Helgen tillbringades i Dragsfjärd, på Labbnäs semesterhem. Helpension och lugn och ro i två dygn - inte tokigt alls. Omgiven av skrivande vänner - underbart.

Första littskap-året är nu slut och halva utbildningen är därmed bakom. Det är väldigt vemodigt. Nu vet jag hur mycket de där helgerna betyder för mig, vad mina kurskamrater kommit att betyda för mig, och jag vet att jag inte ska förringa skrivandets betydelse för att jag ska må bra och vara hel. Om jag tänker tillbaka på hösten då littskap började: vilken lång väg jag och alla andra gått.

Det är det första sammanhanget där jag faktiskt har något att tillföra utan att känna mig malplacerad på något plan.

The World According to Mom

Ska dessutom nappa på Sus' utmaning och lista fem saker som jag uppskattar i moderskapet, just nu då E är fem år och J tre. Ordningsföljden är godtycklig.

1. Att betrakta barnens gemensamma lek, hur de plötsligt kommer igång med att göra något tillsammans och sedan blir så ivriga att de springer av och an medan de kommer överens om hur kojan/dockkalaset/piratskeppet/badstranden ska byggas upp.

2. Att hitta olika små installationer här och var - dockor som bäddats ner eller blivit serverade mat, men också att hitta pyssel, teckningar, spretiga meningar på lappar. Sådant som kommit till genom något slags skapande utan att en vuxen varit inblandad.

3. Att se allt tydligare vilka personligheter barnen är: E är en dramatisk diva med vacker sångröst, J är konstnärlig och mjuk men samtidigt extremt noggrann med ordningen runt sig (tyvärr har han alltför sällan förutsättningar att ha det städat runt sig), med sina kläder, med rutiner.

4. Att vara ute, ute, ute, låta barnen bli smutsiga och överraskade av sådant som hittas då man krälar omkring i närmiljön. Att ha picknck ute och vara hungrig på riktigt efter att man lekt utomhus.

5. Att se till att barnen har det som de behöver i klädväg så att de inte har några begränsningar då de ska leka ute oberoende av vädret. Det tycker jag faktiskt är roligt och på ett sätt kreativt (eftersom jag köper begagnat alltid då det bara går).

Jag har inte haft någon som helst lust att skriva blogg på väldigt länge och har inte ens öppnat Blogger. Men just nu fick jag lust att skriva ett par rader här.

Hela april månad arbetade jag i flygfältets lilla söta tax freebutik. Det var en intressant upplevelse. Att lära sig något alldeles nytt som dessutom blir kvar där det utövades då man stänger dörren och går hem, det var roligt. Mycket konkret och bra. Blir säkerligen inhopp även i framtiden, vilket passar mig prima.

I april kom jag också fram till något slags ekologisk insikt. Jag har aldrig prioriterat ekologisk mat, det viktigaste för mig har varit att frukten och grönsakerna ska vara inhemska och att man gott kan äta det som är i säsong. Men plötsligt blev jag en aning mer medveten. Jag läste en tidning med ekoinriktning, intervjuade ett lokalt företag som distribuerar ekologiska grönsakskassar och diskuterade med J i Åbo om ekologiska matvanor, allt detta ungefär samtidigt. Nu har jag botaniserat bland Kantarellens ekologiska frukter och grönsaker en period och tycker att jo, det är dyrt, men det känns ju faktiskt som det bästa altenativet. Och månne jag inte blir mer medveten om mina frukter om jag väljer dem med omsorg, tar det jag verkligen vill ha och det jag vet att barnen äter upp? Kylskåpet behöver ju inte vara välfyllt. Om det är väl fyllt. Dessutom har vi numera en liten laktosintolerant dam här i huset, vilket gör att jag också läser noggrant på all förpackad mat då jag handlar. Drömmen är att kunna gå en halvdag ensam på Kantarellen och fördjupa mig i utbudet. Och sedan utvidga sfären och åka till Norrtälje för att fylla på baslagret.

Denna dag är en gudabenådad dag som jag har möjlighet att uppleva tack vare mitt diffusa yrke. Jag arbetade lite igår kväll och har bestämt mig för att idag bara göra två arbetsmässiga saker och sedan vila och rensa bort onödigheter ur barnens rum. Få se hur dagen blir.

I hela mitt liv har jag nu som då fått en hastig känsla av att det är såhär det känns att vara i Amerika. Jag har aldrig varit i Amerika. Igår igen, då jag torkade av köksbordet och solen lyste in, kände jag

FÖRNIMMELSEN

Jag är fyra år
och står och ser ut genom fönstret i vår lägenhet.
Solskenet gör dagen hoppfull
och en ny cykel står och väntar på mig vid ytterdörren.
Kanske ska jag precis lämna fönstret
då Förnimmelsen faller över mig:

det är såhär det känns då man är i Amerika
dethär är Amerika

(...)

ur antologin "Så att det ljuder i världen" 1998

Igår spontangräddade vi våfflor till lunch och åt med bär och glass, det var ju Våffeldag! På kvällen begav vi oss till Jomala bibliotek där vi påskpysslade innerligt. Barnen kom hem med händerna fulla av olika slags skapelser. Vackra saker.

Idag har det varit en lite tuffare dag. Febernatt för J:s del, och rörig dag med halvakut besök till barnpolikliniken. Två timmar där. Betapred-tabletter och ytterligare uppmaning till ökad dosering av astmamedicin. Sköterskorna kom med glass och saft och överraskningar så att den beska medicinen skulle slinka ner. J, som annars är talför, sade inget först. Sedan med mycket skepsis i rösten: "Hjälper faktist hedee?".

Stackaren hinner nu sova en liten stund bara innan vi igen måste iväg med bilen. E ska hämtas. Sedan har jag ett krig att tackla: J har brutit sönder E:s vackra påskpinne i småbitar, i ren obetänksamhet, och jag har förberett honom på att han måste ge sin egen åt henne. Det kan han inte acceptera. Han vill ju ha sin pinne. Han är tre år och tycker inte om att drabbas, även om han själv orsakat förödelsen.

Allt är så självklart och självsäkert för dessa små. Då vi häromdagen hade gjort kokosbollar bad jag J ta en av de mindre efter att han stoppat i sig flera stora. Han såg på mig med sin klaraste och oskyldigaste blick och sade förbluffat: "Men mamma, jag älskar ju de STORA kokosbollarna".

Trettiotreårig mamma får insikter

För en dryg vecka sedan firade vi min födelsedag. Jag sov faktiskt då familjen kom och uppvaktade mig med sång och nya gummistövlar kvart över sex på morgonen, fattade inte ens genast att jag fyllde. Gummistövlarna var inslagna i Citymarkets Mammuttimarkkinat-plastpåse, vilket fick mig att minnas min morfar med sina presenter inslagna i plastkassar, med påskrift i kulspets. "Onnea toivoo Vaari - E.N.", skrev han. E.N. stod för Eino Norrena, som var hans namn.

Sedan sist har det varit Litteraturdagar. Det var i år igen ett mycket bra och sjäsligt stärkande evenemang, för mig dessutom med en helt ny dimension eftersom jag hade min lilla E med mig halva lördagen som sällskap för första gången. Vi satt uppe på "loftet" och åt lördagsgodis och hade det mycket bra tillsammans. Det var fina timmar. Det årliga hejet mellan mig och Poetcarina ägde rum mot eftermiddagen, och även min bloggbekanta Isabella och jag utbytte den första hälsningen i verkliga livet. Hej på er en gång till, ifall ni läser detta!

Söndagsprogrammet gjorde stort intryck på mig, särskilt det som Isela Valve delgav publiken om sin cancer. Att hon tänker "ske din vilja" och finner sig i att det är som det är. Jag har funderat mycket på hennes ord efteråt. Tänkt på min mormor, min morfar och mina två morbröder som alla fick cancer och inte finns bland oss mer. Mormor och morfar hade levt ett tag då de gick bort, 72 år och 88 år, morbröderna hade kunnat fortsätta mycket länge till och arbetat, gått i pension, sett nya generationer. Fiskat och grillat. Skrattat och sjungit.

Faktiskt är det just idag trettio år sedan min mormor dog.

Min lille J hostade på ett nytt och hemskt sätt inatt och denna dag är återigen en dag hemma med sjukt barn. Även E är hemma av bara farten, orkade inte köra iväg med båda imorse för att lämna bara henne hos dagmamman. J har återgått till sin intensivkur av två sorters astmamedicin sen imorse och nu hoppas vi att hostan ger med sig under dagen. Kändes lite jobbigt tidigt imorse - avbokade en intervju, konstaterade att jag inte kan göra så mycket annat heller i jobbväg hemifrån just idag. Får göra det bästa av situationen ändå och kanske ordna upp i något skåp - och leka, pyssla, rita, ligga på golvet bland dockor, Lego och damm.

För kanske detta är en gåva ändå? Att dessa dagar av hosta och annat kommer med jämna mellanrum nu då E och J är fem och tre och jag trettiotre. Vi är alla större nu än vi var då jag var mammaledig och jagad av allt som var så kaotiskt och svårt. Då njöt jag aldrig. Nu kan vi ha det riktigt bra hemma en hostig dag och trivas i varandras sällskap. Det måste vara tänkt som en möjlighet.

Även barnens dagvårdare har drabbats av influensa och det blir undantagstillstånd hela veckan för oss. Inga sovmorgnar - vi är uppe före sju. Men sportlovsliknande, lyckliga dagar. Idag har vi varit ute i timtal och bland annat byggt en sorts snöborg på gården. Vi har ätit barnens favoritmat med god aptit, varit till Rosenblads och köpt två pelargoner åt mig och varsin liten krukväxt åt E och J, pysslat, sorterat Lego i en ny fiskeback, badat och som avslutning på dagen läst Pannkakstårtan - trots att mamma har häxröst pga förkylningen.

Efter en sådan här dag kan man somna på en minut om man är tre år eller fem år, och mamma kan med gott samvete unna sig en liten skål med glass innan hon tar itu med det som inte blev gjort under denna glada dag: jobbet.