada åt att vi har mat, för tillexempel i vissa länder i Afrika har de inte alltid mat. (Skulle gärna komma på någon slående grej alldeles själv, något som inte är en uppnött fras från min egen barndom...)
E: Måste de gå på restaurang då?
Jag: Nja, de har nog inga restauranger heller, utan får bara vara hungriga...
E: Men om de ringer till sina bekanta som bor i Karleby eller Åbo, där det finns mat, och säger att de ska komma till Afrika med mat, då får de ju äta?
Jag: Men det är ju ganska långt från Karleby och Åbo till Afrika...
E: (suck) Ja, man måste kanske åka båt... (sträcker sig upp och tittar ut genom fönstret, mot Williams garage) Jag ser faktiskt inte Afrika härifrån heller.
Förresten, hon åt upp sina nudlar och sin köttfärssås. Hon märkte liksom inte att hon gjorde det medan vi pratade. Ska fundera ut ett nytt tema till kvällsmaten.
torsdag 3 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hon e fantastisk, konstaterar vi i kör här i Vasa.
4 år är tydligen tiden för matkrångel har jag hört från alla håll och kanter när jag själv beklagade mej över storasysters ätande. Men hör och häpna, bara veckor efter krönikan i Nyan började hon äta igen! Portionen skulle fortfarande räcka rätt bra åt en kanariefågel (köttätande sådan), men hon gnölar inte om maten, och hon äter upp allt.
E. har nog härliga funderingar! Man häpnas...
Skicka en kommentar