Ikväll andra bullar

Det doftar kardemumma från köket. T bakar. Han fick plötsligt en sådan ingivelse, och började med att städa receptskåpet - som inte ens gick att stänga, det bara vällde ut recept och kokböcker. Nu har han deg på jäsning. Jag tassar omkring och njuter. Barnen sover.

Lådliv

Vi har flyttat så många gånger. Under våra sex år tillsammans har vi inte gjort annat än baxat bananlådor (och senare ordentliga flyttlådor) fram och tillbaka, letat och rotat och hoppats hitta saker på logiska ställen fast vi vet att våra ägodelar aldrig återfinns där man borde hitta dem. Vi försöker skriva på lådorna: Bibel, luftfuktare, små garnnystan. Plåtask, ljusstakar, flätade korgar. Fina tygdjur för senare bruk. Gul reseskrivmaskin, mappar, papper att sortera och arkivera.

Jag tror det aldrig tar slut. Inte ens då vi får i bruk vår stora nya klädkammare på övre våningen, där allt nödvändigt rimligtvis borde få plats. (T har bara på skoj kopplat bredband till den stora garderoben, så att jag ska kunna sitta där och gömma mig med mina skriverier om jag vill. Måste bara skaffa en bärbar dator först...) Jag tror vi helt enkelt är sådana att vi alltid kommer att leva med ena handen i en bananlåda.

Igår var jag uppe på den halvfärdiga övre våningen och letade efter sommarkläder. Jag hittade tre lådor med kläder som jag noggrant gick igenom och sorterade (jag älskar sådant pyssel). Nu har jag kommit på att det saknas flera plagg, men i vilken av alla 30 lådor ska jag leta? De har nog blivit instoppade bland gamla pass och paraplyer, eller tillsammans med urklipp och vackra stenar.

Jag borde starta en loppis. Det försiggår ändå klädsorteringsverksamhet hos oss hela tiden. Olika högar med sådant jag ska ge bort, sälja, som jag nyss köpt eller tagit fram ur gömmorna. Jag skulle verkligen tycka om att arbeta på en loppmarknad. Med en bärbar dator i knät.

Igår Stockholm med N, som jag inte sett sedan sommaren 2003. Idag svåra blåsor på fötterna, värk i hela kroppen - vi gick. Mycket. Och jag hade nya skor.

Lugn, ro, kaffe och Lantliv på Ålandsfärjan. Mandarinjuice och naturgodis i Kapellskärsbussen. God lax och timjanrostade små potatisar på en restaurangbåt i solskenet. Så skönt.

Vardagen känns alldeles ny efter en dags avbrott.

Då jag kom hem sov barnen förstås, jag gick in och rättade till täcken. E vände sig om och sa sömnigt: "Hej... jag har längtat." Lade sig sedan tillrätta och kunde lugnt sova en hel god natt.

Idag fyller Tilda och Foppa fem år och uppvaktades med presentförpackad sardinburk respektive ask med ostbitar.

Dagens saldo

Vi åt korv med bröd till middag idag. E ondgjorde sig över att hon inte hunnit äta alls på sitt jobb idag (inte Sri Lanka-jobbet, utan ett annat jobb där hon skriver på papper och pratar med tanter och farbröder och tittar på datorn, beläget i ett hus nånstans nära bussgaraget, hundra meter från en rondell osv.), och jag undrade hur det kommer sig.

- Nå vänta så ska jag visa dig, sa hon och försvann snabbt från bordet.

Hon kom tillbaka med en liten grävmaskinsliknande sak som istället för skopa har ett klot som man säkert kan söndra betong med, till exempel.

- Med den här, sa hon och visade på klotet, med den här förstördes hela köket. Alltihop söndrades, och det finns inget kvar. Alla farbröder som var inne i köket sa åt farbrorn i maskinen att vad gör du, men han sa bara att före kvällen måste han experera hela köket och så tog han sönder det med den här. Så nu kan man inte alls äta på mitt jobb.

---

Vi har redan ett tag undrat vart alla 15 pusselbitarna som utgör ett Muminpussel försvunnit. De försvann alla samtidigt, och kvar blev bara ramen som de ska sitta i. Vi frågade barnen om de har en aning om var bitarna är. E trodde att de kanske är under soffan, men nej. J sa att "kansti i kassa-na-pschiien", alltså i leksakskassamaskinen, men det avfärdade vi som osannolikt. Kassamaskinens lilla pengalåda är så smal och går dessutom inte att öppna sedan länge.

Idag lekte E bokloppis och skrek plötsligt till. Kassamaskinens låda flög upp, och inuti den fanns 15 pusselbitar i prydliga högar. J plockade ut dem och började bygga sitt favoritpussel, om och om igen. Pappa kom hem och undrade var han hittat de försvunna bitarna.

- I kassa-na-pschiien, sa J.

Det var absolut inget konstigt med det. Tyckte han. Han hade ju hela tiden hävdat att de fanns där. Och mamma som redan tänkte bränna upp pusselramen.

Sri Lanka bakom huset

De senaste dagarna har vi tillbringat mycket tid utomhus. Vädret har varit vackert - och E full av idéer. Hon har nämligen sett ett program i Bolibompa där några flickor i Sri Lanka tillverkar rep av kokosnötshår (det kanske inte är den korrekta benämningen, men ni vet vad jag menar), och är nu ivrig på att förvandla det hon sett till sin egen lekverklighet. Bakom vårt hus har vi en lite dunge med sly och träd, och det har blivit hennes Sri Lanka. Hon hoppar över ett litet dike och börjar arbeta, suckande och förklarande reptillverkningens alla moment. Först ska kokoshåret skäras av (hon river av torrt hö med en smal brädbit), sedan ska det torka i solen och till sist tvinnas till rep. Hon är mycket engagerad i det hon gör.

Igår var jag och lillebror och hälsade på i E:s Sri Lanka. Lillebror hittade flera nyckelpigor på den lilla höbeklädda kullen och låg på mage och tittade på dem i solen. Det blev ett minne.

Jag tänker på hur jag och min vän lekte Afrika på den stora stenen på åkern nedanför vårt hus för länge sedan, då jag var liten. Och då känner jag precis igen det som E nu upplever i sin lek. Afrikastenen finns kvar, förstås, en midsommar för något år sedan fotograferade min vän och jag varandra på stenen. Det var dimmigt i bakgrunden, sagodimma. Jag skulle vilja dit igen.

Nu ropar E att det kommer Sri Lanka på TV, ska gå och se vad som kommer att inspirera henne idag!

Pojken ritar

Jag är så stolt och häpen! Igår kväll kom min lilla J, fyllda två i mitten av februari, från barnkammaren och visade att han ritat ett spöke. Eftersom vi inte var riktigt säkra på om han ritat det utan hjälp från storasyster bad vi honom rita mer.

Då kom han med de här gubbarna, riktiga huvudfotingar! Nu ritar han Mårran, spöken och farbröder på löpande band - mellan sina alldeles kolossala trotsattacker.

(Äh, hade tänkt att bilden med de två gubbarna enbart skulle ha kommit lägst ner, nu finns den med två gånger, får inte bort den ena...)

Vi ser inte Afrika

Det krånglades vid matbordet igen idag. Jag vet inte vad man ska göra åt sådant, känner mig oftast bara ledsen och desperat då tjafsandet sätter igång, och förebrådde idag E sådär klassiskt som jag tänkt att jag inte ska göra: att vi ska vara glada åt att vi har mat, för tillexempel i vissa länder i Afrika har de inte alltid mat. (Skulle gärna komma på någon slående grej alldeles själv, något som inte är en uppnött fras från min egen barndom...)

E: Måste de gå på restaurang då?
Jag: Nja, de har nog inga restauranger heller, utan får bara vara hungriga...
E: Men om de ringer till sina bekanta som bor i Karleby eller Åbo, där det finns mat, och säger att de ska komma till Afrika med mat, då får de ju äta?
Jag: Men det är ju ganska långt från Karleby och Åbo till Afrika...
E: (suck) Ja, man måste kanske åka båt... (sträcker sig upp och tittar ut genom fönstret, mot Williams garage) Jag ser faktiskt inte Afrika härifrån heller.

Förresten, hon åt upp sina nudlar och sin köttfärssås. Hon märkte liksom inte att hon gjorde det medan vi pratade. Ska fundera ut ett nytt tema till kvällsmaten.

För fyra år sedan, den 1. april 2004, hände något som var nästan för bra för att vara sant. Lilla E föddes. Dagen grydde kall och solig över sjukhuset i Karleby, men barnmorskorna försökte luras om vädret. Det var råskväder, sa de. Jag hängde inte med i deras aprilskämt och inte i något annat heller. Jag kunde inte tro att jag nånsin skulle fatta något alls mer. Jag var helt förbi av matthet.

Lokaltidningen skrev en skämtartikel om hur den nya allvädershallens tak skulle förses med specialtillverkade allväderspärtor. Ett foto visade ägarna i Runttujärvi sågbolag (ett fiktivt bolag som skulle tillverka pärtorna) framför den väldiga byggnaden, en av männen med foten upp på en trälåda där de nya pärtorna fanns.

E var fin och välmående och närmare fem kilo tung. Hon hade små öron som såg ut som kattöron, trekantiga upptill. Hennes näsborrar vidgade sig regelbundet där hon låg i plastlådan, hon andades, det var underligt.

Nu tänker hon bara på sin nya rosa cykel.